Skip to main content
Autobiographyin Swedish

Om hämnd — att hänga ut skitstövlar med namn

By February 14, 2021May 7th, 2021No Comments

Var går min gräns när det gäller att nämna personer vid namn?

Häromdagen skrev jag ett kort inlägg om mina klasskamrater i realskolan.

De flesta av dem fick goda ord med på vägen, men en av dem, “lärarsonen och ordningsmannen”, beskrev jag med en annan klasskamrats ord som “en ganska kall och litet obehaglig person”, en som gärna mobbade de svagare.

Och jag (och andra) har fler obehagliga minnen av honom än det citerade. Han framstår genomgående som en oempatisk översittartyp, en pennalist, en ‘bully’.

Ska jag nämna honom vid namn?

Våra gemensamma klasskamrater vet utmärkt vem jag åsyftar, inte minst därför att jag efter att vår 45-års studentjubiléumsmiddag för tio år sedan avböjde att vara med på ytterligare återträffar — eftersom det hade känts så obehagligt att återuppleva hans burdusa stil och dominanta uppförande.

Ingen utanför den lilla slutna gymnasieklasskretsen vet vem han är. Visserligen kan den som anstränger sig med litet flitigt arkivarbete säkert lista ut vem det handlar om. Men jag har svårt att tro att någon skulle vilja spilla sin tid på det; världen är full av mycket större skitstövlar och historiskt sett är han inte värd att minnas.

Men i mitt liv är han viktig. Hans uppförande gjorde livet surt för mig under en känslig period i mitt liv. Så i mina memoarer fyller “lärarsonen och ordningsmannen” faktiskt en hel del. Och därför kan jag inte undgå att nämna och beskriva hans existens och handlingar: hur jag var rädd för honom, hur jag försökte undgå hans hårda nypor.

Jag skulle inte ha något emot att hänga ut honom vid namn. Primärt för att tillfredsställa min hämndlystnad.

Men jag tror ändå jag låter bli. Inte av omsorg för honom, utan för att undgå att bli en hämnare. Det känns ociviliserat på något sätt.

Är jag för snäll?

Konklusion: jag kan behöva revidera mina etiska riktlinjer (‘rules of engagement’): http://www.canities.dk/project-ethics.

(Avlidna personer är något annat; jag återkommer snart till den sadistiske tyskläraren.)

Published on Facebook 14 February 2021, this post gave rise to a long discussion about the ethics of naming people by name:

Leif Abrahamsson: Beror på, anser jag. Om det är en mer eller mindre offentlig person, så är det av allmänintresse. Är det en mer anonym person så skulle jag avstå.

Thomas Söderqvist: Inget allmänintresse.

Leif Abrahamsson: Hämnden kan ju också ses som bullying? Även om den känns skön, men emellanåt kan den kristna synen (inte GT) kännas än bättre. Den bästa hämnden är att leva ett bra liv.

Thomas Söderqvist: Ja, du har rätt, Leif. Men då skulle jag nog säga att det är den bästa terapin snarare än den bästa hämnden att leva ett bra liv.

Johan Åkerman: Inte för att förringa dina upplevelser eller för all del förringa dig, men min egen tanke är att hämnd bara bevisar för mig själv att jag inte har gått vidare. Jag låter mig frivilligt fortfarande fjättras vid det som hänt och även om jag i den situationen kanske intalar mig att det bara är genom någon sorts hämnd som jag kan gå vidare så är det snarare tvärtom. Det mycket bättre alternativet är det som Leif Abrahamsson nämner. Så hur ska man göra för att nå dit? Om man inte klarar det på egen hand så räcker det ofta att bli sedd, lyssnad på och få upprättelse i andras ögon. Behöver du sådan hjälp är det bara att ringa. Jag tar Amex.

