Christian Abrahamsson skrev i Svenska Dagbladet den 18 januari 2021 en kort men bra kommentar om vår oförmåga att se döden i vitögat. Och nämnde i förbigående dödskonsten — ars moriendi.
”Jag kan inte släppa tanken på att det är någonting djupt dysfunktionellt med ett samhälle som har förpassat döden till de mörkaste vrårna av vårt kollektiva medvetande och som helt saknar en ars moriendi. Vi tror att vi är bra på att leva men jag har börjat tvivla på det. Om vi är så dåliga på att dö hur kan vi vara bra på att leva?”
Jag gillar att Christian Abrahamsson nämner det där med den bortglömda dödskonsten. En antik och medeltida tradition som fanns långt in på 1800-talet i form av dödsmanualer. Idag är ars moriendi en död tradition.
I min optik är självbiografin och memoaren den yppersta formen för ars moriendi.
I memoarerna — de behöver inte publiceras, behöver inte ens skrivas ned, det kan räcka med att berätta för barn och barnbarn — genomgår vi livet som gick. Upp- och nedturerna. Triumferna, nederlagen, vardagslunken. Försöka minnas det som trots allt gjorde livet värt att leva. Den första förälskelsen. Första egna bostaden. Första jobbet. Vännerna.
I memoaren förenas konsten att leva med konsten att dö.
Återkommer med mer om detta.
Detta inlägg publicerades på Facebook den 18 januari 2021 och gav upphov till en lång kommentartråd som snabbt kom att handla om Giorgio Agambens distinktion mellan bios och zoë:
Andreaz Altermann: Framför allt, det är oftast inte regerings fel att vi dör, att ställa politiker till ansvar för att döden drabbar oss är att tillskriva dessa en makt som de i allra flesta fall inte har.
Carolina Saf: Eller att just covid-19 skulle vara så fruktansvärt för en skör person.
Mattias Marklund: Andreaz Altermann, nu blev jag glatt påmind om Mobergs ”Därför är jag republikan”, där han noterar hur kungarna successivt förlorat sina magiska makter.
Alexandra Waluszewski: Naturligt att man dör vid en viss ålder, ja. Men ingen naturlag att få diagnos av ‘distansläkare’. Och ingen naturlag att de som är väldigt vana vid att äldre dör; undersköterskor, lämnas utan behövlig medicinsk och materiell support.
Christer Magnusson: Det finns en bra tid att dö på och en dålig.
Thomas Söderqvist: Christer Magnusson: Har du funderat på vad som kunde var en god dödstidpunkt för dig?
Christer Magnusson: Kanske när jag är helt klar med mitt arbete och när många av mina närmaste vänner och musikerkollegor inte längre är med oss längre. En klok person sa en gång: Hoppas min Farfar dör, min Mamma dör och min Bror dör… i den ordningen.
Christian Abrahamsson: Jag kan tillägga att det här är någonting som jag och min sambo, som är överläkare i medicin på ett större sjukhus, talar mycket om alldeles oavsett pandemin. Sen så är det också en text som SvD suttit på alldeles för länge. Det som kommissionen pekade på när det gäller icke-individuella bedömningar av patienter går helt emot vad som är textens huvudpoäng. Det hoppas jag är uppenbart.
Thomas Söderqvist: Har Louise Ziegler blivit överläkare redan – grattis! (nu har texten hamnat bakom betalvägg så jag kan inte se om det är uppenbart eller ej).
Christian Abrahamsson: Thomas Söderqvist, de första meningarna är de viktigaste, de syns fortfarande tror jag. Det de gjorde med kollektiva bedömningar var groteskt. Ja, hon blev det nu i januari.
Thomas Söderqvist: Det framgår tyvärr inte av de första tillgängliga raderna i SvD-artikeln vilken kommission du tänker på som gjorde kollektiva bedömningar.
Christian Abrahamsson: Thomas Söderqvist, aha, jag skriver inte om Coronakommissionen eftersom deras rapport kom efter min artikel skrevs. Deras allvarligaste kritik rörde att man fattat kollektiva vårdbeslut för personer på särskilda boenden.
Thomas Söderqvist: aha, tack!
Johan Mårtensson: Agambens distinktion mellan Bios och Zoe har också relevans för de transhumanistiska drömmarna om att med teknikens hjälp förlänga livet vilket verkar ha blivit en slags hovreligion i techjättarnas ledningsgrupper.
Thomas Söderqvist: Johan, kan du förklara hur du läser Agamben, för jag har — trots många av mina kollegers och vänners begejstring for honom — aldrig förstått relevansen av hans utläggning av ‘the bare life’. Jag har uppfattat det som en plattityd — men det verkar finnas en djupare tanke i det som undgått mig. Kan du hjälpa mig!
