Category

in Swedish

Om hämnd — att hänga ut skitstövlar med namn

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

Var går min gräns när det gäller att nämna personer vid namn?

Häromdagen skrev jag ett kort inlägg om mina klasskamrater i realskolan.

De flesta av dem fick goda ord med på vägen, men en av dem, “lärarsonen och ordningsmannen”, beskrev jag med en annan klasskamrats ord som “en ganska kall och litet obehaglig person”, en som gärna mobbade de svagare.

Och jag (och andra) har fler obehagliga minnen av honom än det citerade. Han framstår genomgående som en oempatisk översittartyp, en pennalist, en ‘bully’.

Ska jag nämna honom vid namn?

Våra gemensamma klasskamrater vet utmärkt vem jag åsyftar, inte minst därför att jag efter att vår 45-års studentjubiléumsmiddag för tio år sedan avböjde att vara med på ytterligare återträffar — eftersom det hade känts så obehagligt att återuppleva hans burdusa stil och dominanta uppförande.

Ingen utanför den lilla slutna gymnasieklasskretsen vet vem han är. Visserligen kan den som anstränger sig med litet flitigt arkivarbete säkert lista ut vem det handlar om. Men jag har svårt att tro att någon skulle vilja spilla sin tid på det; världen är full av mycket större skitstövlar och historiskt sett är han inte värd att minnas.

Men i mitt liv är han viktig. Hans uppförande gjorde livet surt för mig under en känslig period i mitt liv. Så i mina memoarer fyller “lärarsonen och ordningsmannen” faktiskt en hel del. Och därför kan jag inte undgå att nämna och beskriva hans existens och handlingar: hur jag var rädd för honom, hur jag försökte undgå hans hårda nypor.

Jag skulle inte ha något emot att hänga ut honom vid namn. Primärt för att tillfredsställa min hämndlystnad.

Men jag tror ändå jag låter bli. Inte av omsorg för honom, utan för att undgå att bli en hämnare. Det känns ociviliserat på något sätt.

Är jag för snäll?

Konklusion: jag kan behöva revidera mina etiska riktlinjer (‘rules of engagement’): http://www.canities.dk/project-ethics.

(Avlidna personer är något annat; jag återkommer snart till den sadistiske tyskläraren.)

Published on Facebook 14 February 2021, this post gave rise to a long discussion about the ethics of naming people by name: Read More

Trettiofem livsöden, alla noggrant vägda på vår privata historievåg

By | Autobiography, in Swedish | No Comments
I folkskolan hade vi varit tjugofem till trettio barn i klassen, både pojkar och flickor, cirka hälften vardera; nu kom jag till en ännu större klass, helt utan flickor.

Trettiofem pojkar var vi (bara en mindre än det maximala antal som regelverket tillät), det var ju ett “läroverk för gossar”.

Några av dem kände jag redan: två följde med från min gamla sjätteklass, två av de andra var kamrater från Nytorgsgatan; alla de övriga kom från olika folkskolor runt om på Söder eller södra förorterna.

Och de förde med sig nya virus och bakterier – bara några dagar efter skolstarten blev jag hemskickad en vecka med feber och halsfluss och fick penicillin och vitaminpreparat.

För en tillbakadragen pojke utan syskon måste det ha känts litet kymigt att tvingas ihop med alla dessa nya ansikten; några kroppar var starkare och grabbigare än dem jag vant mig vid, någras röster hade börjat gå i målbrottet; men jag har inga minnen av att ha blivit mobbad. (Ragnar däremot var alla taskiga mot; klassens sadist mulade honom gärna med snö under rasterna.)

När jag betraktar de två bevarade fotografierna från realskolan – en gruppbild av första årgången och en kompositbild av individuella porträtt från andra året – så minns jag utseendet på nästan alla mina klasskamrater, också de flesta namnen, särskilt efternamnen eftersom lärarna tilltalade oss vid efternamn och vi apade efter.

Jag har pratat med sju av dem, vi har återupplivat minnena av de andra kamraterna – vilka som var trevliga, vilka som var taskiga, hur det gick för dem senare i livet – och av lärarna och stämningarna på lektionerna. Nostalgiska minnen, mest ömsinta, men emellanåt med ett stänk av obehag.