Thomas Söderqvist: Det här reser mycket intressanta frågor om huruvuda hämnden förhindrar personlig utveckling eller om den tvärtom innebär en katharsis som renar själen och ger upplevelsen av pånyttfödelse. Kristendomens svar är ju kristallklart: hämnden för dig ut ur gudsriket och ner i helvetet (jfr Nelson Mandela, Desmond Tutu och Truth and Reconciliation Commission). Jag har några terapiupplevelser av att leva ut negativa känslor som jag ska börja skriva om snart — så mitt provisoriska svar är att det är skillnad på att leva ut hämnden inom terapirummets fyra väggar respektive att utföra den i verkliga livet.

Johan Åkerman: Absolut. Jag har inget som helst emot hämnd i terapirummet. Har aldrig provat men tror att det kan fungera för vissa. Jag håller med om att det är väldigt intressant. Det är högst aktuellt i vårt uppskruvade debattklimat. Också synnerligen aktuellt i min egen situation just nu. Det är väldigt skönt när hämndlystnaden lägger sig.

Thomas Söderqvist: Hämnd är ett stort tema i filmen. Jag nämner nedan den avslutande hämndscenen i Lars von Triers ‘Dogville’. Sergio Leones ‘Once Upon a Time in the West’ bygger på hämndmotivet. Actionfilmgenren vore otänkbara utan hämnd, tex. Keanu Reeves John Wick-trilogi. Exemplen kan mångfaldigas.

Leif Abrahamsson: Den renande hämnden är den i tid omedelbara hämnden. Där kan jag identifiera mig med gud i GT

Johan Warodell: Finns det empiriska belägg för att man inte mår bra av hämnd? Jag har funderat en del på detta med ”hämnd” och varför man är programmerad med hämndinstinkt, vilket säkert inte är unikt för människan som djur. Handlar det inte ytterst om att hindra att personen upprepar sitt beteende — att det drabbar andra? Kan man ha en moralisk skyldighet att ”hämnas”? För som individ, utan hänsyn till kollektivet, är bästa strategin såklart att ignorera och gå vidare.

Thomas Söderqvist: Det är ett oerhört intressant ämne, som inte är särskilt salongsfähigt idag; få vågar som tex Andreas Åkerlund skylta med sin hämndlystnad.

Leif Abrahamsson: Bra fråga, men samtidigt kanske man undrar hur det känns efter att hämnden verkställts? All hämnd är nog inte lika ”renande” som i GT (Sodom och Gomorra), och jag tror själva genomförandet av hämnden, om man inte förlorat allt, blir ett antiklimax. Vad finns därefter att leva för om hela tillvaron byggts av hoppet på hämnd?

Christian Abrahamsson: En psykolog jag gick till behandlade många mobbade barn, hon menade att de ofta har extremt utvecklade hämndfantasier. Gissningsvis kan en del skolskjutningar förstås på det sättet.

Johan Warodell: Många av våra litteraturklassiker är hämndhistorier, Hamlet, Odyssen. Vi gillar hämnd. Problemet är väl att det är svårt att verkställa i realiteten och att man därför intalar sig själv att det inte finns någon tillfredsställelse.

Leif Abrahamsson: Delvis handlar det i detta fall om att skydda medborgarna. Vissa rövare är bevisligen livsfarliga, och när låsta avdelningar inom psykvården lades ner slapp många ut på gatorna.

Christer Svennerlind: The 11th commandment: Thou shall not get away with it! Lite vid sidan om men ändå in topic – dvs. hämnd. Retributivisten Immanuel Kant meddelar, i Moralens metafysik, följande om vari straffet för mord måste bestå: ”But whoever has committed murder, must die. There is, in this case, no juridical substitute or surrogate, that can be given or taken for the satisfaction of justice. There is no likeness or proportion between life, however painful, and death; and therefore there is no equality between the crime of murder and the retaliation of it but what is judicially accomplished by the execution of the criminal. His death, however, must be kept free from all maltreatment that would make the humanity suffering in his person loathsome or abominable. Even if a civil society resolved to dissolve itself with the consent of all its members – as might be supposed in the case of a people inhabiting an island resolving to separate and scatter themselves throughout the whole world – the last murderer lying in prison ought to be executed before the resolution was carried out. This ought to be done in order that every one may realize the desert of his deeds, and that blood-guiltiness may not remain upon the people; for otherwise they might all be regarded as participators in the murder as a public violation of justice.” Kant är ointresserad av, t.ex., vad som kunde tänkas vara effektivt som avskräckning, vare sig sådan är individuell eller allmän. En mördad kan inte utkräva någon hämnd. Det kan dock omgivningen, och den är skyldig att göra det. När brotten ter sig hiskeliga, och frekvent förekommande, försvagas vad, som i brist på annat, kan klassas som humanistiska impulser. Hämndkänslan torde vara en fundamental emotion, och den kommer till uttryck i en dimension av förtjänst – retributiv förtjänst.