Johan Mårtensson: Jag är absolut ingen expert på Agamben. Här tog jag min utgångspunkt i det som Christian skrev i sin artikel: “För Agamben är separationen mellan zoê, det nakna livet, och bios, det kvalificerade eller samhälleliga livet, det största hotet för den moderna människan. Det nakna livet skulle kunna förstås, i sin renaste form, som det liv som enbart kan upprätthållas med maskiner och som är helt separerat från det kvalificerade livet.”
Thomas Söderqvist: OK – “ett liv som enbart kan upprätthållas med maskiner” menar jag är en missförståelse av Agambens ‘zoe’-begrepp. Rent etymologiskt är det lätt att förstå: ‘zoe’ är det djuriska livet, ‘bios’ är det sociala, kultiverade livet. Men hur tänker du när du skriver att distinktionen har relevans för de transhumanistiska drömmarna om att förlänga livet? De vill ju i och för sig förlänga det djuriska livet (‘zoe’), men med syftet att få ett längre och rikare ‘bios’.
Johan Mårtensson: Det är lätt att se, tycker jag, att transhumanismen lätt spränger varje kulturellt betingat bios. Ta en så enkel sak som de kulturellt betingade roller man ikläder sig i de olika “livsfaserna”, det att man ingår i en viss “generation”. Kulturen definierar “roller” för människan som är definierade utifrån en föreställning om en gemensam mänsklig natur och vad man kan förvänta sig av en människa. Allt detta hotar att sprängas och fragmenteras av transhumanismen och dess dröm om det eviga livet, som hotar att bli ett evigt zoe.
Thomas Söderqvist: “Lätt att se”? Du har verkligen profetisk förmåga 🙂 Transhumanismen och dess teknologier spränger väl knappast det kulturella livet, den är tvärtom fullständigt beroende av dem, mer beroende än vi någonsin har varit. Sedan handlar transhumanismen inte om ‘evigt’ liv, utan om ett väsentligt förlängt liv — och som sagt inte ett rent zoologiskt (biologiskt) liv, utan ett i högsta grad kulturellt liv.
Johan Mårtensson: Ja frågan är om det längre är ett mänskligt liv. Vad gör ett liv till ett mänskligt liv? Namnet “transhumanism” antyder ju också att det handlar om något bortom det mänskliga.
Thomas Söderqvist: Om du är mentalt frisk och i rimligt god fysisk form, så kan jag inte se varför det inte skulle vara ett mänskligt liv. Menar du att vi har blivit mindre mänskliga under de senaste 300 åren när medellivslängden fördubblats?
Johan Mårtensson: Medellivslängden har kanske fördubblats men inte men inte människans förväntade livslängd eller “livsspann”. Låg medellivslängd berodde på ett stort antal för tidigt döda.
Johan Mårtensson: Jag kanske kan hänvisa till Psaltaren, ca: 500 f.kr: “Människans liv blir 70 år, eller 80 år om det blir långt”.
Thomas Söderqvist: Det är sannerligen en öppen fråga har mina läkarkolleger i Center for Sund Aldring här på Kbh Univ docerat för mig under årens lopp.
Johan Mårtensson: Vad är en öppen fråga?
Thomas Söderqvist: Och där hade Psaltaren ju fel — människans liv blev inte bara 70 år och 80 år blev inte ett långt liv, utan en genomsnittligt långt liv. WHO’s prognoser är att medellivslängden under fredliga förhållanden etc. närmar sig100 år 2040.
Johan Mårtensson: Alltså man räknade inte in de som dog en onaturlig död, sjukdom, blev ihjälslagna osv i människans förväntade livslängd. Dessa räknas ju däremot med i medellivslängdsberäkningar. Fler dog en sådan onaturlig död förr i tiden, ffa innan antibiotikan kom. Hög barnadödlighet, svält och krig sänker också medellivslängden.
Thomas Söderqvist: Att det är en öppen fråga hur lång människans naturliga (biologiskt givna) livslängd egentligen är. Vill man öka den till 200 år eller mer så krävs det sannolikt ‘genome engineering’ med alla de risker det innebär. Man kan diskutera hur lång den biologiskt givna förväntade livslängden (life expectancy) är; kanske 125 år, dvs nästan dubbelt så länge som Psaltaren menade. Men det är som sagt en öppen fråga. Tillbaka till grundfrågan, dvs ditt påstående om att transhumanismen och dess teknologier skulle spränga det kulturella livet — det menar jag (oberoende av vad man eljest kan säga om transhumanismen) bortser från det faktum att transhumanismen innebär att vi blir ännu mer kulturaliserade och socialiserade varelser än vi någonsin har varit, dvs ännu mera ‘bios’ och ännu mindre ‘zoe’.