Vi har pratat om den jättetrevlige klasskompisen som råkade ha en far som var aktiv nazist och kom i sökljuset under Palmemordsutredningen (fadern alltså).

Vi har försökt karaktärisera den tyste killen som var “så osynlig att vi inte minns honom” och “försvann i en folksamling på två personer”, den nördige “tågfantasten som kunde alla typer av lok och tidtabeller”, den “bleke drömmaren som aldrig riktigt hörde till” och dog rätt ung, den “vanlige glada trevliga killen som inte stack ut på något sätt” och senare blev personalchef, och den judiska pojken som “var kortväxt och tämligen korpulent och spelade fiol”.

Vi har beundrat den tystlåtne som var duktig i matte, “påtagligt smart”, pratade med uttalad finsk accent och slutade som professor i numerisk analys, och den vältalige som kom från en enkel arbetarfamilj, men som klädde sig ytterst distingverat, fortsatte på helklassisk linje (latin och grekiska) i gymnasiet, sedan blev läkare och dog alltför ung.

Vi har talat illa om lärarsonen och ordningsmannen, “en ganska kall och litet obehaglig person”, som mobbade de svagare, och vi har delat våra skamkänslor över att vi inte grep in när klassens hackkyckling blev verbalt och fysiskt överfallen och har också funderat över om vi möjligen bär en del av skulden för att han senare blev en av Sveriges största kulturella stortjuvar och begick självmord när han avslöjades.

Och så vidare. Trettiofem helt olikartade personligheter, trettiofem olikartartade livsöden, alla noggrant genomgångna och vägda på vår privata historievåg

Foto: första klass i realskolan, Södra Latin, läsåret 1959-60. 33 av de 35 eleverna i klassen var med på fotot. Ca. en femtedel av oss är redan döda.

Published in two parts on Facebook 11 February 11 and February 12 2021, and giving rise to a long discussion: Read More

En atmosfär av lärdom, med genklanger av disciplin och ordning.

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

Sista lördagen i augusti 1959 höll vi den årliga surströmmingsmiddagen ute på landet, och om måndagen började jag i Södra latte, som vi kallade läroverket i dagligt tal.

Mitt största och bestående intryck av Södra Latin var arkitekturen. Den röda läroverksbyggnaden var mäktig, överväldigande, imposant; fyra våningar hög var den, från de översta våningarna kunde man se ut över Stockholm.

Det var fyra meter till taket i klassrummen, de breda korridorerna och trapporna var klädda i röd ortoceratitkalk, det ekade när vi sprang nerför trapporna och över alltihopa låg en atmosfär av lärdom, med genklanger av disciplin och ordning.

Det gällde att komma i tid till den inledande dagliga dosen av psalmsång och uppbyggliga ord från kristendomsläraren (eller rektorn) i aulan. ”Min väg till skolan brukar ta elva minuter”, skrev jag i en av de första svenskuppsatserna: jag startade fem i åtta “för att kunna hinna till morgonbönen”, sneddade över Katarina kyrkogård och fortsatte längs Högbergsgatan, stannade ett ögonblick utanför Ritio-biografen för att se bilderna på veckans film, mötte allt fler klasskamrater, skyndade över gröna ljuset vid Götgatan och passerade skolporten “just som det ringer första gången”. Dörrarna stängdes obarmhärtigt efter andra ringningen och ordningsmännen antecknade dem som kom för sent.

Efter någon termin gick jag till skolläkaren och sade att jag hade nervös mage och var rädd för att bajsa på mig när jag satt inklämd mellan kamraterna i aulan under de tjugo minutrarna som föreställningen varade. Märkligt nog trodde han på mig; jag blev strax fritagen från morgonbönen och fick så en knapp halvtimmes extra sovmorgon under resten av min läroverkstid.

Bild: Södra Latin 2020 (foto från nätet). Idag står det Högre Allmännt Läroverk högst upp, 1959 stod det Högre Allmänna Läroverket för gossar å Södermalm.