Johan Warodell: Kant är en skojare han. Samtidigt tycker han, som god kristen, att människolivet i sig har absolut värde, vilket är ett antaganden som pajar hela hans, annars ytterst välbyggda, filosofiska system.

Christer Svennerlind: Kants och tyskans ”Würde” och ”Wert” har gäckat mången översättare. Anna Dahlberg skrev i gårdagens Expressen om gängkriminellas rektyrering av ”barnsoldater”. Den kategorin är straffrättsligt knepig, och även straffideologiskt.

Leif Abrahamsson: Kant är en fjant, stod det skrivet på en sandlåda i Engelska Parken i Uppsala för några år sedan.

Rikard Friberg von Sydow: Gisle Sursons saga. Vesteins söner hämnas sin far genom att klädda som tiggarpojkar smickra sig till att få beskåda mördaren Torkels svärd när de möts på tinget.

Christian Abrahamsson: Kant hör väl till den inte oansenliga gruppen filosofer som aldrig fått ligga?

Carolina Saf: Ja g har i praktiken hämnats en del på sistone. Det har funnits en hämndlystnad i mitt agerande, även om hämnden inte varit styrande eller planerad. Tillfället har yppat sig och jag har gripit det i flykten helt kallt. Det engelska talesättet är bra: Revenge is a dish best served cold.Jag är dock inte någon långsint eller hämndlysten person egentligen. Det verkar alldeles för jobbigt.

Thomas Söderqvist: Carolina: Kan du ge ett konkret exempel på en sådan spontan och kylig hämndaktion ? Och hur kändes det efteråt? Nöjd eller en smula skamsen?

Carolina Saf: Det föll sig så att jag ansökte om tjänstledighet exakt en månad innan min egen kurs började – och det är bara jag som har den fulla kompetensen bland kollegerna att undervisa i ämnet. Jag hade kunnat förvarna om möjligheten att jag skulle vara tjänstledig ca 1½ månad tidigare, när jag sökte tjänsten. Å andra sidan har jag kolleger som inte ser några begränsningar i den egna förmågan och som då åtog sig att läsa in och undervisa kursen… Samtidigt har jag i andra sammanhang stått upp för en yngre kollega, när denne fick oförtjänt kritik, trots att samma yngre kollega betett sig som en skitstövel mot mig i ett annat sammanhang. Jag är inte småaktig.

Thomas Söderqvist: Ok, så din hämnd bestod i att du gav kortast möjliga förvarningstid för att jävlas litet med någon? Men vem och vilken handling ville du därmed hämnas? Jag föreställer mig att den slags hämnd-genom-att-följa-regelverket är rätt vanlig som en slags vardagshämndrörelse inom stora byråkratiska organisationer.

Carolina Saf: Låt mig säga så här. Det finns skäl till att jag har bytt arbete – och det är inte tågresorna som är orsaken. I sammanhanget kan även nämnas att den tidigare närmaste chefen inte fick fortsätta.