Johan Mårtensson: Vad finns det för empiriskt stöd för en naturlig life expectancy på 125 år?
Thomas Söderqvist: WHO’s prognos är som sagt en medellivslängd som närmar sig 100 år, det betyder att max-åldern ligger på ca. 125 år., vilket svarar till den ålder människor lyckats uppnå.
Johan Mårtensson: Det där är ett “just around the corner” påstående som jag numera är ganska skeptisk till. Det liknar de här hyperboliska förutsägelserna om AI som jag hört hela mitt vuxna liv. Jag tycker personligen att begreppet healthspan är intressantare än lifespan. Vi kan förmodligen göra mer för att förlänga den tid vi har hälsan än den tid vi lever.
Thomas Söderqvist: Var gärna skeptisk — men inte bara för skepticismens egen skull, väl — det ligger mycket empirisk forskning och seriös modellering bakom. Och vad får dig att mena att en lifespan-gräns på 125 år är hyperbolisk? Men det är som sagt en öppen fråga. Tillbaka till grundfrågan, dvs ditt påstående om att transhumanismen och dess teknologier skulle spränga det kulturella livet — det menar jag (oberoende av vad man eljest kan säga om transhumanismen) bortser från det faktum att transhumanismen innebär att vi blir ännu mer kulturaliserade och socialiserade varelser än vi någonsin har varit, dvs ännu mera ‘bios’ och ännu mindre ‘zoe’.
Johan Mårtensson: Helt enkelt för att den mänskliga kulturen förutsätter att det är en kultur för människor, att vi har en gemensam natur, dvs att vi delar liknande fundamentala villkor. En transhumanistiskt modifierad varelse är inte längre en människa. Kanske en övermänniska, fast mer troligt ett freak, ett slags Frankensteins monster mer än en människa. I alla fall någon som står utanför den mänskliga kulturen och gemenskapen.
Johan Mårtensson: Ett sätt att vända på det här är att säga att vi redan befinner oss i en transhuman verklighet. Den till närmast oändlig datorkraft uppkopplade personen är inte längre en människa så som den mänskliga kulturen har uppfattat människobegreppet, utan ett människa-maskinkomplex. Och följdriktigt bryts den mänskliga kulturen snabbt ned nu. Vi ser det spelas upp inför vår ögon, närmast.
Christian Abrahamsson: Agamben tar sin utgångspunkt, rätt eller fel, i den arkaiska juridiska figuren Homo Sacer, den som inte kan offras, som är bannlyst och kan dödas av vemsomhelst utan risk för straff. Detta är en filologisk praktik som Agamben ofta ägnar sig åt. Han tar en arkaisk politisk-teologisk figur och översätter den till den moderna världen. Det kan man givetvis kritisera. Jag har gjort det till honom. Han ser som bekant förintelsen som det tydligaste exemplet på Homo Sacer-figuren i modern tid, i någon mening har han rätt i det. Det tillstånd som då närmar sig det rena/nakna livet mest är muselmanen i Auschwitz. Ett tillstånd som innebär att den som drabbades av det i praktiken var levande död, afatisk och bortom den språkliga gemenskapen (det finns mig veterligen bara ett exempel på någon som drabbats av det som kom tillbaka och överlevde). Det jag menar med ett liv som enbart kan upprätthållas av maskiner är någonting liknande, givetvis utan konnotationen av Homo Sacer.
Christian Abrahamsson: Intressant i sammanhanget är även den viktiga debatt som fördes mellan Habermas och Sloterdijk, den debatt som inleddes med Sloterdijks Regeln für den Menschenpark. Ein Antwortschreiben zu Heideggers Brief über den Humanismus. Sloterdijks tes är att bios är hotat i vår samtid och att det är hotat eftersom vi efter nazisternas brott har satt ett tabu gentemot ett antal teknologiska praktiker som är en central del av hur bios och zoe binds samman, har alltid bundits samman. Jag kan tillägga att jag är starkt kritisk till alla läsningar av filosofer som är begeistrade. Det är inte vår uppgift att vara det. Vi ska inte vara fan boys till olika filosofer. Tyvärr finns det många som är det och som konstruerar sina karriärer (!) på att förklara vad någon annan tänkt istället för att tänka själva.