Published on Facebook 11 February 2021. No comments.

Halvseklet efter min barndom känns som ett kortare tidsrum än kvartsseklet före

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

Ibland står tiden stilla, fenomenologiskt sett, ibland rusar den iväg.

Jag tycker min barndomsvärld på 1940-/50-talen och världen av idag är sig rätt lika. Det verkar inte ha hänt särskilt mycket under det trekvartssekel som gått sedan jag föddes. Litet datorer och så, men annars är allt sig stort sett likt.

Men när jag ser på den här bilden ur familjealbumet får jag kronologisk svindel.

Mormor och morfar (pilarna) var på turistresa i Tyskland sommaren 1923. Här på sightseeing i en hästdragen vagn. (Man kan inte se på bilden att min mormor är gravid med min mor, som föddes i oktober samma år.)

Det som verkligen ‘freaks me out’ är att fotot är taget endast 23 år innan jag föddes. Kvartsseklet mellan mormor och morfars hästvagnstur och min tidiga barndom känns som ett så oerhört mycket längre kulturellt tidsrum än den tre gånger så långa kalendertid som gått sedan min barndom och idag.

Published on Facebook 8 February 2021, these few lines give rise to many comments:

[En kommentar har efterföljande tagits bort av kommentatorn själv]

Thomas Söderqvist: Precis, det är det som är frågan. Är det jag som inte upplever förändringarna som särskilt omfattande eftersom jag har levt med dem gradvist och har svårt att se kvantitetens övergång till kvalitet — eller är det så att världen på många sätt faktiskt förändrades kvalitativt mycket snabbt mellan för- och efterkrigstid? Jag vet inte — jag har svårt att frigöra mig från min subjektiva syn på tidens gång. Man kan ju fråga sig om de som växte upp omkring 1975 tycker att 1950-talet var exotiskt långt borta, eller om de som växte upp omkring 2000 tycker att 1970-talet är oändligt avlägset.

Anna Bring: Men, en sak undrar jag. Ibland under mitt liv (född 1955) så har jag drabbats av djup melankoli över svunnen tillhörighet. Och då menar jag till ett liv på landsbygden med starka band till årstiders sysslor i form av plöjning, sådd, skörd. Fiske, bär- och svampplockning. Samhörighet med naturens årstidsväxlingar, på ett djupare sätt. Som om erfarenheten sitter i mina gener. Vad säger ni om detta? För jag har ju de facto inte levt ett “lantbrukar/statar-liv”. Jag har bott på landet också, men större delen av mitt liv i storstäder.

Thomas Söderqvist: Det känner jag igen. Jag har starka nostalgiska känslor förbundna med barndomens bär- och svampplockning och årstidsväxlingar — även om det inte försiggick som ett led i ett lantbrukarliv, utan försiggick på morfars lantställe där han bodde efter att han blivit pensionerad från sin statliga tjänst.

Anna Bring: Det är kanske det man benämner att erfarenheter traderas… Att arvet förs vidare genom generationer… Det lever kvar och överförs långt efter att erfarenheterna egentligen blivit “omoderna”. Tack och lov! Allt kommer ju tillbaka. Jag tror att den sortens rötter som jordbrukare, lantbrukare, får till en plätt mark de brukar och lever i och med, är enormt starka. Mycket starkare än vad vår ytliga och vilsekomna “civilisation” någonsin kommer i närheten av, kanske!

Thomas Söderqvist: Mina lantbrukarrötter ligger fyra generationer bakåt i tiden – till Dalsland i mitten av 1800-talet, så jag har ingen nostalgi till bygder. Mina nostalgiska kärnkänslor är bundna till de naturupplevelser jag hade under uppväxtåren, dvs till landskapstyper snarare än en bestämd ort. Och har aldrig haft behov av att finna mina ‘rötter’ bortom födelseåret.

Thomas Söderqvist: Frasen “perception of historical time” ger 115.000 hits på Google, men bara 272 hits på Google Scholar.