Thomas Söderqvist: Ah, jag anar ett sammanhang. Jag har fått intrycket att du faktiskt gillade de där tågresorna …

Carolina Saf: Jo, jag kan faktiskt sakna själva tågresan, om än inte alla bestyr och tidiga morgnar för att komma till tåget. Särskilt så här års är det en härlig känsla att sitta på övervåningen på dubbeldäckaren kl 7 på morgonen och njuta av att solens uppstigning blir allt tidigare. Apropå regelverk så har jag ytterligare en vända fått vända mig till facket, eftersom jag inte tänker vara schysst och själv begära semester under uppsägningstiden och jag har protesterat mot kvittning gentemot av AG tillskapade minustimmar. Avsaknaden av tidigare dialog får alltså straffa sig även ekonomiskt… Jag räknar förstås inte hem några pengar förrän allt är klart.

Christian Abrahamsson: Jag påbörjade en bok i somras som jag planerar att skriva färdigt nu i vår, den handlar om mina 9 universitet. Jag fattade tidigt beslutet att anonymisera vissa personer. De jag gör det med är personer jag starkt ogillar.

Thomas Söderqvist: Dvs, du menar att den bästa hämnden är att göra dem osynliga genom att beskriva deras ogärningar men förneka dem ett namn? Avpersonifiera dem? Subtilt!

Christian Abrahamsson: Jag ger dem epitet. När Lars Lönnroth skriver om en person i sina memoarer, en Uppsalaprofessor som jag bott granne med, får denne heta först docent Pingvin och sedan professor Pingvin.

Thomas Söderqvist: Bra idé: jag kan kalla honom Ordningsmannen eller Lärarsonen.

Christian Abrahamsson: Då har då alla konnotationer på plats. Jag skulle skriva Ordningsmannen.

Thomas Söderqvist: Låt oss enas om det.  Även min gamla klasskamrat Ilkka Karasalo föreslår att jag omtalar honom endast som Ordningsmannen. Klokt av er bägge.

Thomas Söderqvist: Jag hade en kompis som var paleontolog och döpte en ovanligt trind cyclostom bryozoo från övre kritperioden till artnamnet hesslandi, med motiveringen att det var rund och kolerisk (liksom professor Hessland).

Nils Davoust: Linné gav flera illaluktande växter ”robertianum” i andranamnet, efter en lärare han hade haft.

Christian Bernhard Hagen: Et fornavn er måske okay. Ikke for hævnens skyld, men for “stilens”.

Thomas Söderqvist: Ja, i princip har du rätt i att ett förnamn kunde fungera för, som du säger, stilens skull, och eftersom det var ett rätt vanlig förnamn på den tiden och det inte skulle ge någon nämnvärd ledtråd till identifieringen av honom, så skulle det kunna fungera. Samtidigt ger det ett annat stilproblem, nämligen att vi nästan undantagslöst kallade varandra vid efternamn, så om jag skulle hålla stilen skulle jag använda det, och eftersom det är rätt ovanligt skulle han rätt lätt kunna identifieras, tex av hans barn med samma efternamn.

Christian Bernhard Hagen: Ah, jeg havde en anelse om at I sgu nok var på efternavn. Ja, den er svær. Jeg ville selv nødig udsætte hans børn/børnebørn for den oplevelse. Og du har vist samme betænkelighed.

Thomas Söderqvist: Ja, jag har stor barmhärtighetskänla för hans barn och barnbarn. Jag går inte lika långt som Grace i ‘Dogville’ som även lät mörda barnen.

Christian Bernhard Hagen: “…til tredie og fjerde led!!”

Thomas Söderqvist: Vilken bibelställe citerar du nu?

Christian Bernhard Hagen: Bare jeg kunne huske det. Jeg tror, det indgik i min opdragelse som del af en slags let spydig tilgang til hævntørst. Og præcis henvisning til skriftsteder var ikke meget brugt i min ret så ateistiske familie.

Thomas Söderqvist: >> Och Herren gick förbi honom, där han stod, och utropade: »Herren! Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.» Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och … << — tack Christer Svennerlind!!