Thomas Söderqvist: Christian Abrahamsson, om du begränsar dig till livsupprätthållande teknologi, typ ligga i en maskin på en IVA, så har jag inget att invända mot formuleringen. Det jag invänder mot är Johans begränsning av posthumanismen till ett “ett liv som enbart kan upprätthållas med maskiner” och att detta skulle vara detsamma som ren ‘zoe’.
Christian Abrahamsson: Jag menar IVA-vård och komavård. Neonatalvården har en liv till varje pris syn på vården. Det är jag inte övertygad om är riktigt.
Thomas Söderqvist: Jag förstår nu att du menar IVA etc (och neonatalvården är en bra poäng).
Johan Mårtensson: Jag är inte medveten om att ha identifierat transhumanism som “ett liv som enbart kan upprätthållas med maskiner” och att detta skulle vara detsamma som ren ‘zoe’. Det känns lite som att du projicerar halmgubbar.
Thomas Söderqvist: Det är möjligt. Jag utgick bara från vad du skrev i en kommentar tidigare här i undetråden: >> Här tog jag min utgångspunkt i det som Christian skrev i sin artikel: “För Agamben är separationen mellan zoê, det nakna livet, och bios, det kvalificerade eller samhälleliga livet, det största hotet för den moderna människan. Det nakna livet skulle kunna förstås, i sin renaste form, som det liv som enbart kan upprätthållas med maskiner och som är helt separerat från det kvalificerade livet.” <<
Christian Abrahamsson: Enbart är det centrala ordet. Att vi är maskin och verktygsberoende djur är en obestridlig sanning.
Thomas Söderqvist: Samtidigt skulle man kunna hävda att civilisationen som vi känner den idag enbart kan upprätthållas av maskiner och verktyg.
Christian Abrahamsson: Verkligen. Det är en annan obestridlig sanning. Det finns olika dystopier som lekt med tanken på att inga elektriska apparater längre fungerar.
Thomas Söderqvist: Jag har svårt att föreställa mig någon civilisatorisk funktion idag — bortsett från nomadliv i Sahel och i Centralasien — som skulle kunna upprätthållas utan elektricitet under någon längre tid (mer än några veckor eller månader). En sak är effekterna av bortfall av svagströmsteknologi (digitaliserad teknologi), något annat, och allvarligare, är bortfall av elektriska motorer, som i sin tur i dag är förutsättningen för oljebaserade förbränningsmotorer. Bristen på historisk förståelse av hur radikalt de teknologiska förutsättningarna för det mänskliga livet har förändrats under de senaste dryga tvåhundra åren är enligt min mening en av de största bristerna i den allmänna bildningen.
Christian Abrahamsson: Thomas Söderqvist Jag kan bara hålla med om det.
Thomas Söderqvist: Jag blir så glad varje gång vi är eniga om något 🙂
Christian Abrahamsson: Vi är väl ändå eniga om mycket?
Thomas Söderqvist: I mångt och mycket, ja. Därför är jag ofta glad. Dock har vi olika syn på värdet af FB-gruppen Högskoleläckan. 🙂
Christian Abrahamsson: Det har vi.
Johan Mårtensson: Jag tror att jag var lite slarvig när jag citerade Christian. Jag tror inte heller att teknikberoendet i sig är definierande för Zoe. Som Christian säger har Zoe-begreppet för Agamben med Homo Sacer begreppet i romersk lag att göra. En Homo Sacer är utesluten (på ett speciellt sätt) ur den mänskliga gemenskapen, någon med ev mycket speciell status. Anledningen till att jag associerade till transhumanism här var att de exempel jag stött på formulerar en radikalt individualistisk vision fokuserad på inte bara att förstärka det mänskliga livet med en slags verktyg utan att bryta sig ut ur den mänskliga existensen och dess begränsningar (bios) helt och hållet. Man borde fundera på vad det aktuella begreppet “Cancelling” har med “homo sacer” och Zoe att göra, om något? Är cancelling en reduktion från Bios till Zoe?
Christian Abrahamsson: Jag tror att cancelling är mer sammanlänkat med puritanernas syn på en gemenskap. Dvs att bara de rättrogna fick ta del av sakramenten.
Christian Abrahamsson: Homo Sacer skiljer sig distinkt från Girards syndabocksfigur, då den senare var ett faktiskt offer för att hålla gemenskapen samman.
Johan Mårtensson: Tänkte glädja(?) dig med att din SvD artikel om döden nu cirkulerar i det katolska prästerskapet. Jag fick den idag av min kyrkoherde som hade fått den från andra prelater.
Thomas Söderqvist: OK – men vad med poängen med det här inlägget, dvs. att memoaren är den genre som förenar livskonsten med dödskonsten? (ping Christian, Johan, Christer, Alexandra, Andreaz).