Ken Caneva: I’m surprised you think your world hasn’t changed much in seventy years. I was born in 1944, so I essentially grew up during the 1950s. The world kids grow up in today is radically different. I could go on at length; I’ll mention only one difference I’ve noticed. One of our regular activities was playing baseball and (less often) football in people’s yards or vacant lots. (There were no nearby parks.) I live a few blocks from a large park with plenty of space for such activities, a park I pass through many times a week. In the 42 years I’ve lived here I haven’t observed a single instance of kids getting together for a pickup game of anything. The only time anyone plays soccer is when it’s an organized activity. On the other hand, the skateboard park a half-mile away is well used by mostly boys. Need I say we didn’t have skateboards? Let alone video games. Nor was anyone then concerned about childhood obesity. Or drugs. Or sexting.

Thomas Söderqvist: I ‘know’ the world has changed a lot since I was a child; I can list lots of things and activites that didn’t exist when I was a child, and vice versa, things and activities that have gone into oblivion. But this ‘knowledge’ doesn’t change my impression of almost no change between 1950 and 2020. Which means I guess it’s a question subjective time perception rather than objective changes.

Sonia Wallentinus: Men jag tycker det har hänt massor. Idag hade vi kontakt via telefon och messenger där vi var utspridda i Barkarby, Brottby och Skärholmen. Det hade aldrig gått i min barndom. Så jag fascineras ofta över hur lätt det är att hålla kontakten nu. Undrar om man hade hållit mer kontakt med tidigare vänner längre då?

Thomas Söderqvist: Jo, Sonia, jag vet ju med mitt intellekt att det har hänt massor sedan 50-talet, men det känns inte så; inne i mig känns det som om allt i stort sett har varit detsamma sedan 50-talet. 50-talet känns som ‘igår’, 1923 däremot känns som ‘för länge, länge sedan’.

Sonia Wallentinus: Jo så är det ju.

Thomas Söderqvist: Ja, så är det ju. Men så undrar jag varför vi upplever tid på det sättet. Vad är det för jäkla psykologisk mekanism som spelar oss ett spratt?

Sonia Wallentinus: 1920-talet har jag aldrig upplevt så det var uråldrigt redan när jag föddes.

Thomas Söderqvist: Just det – allt som skett 10-20 år innan vi själva föddes är uråldrigt, exotiskt och en smula skrattretande. MEN – tänker kineser, indier och nordamerikanska indianer på samma sätt?

Sonia Wallentinus: Thomas Söderqvist intressant fråga. Självupplevt är nog en viktig aspekt ändå. Men där legender är starkare tradition, uppstår legenden direkt före det som är ens egen medvetna tid?

Thomas Söderqvist: Bra fråga, vet för litet om legender.

Jan Almäng: Fast du tycker väl inte på allvar att det inte har hänt så mycket sedan du föddes? Det är väl snarare så att du på ett relativt enkelt sätt (du var ju med!) kan föreställa dig hur det var att leva på t ex 50-talet. Själv tycker jag nog att skillnaderna mellan 1955 och 1980 (då jag var fyra år) var betydligt mindre än skillnaderna mellan 1980 och 2005. Men 1955 känns mycket mer främmande än 1980 och skillnaden är litet omotiverad om jag skall försöka analysera det hela med historikerns glasögon.

Thomas Söderqvist: Ja, för dig känns 1955 mycket mer främmande än 1980, liksom 1923 känns mycket mer främmande än 1948 för mig. Och visst ‘vet’ jag med historikerns objektiva medvetenhet att det har hänt oerhört mycket mer i det trekvarts århundrade jag har levat än under den kvarta århundrade som gick mellan mina morföräldrars hästskjutstur och min barndom. Men jag tycker fortfarande att det är djupt intressant att vår subjektiva känsla av förändring över tid är så beroende av om vi själva varit med i förloppet eller ej. Det påminner mig om historien om grodan som vänjer sig vid att vattnet gradvist värms upp så att den inte hoppar ut ur grytan innan den kokas ihjäl.

Pieter Kuiper: Man kan fortfarande åka remmalag på Visingsö.

Thomas Söderqvist: Förklara relevansen av detta påstående.

Pieter Kuiper: Att det verkar en turistgrej, också 1923. De åkte säkert inte till Tyskland med häst och vagn då. Inte heller med segelfartyg. Redan då gick de flesta transporter på fossila bränslen.

Thomas Söderqvist: Det här är ju en intressant frågeställning för museumsfolk som ska få de besökande att “känna igen sig” resp. “förundras över det främmande”. Jag känner igen mig i 1950-talet, men andra förundras över över det exotiska 1950-talet. Hur skapar man utställningar som ger några besökande “ja, så var det”-känslor och andra besökande “kors, vad var de märkliga”-känslor? Och hur kan vi främja dialogen mellan det “igenkännliga” resp. “det märkliga”? ping Laura Maria Schütze, ping Lars Kjølhede, ping Jakob Seerup, ping David Holt Olsen, ping Adam Bencard ping Bente Vinge Pedersen, etc.

Jan Almäng: Jag är ingen museiman, men jag tyckte flygvapenmuseum i Linköping hade en fascinerande utställning för några år sedan. Kanske står den fortsatt kvar. Man hade helt enkelt rekonstruerat vardagsrum (och kök?) från varje decennium under kalla kriget. 60-talsversionen vill jag minnas påminde om hur äldre släktingars vardagsrum såg ut ännu på 80-talet.

Bente Vinge Pedersen: Historiebevidsthed interesser mig meget – fornemmelsen af “det er lang tid siden” vs “det var en anden tid”. I udstilling- og formidlingssammenhæng er jeg meget følsom over for at bruge formuleringen “i gamle dage” – i stedet prøver jeg at være præcis med tidsangivelser. Og så er det fascinerende at finde både det fremmede og det velkendte i fortiden – og nutiden for den sags skyld.

Thomas Söderqvist: Det er så svært. Det, der er “stort set ligesom nu” for en besøger er “hold da kæft, hvor var de mærkelige” for en anden.

Christian Bernhard Hagen: Sjovt alligevel. Jeg har et delt syn på lighed/forskel. Menneskene er vel sig selv lig det meste af vejen, men der alligevel sket voldsomme ting ift kønsroller, autoritetsopfattelser osv siden min tidlige barndom i slutningen af 50’erne. Jeg blev på mange måder opdraget radikalt anderledes end mine egne børn er blevet, og jeg kan jo se det også på fotos: omgangen var langt mere formel. Og jeg tror ikke vi hver især er uforandrede. Selv de mest konservative står et andet sted i dag end dengang. Det nåede jeg at opleve hos min egen far, som, da han havde set vores opdragelse af vores børn lidt an, udtalte at han i det lys nok gerne ville have gjort nogle ting anderledes med opdragelsen af os søskende. Og så det: at jeg dårligt i dag kan genkende mig selv som 5-årig.

Thomas Söderqvist: Christian: kan du slet ikke identificere dig selv med den femårige Christian?

Christian Bernhard Hagen: Meget, meget begrænset. Jeg tror, jeg var et meget sært og besværligt barn grundet mine aspergertræk, og der er jo kommet lag på lag af tilfiling og bearbejdning osv ovenpå siden – ad flere omgange.

Att sätta rätt rubrik på kapitlet om gymnasiet

By | Autobiography, in Swedish | No Comments
Nu har jag börjat skriva på kapitel 3. Jag börjar med att ge det arbetstiteln ‘Södra latinare, fågelskådare och tonåring’ — i den ordningsföljden. Det kan komma att ändra sig under skrivandets lopp, tänker jag, till exempel till ‘Hur morsan träffade en karl och jag flydde hemifrån’ eller något liknande.

Hursomhelst, här är ingressen (*):

“I månadsskiftet augusti september 1959 började jag i realskolan vid Högre allmänna läroverket för gossar å Södermalm i Stockholm och knappt sex år senare tog jag studentexamen. Den imposanta röda tegelkolossen – Södra Latin, som den hette i dagligt tal – var den självklara ramen för mitt liv under tonåren. Ja, så minns jag det i alla fall; och morfars utförliga dagböcker, ett dussin bevarade skoluppsatser och ett tjog intervjuer med gamla läroverkskamrater bekräftar den minnesbilden.

Men det finns också en annan uppsättning minnesbilder, som bekräftas av de små fältanteckningsböckerna i A6-format, i vilka jag skrev ner vad jag såg och upplevde under tusentals timmar i naturen, först i skog och skärgård i närheten av Stockholm, senare i fjälltrakterna och vid ishavskusten. Det är i de dagböckerna den första riktiga passionen i mitt liv träder fram – med en nostalgisk kraft som vida överstiger skolårens.”

Så snart jag har lagt ut den korta kapitelingressen på Facebook slår det mig att innehållet står i motsättning till kapitelrubriken. Och det har nog att göra med att kapitlet visserligen periodmässigt avgränsas av åren vid Södra latinläroverket, men att det är de fältbiologiska aktiviteterna som faktiskt fyller mest i mina minnesbilder.

Så redan nu tror jag att jag ska revidera titeln till ‘Fågelskådare, Södra latinare och tonåring’. Det med ‘tonåring’ hamnar hursomhelst sist, jag har ingen särskilt minnesbild av mig själv som ‘tonåring’, med tonåringsproblem.

(*) Ingress: “början, inledning; särsk. om början av en muntlig l. skriftlig framställning; äv. om särskild formel varmed en skrivelse l. en författning inledes; äv. om yttrande varmed man avser att inleda ett samtal”.

Published on Facebook 8 February 2021 — and with a few comments: Read More

Mitt första intryck av dansk antisemitism

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

När jag flyttade till Danmark 1974 blev jag omedelbart chockerad över hur vanlig antisemitismen var i huvudstadsregionen

Såväl mina kolleger och studerande på Roskilde universitetscenter som mina grannar i Köpenhamsförorten skämtade ofta om judar. De berättade judehistorier, lustiga historier om hur enfaldiga judar var, särskilt judar från Mols — var det nu låg, det lät som en stad i Israel?

Jag var milt sagt rätt illa berörd. Hur kunde de? Danmark hade ju varit ockuperat av nazisterna. De borde veta bättre.

Efter en tid gick det upp för mig att de inte menade judar, utan att historierna handlade om folk som bor eller härstammar från den stora halvö som sticker upp från kontinenten. Folk från Jylland kallas ‘jyder’ på danska, vilket jag alltså hörde som ‘judar’. Och adjektivet ‘jysk’ hørte jag som ‘judisk’.

Det svenska ordet ‘jude’ motsvaras av det danska ‘jøde’.

First published on Facebook 6 February 2021, this post gave rise to a numnber of comments: Read More

De sex mest spillda åren i mitt liv

By | Autobiography, in Swedish | No Comments
I november 2020 började jag skriva kapitlet om mina första sex år på Roskilde Universitetscenter, 1973-79.

Det har varit ett svårt kapitel att skriva, eftersom jag uppfattar de åren som mitt livs mörka medeltid. När jag läser brev och dagboksanteckningar och ser på bilder vill jag helst glömma bort dem.

Jeg har verkligen försökt att tillämpa min bästa källkritiska distanserade historikerblick, men har hela tiden kämpat med de obehagliga minnena av dessa långhåriga år.

Dessa oändliga gruppdiskussioner om likgiltigheter, den grå betongen, misstänksamheten mot allt tänkande som inte hade politiska syften, bruna tekannnor, ölflaskor på borden och minnen av moln av sur tobaksrök var man än befann sig.

Känslan av fem spillda år.

Och det blev inte lättare att koncentrera sig om kapitlet när skolorna covid-stängde och vi hemarbetande föräldrar fick funka som hemskolningslärare. Dvs mest jag, eftersom min hustru har ett ‘riktigt jobb’ att sköta till skillnad från mig som ‘bara’ skriver mina memoarer. Jag klagar faktiskt inte — det är egentligen rätt kul att följa med i ungarnas skolgång — jag konstaterar bara att den dagliga rutinen med genomgång av matematikuppgifter och dansk och fransk grammatik mm. inte gjort det lättare att fokusera på de fem spillda åren i mitt eget liv.

Nu i början av februari 2021 har jag skrivit färdigt fyra femtedelar av kapitlet. Men nu håller jag på att storkna av minneslukten av surt 1970-tal, så igår bestämde jag mig för att låta den sista femtedelen ligga på is ett tag och istället börja skriva på kapitlet om de sex åren vid läroverket (Södra Latin) i Stockholm, 1959-65. Återkommer med ett synopsis inom kort.

(Foto: situationsbild från det problemorienterade och projektorienterade grupparbetet vid den tvååriga naturvetenskapliga grundutbildningen, RUC, troligen våren 1973)

Published on Facebook 5 February 2021, this post gave rise to a long discussion: Read More

Att göra sin ångest m.m. till en hobby

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

“Ta dig an din ångest som en sorts hobby”, skriver min emellanåt livskloke Facebook-vän Andreaz Altermann.

Som en hobby? Omedelbart låter det fånigt. Men vid närmare eftertanke — det är bra sett.

Och väl inte bara ångest? Utan även sorg, oro, saknad, ånger, skam- och skuldkänslor, dåligt självförtroende — fortsätt uppräkningen på egen hand — dvs. stort sett allt som pinar och plågar sinnet.

Gör skiten till en hobby istället för att praktisera alla dessa meditationstekniker. Och istället för den stoicism som vi vanliga dödliga ändå inte förmår att praktisera.

Published on Facebook 4 February 2021, this musing gave rise to a short discussion: Read More

Om glädjen i att kontakta gamla vänner och kolleger

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

Jag har flera olika motiv för mitt memoararbete.

Till exempel har jag akademiska ambitioner (att bidra till förståelsen av memoargenren) och sokratiska mål (det reflekterade livet är mer meningsfullt).

Men jag motiveras i hög grad också av glädjen i arbetet. Och något av det mest angenäma är att det ger mig en god anledning till att återknyta kontakten till gamla vänner och kolleger.

Som exempel när jag för några år sedan kontaktade den drygt 90-årige pensionerade geologen Ron Tavener-Smith.

Jag hade korresponderat med Ron ett halvsekel tidigare när jag började mina licentiatstudier i paleontologi. På den tiden var han redan en erfaren forskare och lärare vid Queen’s University i Belfast; han arbetade liksom jag med fossila skalstrukturer, och vi kom överens om att jag skulle komma och lära mig några nya metoder hos honom (jag hoppar över det tekniska här).

Jag tillbringade två veckor på Rons labb i Belfast i maj 1969, och fick bo hemma i familjen. Han var mycket hjälpsam och trots att jag kort därefter bytte forskningsområde och började doktorera på KI istället så vi fortsatte att korrespondera under några års tid.

Den kollegiala vänskapen avbröts dock när Ron fick en professur och flyttade till Durban i början av 1970-talet; jag begrep inte hur han frivilligt kunde flytta till apartheidens Sydafrika och skrev en ilsket brev. Det var slutet på vår kontakt, och jag förträngde honom snabbt ur minnet.

Men för drygt tre år sedan dök Rons namn upp i källararkivet och därmed minnena från Belfast. Jag mindes ingenting av the Troubles, minns bara vår dagliga 5 o’clock tea och att jag satt och läste The Origin of Species på kvällarna, och en vag känsla av den goda familjegemenskapen i det Tavener-Smith’ska radhuset.

Efter litet letande på Google hittade jag honom; han var fortfarande knuten till University of KwaZulu-Natal i Durban, jag skrev till honom — och fick ett entusiastiskt svar. Han var alltså drygt 90 år, men vid gott mod. Och han mindes mitt besök i Belfast ett halvsekel tidigare som om det var igår. Mindes faktiskt mer än jag gjorde!

Några dagar senare skrev han igen och berättade att han hade pratat med sin drygt 60-årige son, som i sin tur hade sagt att han också “remembers you well and that you were a Beatles fan, as he was. He also remembers that you shared a liking for one of their songs, ‘Get Back'”.

Jag lyssnade på ‘Get Back’ på Youtube, men den väckte inga minnen; så slog jag upp den på Wikipedia och såg att den kom ut som single i april 1969, dvs. en månad innan jag besökte Tavener-Smith-familjen i Belfast, vilket understödjer sonens excellenta minnesbild.

Allt det här är en liten och och relativt oväsentlig detalj i mitt självbiografiska pusselspel. Men även en liten pusselbit kan bringa stor glädje. Den förnyade kontakten med Ron Tavener-Smith efter ett halvsekels glömska gjorde mig enormt glad — och kanske litet tacksam över hans storsinthet med mitt ilskna brev, som han påstod att han inte mindes.

Och så här har jag det nästan varje gång jag tar mig samman till att kontakta gamla vänner och bekanta. Det är en kontinuerlig källa till glädje.

Jag tror jag ska kalla det epikuréiskt memoar-arbete.

This short essay was published on Facebook 3 February 2021, and gave rise to a couple of comments: Read More

Mitt behov av att klara mig själv

By | Autobiography, in Swedish | No Comments

Jag funderar vidare på min dröm om den blåa dörren som jag skrev om i förrgår (se här och här).

Drömmen handlar i hög grad om trygghet och tillförsikt. Jag litar på mannen som lägger sin arm om min axel. Och framför allt handlar den om en för mig mycket ovanlig sinnesstämning — att jag låter en annan person — en som är mycket kunnigare än jag — hjälpa och vägleda mig.

I drömmen accepterar jag vägledning utan att streta emot och protestera, utan att känna mig kontrollerad och talad ner till. Det är en ovanlig känsla.

Genom hela mitt liv har jag nämligen alltid klarat allting själv. Jag har utgått från att de som sagt att de vill vägleda mig mig också velat kontrollera mig. Jag har sällan litat på att någon skulle vilja hjälpa mig för min egen skull.

Till exempel som den gången (var det hösten 1971?) när jag sade till min lärare i idéhistoria, professor Gunnar Eriksson i Umeå, att jag ville skriva min doktorsavhandling om ekologins historia.

Han blev jätteglad. Han hade själv skrivit om botanikens historia och om den romantiska världsbilden i naturvetenskapen, och såg nu möjligheten att få en doktorand som ville skriva om något som låg nära hans eget intresse.

“Vi går på biblioteket”, sade han, och så tog han med mig ner till de öppna hyllorna med vetenskapshistoriska böcker och plockade ut en bok ur hyllan. “Den här måste du läsa”, sade han entusiastiskt, “och den här är bra, och den här”.

Litet motvilligt följde jag honom längs hyllorna. Till sist sade jag: “Jag kan själv!”. Underförstått, du behöver inte hjälpa mig, jag vill klara det här på egen hand.

Till och med något så oskyldigt som den ödmjuke och vänsälle Gunnar Erikssons glädje över att ha fått en doktorand inom sitt eget forskningsområde fick mig alltså att känna obehag för eventuell styrning.

Jag glömmer aldrig den episoden. Jag tror han ryckte till litet, och som den empatiske person han var, så drog han sig försiktigt tillbaka.

Det tog mig 15 år att bli färdig med den avhandlingen. Om inte annat för att jag skulle klara allt själv. Inte lägga mig i kölvattnet på någon annans sätt att skriva idéhistoria.

“Jag kan själv!” blev mitt livsmotto. Jag har alltid kunnat själv. Har aldrig legat någon till last. Har aldrig velat gå i någons fotspår.

Jag tror det är det problemet som min dröm om den blåa dörren handlar om. Att jag faktiskt skulle kunna ge upp den där intellektuella självkontrollen. Att jag faktiskt skulle kunna lägga mitt öde i en annans händer. Och att det kanske inte är så farligt, utan skulle kunna ge ro i mitt liv.

Därför är drömmen om den blå dörren så viktig för mig, tror jag. Nej, inte viktig — den är fullständigt revolutionerande för min självförståelse.

Publicerad på Facebook 28 januari 2021, och gav upphov till en lång rad kommentarer:

Read More