Christer Svennerlind: Thomas, säregen moral hos den gudomen. Kanske vill skribenten, överdrivet, understryka att denne inte är bunden av något. Andra Mosebok 34:7

Thomas Söderqvist: Se, det är en riktig Gud – en som både är barmhärtig och straffar, både hämnas och förlåter.

Mats Johan Söderlind: Han var själsligt skadad, och drabbade trist nog andra med sina skador. I bästa fall har han brutit ihop, och fått hjälp att bli hel. Tillfredsställelsen av att hämnas tror jag du skulle må dåligt av i längden.

Thomas Söderqvist: Tyvärr har han nog inte brutit samman. När jag träffade honom på 45-årsjubileumsfesten för tio år sedan var han en pinsam parodi på sig själv. Kanske kunde min lilla hämndaktion få honom på andra tankar? Men å andra sidan har du rätt i att jag skulle få omedelbar tillfredställelse av hämnden men må dåligt i längden (dvs redan efter 24 timmar). Den mest subtila hämnden är att inte bevärdiga honom hämnden (jfr mitt svar till Christian Abrahamsson ovan). Överhuvudtaget är detta med hämnd oerhört intressant. Andreas Åkerlund erkänner öppet att han är en hämndlysten och även hämnande person — jag har det på samma sätt, har svårt att packa samman hämndlystnad och förlåta. Dålig kristen jag är.

Christer Svennerlind: Harald Ofstad har i flera skrifter grubblat över i vad mån nazister oftare än andra får magsår. Detta eventuellt tänkt som ett slags naturlig rättvisa.

Jan Almäng: Jag hade nämnt honom med förnamnet och initialen i efternamnet.

Thomas Söderqvist: Det är också en möjlighet. Men jag gillar Christians m.fl. idé att endast omtala honom med ett epitet, t.ex Ordningsmannen.

Eva Ahlsten: För din egen skull, Thomas, tror jag att du ska avstå från att nämna honom vid namn. Har han ännu samma sätt kan han säkert återuppta mobbning av dig om du skriver ut hans namn. Låt honom inte få den glädjen.

Thomas Söderqvist: Det är riktigt, han ska inte få nöjet att kunna vända en halvmesyr till hämndakt mot mig. Jag har lagt mig fast på att nämna honom vid epitetet Ordningsmannen. De som känner till historien, inklusive han själv, kommer att veta vem jag menar, resten (inkl. hans barn och barnbarn) kan inte lista ut det.

Inge-Bert Täljedal: Jag tror du vet att du gör rätt i att inte nämna namn.

Thomas Söderqvist: Innan jag skrev det här inlägget i eftermiddags var jag reellt osäker, men de många goda synpunkterna har minskat min osäkerhet. Jag lutar åt att begränsa mig till at ge honom ett epitet istället, tex Ordningsmannen.

Max Liljefors: Att avstå hämnd tror jag oftast är det bästa. Men om du måste hämnas, gör det utanför offentligheten. Då försvinner också behovet att nämna namn.

Thomas Söderqvist: Redan diskussionen i den här tråden har minskat min hämndlystnad kan jag märka. Och på inrådan av flera tror jag att jag vill välja att ge honom ett epitet istället — Ordningsmannen.

Ilkka Karasalo: Uppgiften lärarson torde göra honom lätt spårbar.

Thomas Söderqvist: Du har rätt – Christian Abrahamsson föreslår längre upp i tråden att jag bara kallar honom Ordningsmannen – vilket ju också har stor symbolisk kraft.

Nils Davoust: Nietzsche har skrivit om hämnd: 1. En liten hämnd är bättre än ingen hämnd alls. 2. En hämnd gör att man binds känslomässigt till “offret”. 3. Den man hämnas på bör vara värdig att hämnas på. Vet dock inte var han skrivit det.

Thomas Söderqvist: Bra poäng. Både punkt 2 och 3 utesluter hämnd i detta fall. Han är inte värdig min hämnd. Och jag vill inte bindas känslomässigt till honom. Den enda lilla hämnd han är värd är att enbart bli nämnd som Ordningsmannen. Tack för dina klargörande Nietzsche-ord!

Carolina Saf: Väldigt bra ord om hämnd. Det var Nietsche-citatet som inspirerade mig att delge en del av min omvärld min spontana och kyliga hämndaktion i form av att följa regelverket ordagrant.

Terje Larsson: Jag tror du gör rätt. För din egen skull.

Morten Agergaard: Ignore their egos, address their actions.

Thomas Söderqvist: Leif, Johan, Johan, Christian, Andreas, Christer, Rikard, Carolina, Christian, Mats, Jan, Eva, Inge-Bert, Max, Ilkka, Nils, Terje och Morten — tack för era synpunkter på hur jag ska hantera den konkreta frågeställningen. Jag har landat på att inte nämna honom vid namn utan kalla honom Ordningsmannen och följa Nietzsches god råd i Also sprach Zarathustra (se ovan). Men frågan om hämndens roll i våra liv — som återspeglar i dess centrala plats i litteraturen, teatern och filmen — är härrmed inte utredd. Jag vill återvända till frågan om hämnden i mitt liv generellt i ett senare inlägg. Stay tuned.

Carolina Saf: Thomas Söderqvist Ser framemot det. Jag antar att du tänker dig en mera vetenskaplig behandling av frågan – det skulle vara ett intressant inslag i din bok.

Thomas Söderqvist: Jag är inte psykolog, så det blir nog mer ‘applicerat’.

Christian Bernhard Hagen: Hævn er et meget interessant fænomen. Grundlæggende drejer det sig vel om at tingene skal “balancere”. Bedst illustreret med “øje for øje”. Men… i mange situationer kan man jo knap definere præcis hvad der skal hævnes eller balanceres, og så står man pludselig dér og får medlidenhed med den, der rammes af hævnen (eller måske som her, med dem der holder af den ramte).

Thomas Söderqvist: Ja, balans är nog det centrala, uppväga en oförrätt — så grundläggande icke-kristligt.

Christian Bernhard Hagen: Men såre menneskeligt. Det findes vist ikke kun som noget mellemenneskeligt, men også i vores oprindelige, antropomorfistiske forhold til naturgrundlaget, verden omkring os. Man bad om lov til at skære i skoven, og ofrede godbidder til gengæld.

Christian Bernhard Hagen: Det fineste kristne budskab må være “nåden” mellem de ligebyrdige.

Thomas Söderqvist: Tilgivelsen!

Inge-Bert Täljedal: “mellem de ligebyrdige”??

Christian Bernhard Hagen: Ja – nåde har altid været en mulighed for herskeren. Det “nye” er at vi pålægges at vende den anden kind til, og at i hvert fald dele af Jesu budskab er at Gud er Nådens Gud – dog vist kun hvis man hengiver sig totalt til Ham  (hvilket der jo så kan bedrives alskens eksistentielle overvejelser over). Måske er nåde noget vi viser dem, vi hersker over, og tilgivelse det vi viser vores ligebyrdige?

Thomas Söderqvist: Det er faktiskt riktigt intressant det här med att införa en makt- och dominansdimension i diskussionen om oförrätt, hämnd, nåd och förlåtelse (da: ’tilgivelse’). Det har jag inget klokt att säga om just nu, men är värt att tänka vidare på.

Jonas Persson: Var det inte så att egypterna trodde att så länge namnet eller en bild av personen fanns kvar så “levde” man vidare i eftervärlden. Kanske utsuddandet av namn och handlingar är det värsta straffet.

Thomas Söderqvist: Är det en hypotes för att förklara varför man ofta finner målade porträtt av personen på mumiekistorna? Men jag vete fan om Ordningsmannen skulle känna det som ett straff att jag utelämnade honom ur mina memoarer. > 99% av alla dem jag mött igenom livet kommer ju heller inte att nämnas.

Jonas Persson: Om han tycker att han ska nämnas är det ett straff.

Thomas Söderqvist: Ja bestämt, men jag tänker fanemej inte fråga.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply