Efter att jag hade postat min essä om intellektell otrohet på Facebook, så frågade Fabian Hasselblad: “Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner?”
Jag har funderat en del på hans svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack Fabian för den inspirerande frågan).
Identitet #1: zoolog
Efter många år som fältbiolog och gymnasiestuderande och efter en snabb fil.kand.-examen i kemi, zoologi och historisk geologi (och fåfänga drömmar om att bli professionell fågelskådare), blev jag i april 1967 under en knapp timmes gästföreläsning av paleontologen Harry Mutvei (jag minns den som i går) inspirerad till att börja forska. Mutvei pratade entusiastiskt om sina studier av skalstrukturer hos recenta och fossila pärlbåtar — och eftersom min bästa fågelskådarkompis Krister höll på att skriva en taxonomisk avhandling om en liten grupp fossila marina evertebrater (cyclostomata bryozoer) valde jag att ta fatt i problemet rörande mikrouppbyggnaden av skalet hos recenta arter i samma grupp, särskilt frågan om förhållandet mellan kalk och proteinavlagringar. Det formella målet var att skriva en PhD i zoologi.
Identet #2: biokemist
Men redan efter ett års tid insåg jag att jag visste alldeles för litet om proteiners kemi och jag kontaktade därför den ledande proteinkemisten i Stockholm, Birger Blombäck på Karolinska Institutet, för att lära mig mer om hur man analyserar proteiner. Efter ett halvår i biokemisk mästerlära blev jag så inspirerad av hans forskning om blodkoagulationsproteiner att jag beslutade mig för att överföra mina kunskaper om evolutionsteori och använda proteinstrukturdata till en s.k. kladistisk rekonstruktion av däggdjurens fylogeni. Jag lade bryozoernas skalstruktur på hyllan (men fick åtminstone en artikel och en lic.-avhandling ut av dem) och lyckades få ett doktorandstipendium i biokemi på Karolinska Institutet istället.
Det gick bra. Jag gick doktorandkurser i biokemi och immunologi på KI, undervisade blivande läkare i medicinsk kemi och biokemi (låg alltid en lektion före dem), fick producerat bra data och fick snabbt skrivet tre artiklar som försteförfattare tillsammans med Blombäck. Men på labbet har man mycket väntetid och jag gick där och funderade på evolutionsteorins filosofiska grundvalar. Efter ett och ett halvt års tid hade det mognat till att jag ville läsa vetenskapsteori i Umeå för att fördjupa den teoretiska grundvalen för avhandlingen; detta gick Blombäck konstigt nog med på och vintern 1971 började så jag på grundkursen i vetenskapsteori hos Göran Hermerén (och fick samtidigt ett arbetsrum hos den ikonoklastiske evolutionsforskaren Søren Løvtrup mot att jag tog en del av hans undervisning i biokemi och fysiologi). Tanken var att jag skulle vända tillbaka till KI och avsluta det halvfärdiga empiriska arbetet för avhandlingen i biokemi senare.
Identitet #3: idéhistoriker
Men så gick det inte bättre än att jag en dag upptäckte ämnet idéhistoria. En uppenbaring för mig som var politiskt vänsterradikal och som just läst Ronny Ambjörnsson och Aant Elzingas Tradition och Revolution: Huvuddrag i det europeiska tänkandets historia; jag upptäckte att Ronny undervisade i Umeå, bara några hundra meter från mitt arbetsrum! Så jag gick även grundkurserna i idéhistoria, blev helt såld på ämnet, och skrev efter några månader till Blombäck och sade att nu var det slut med att doktorera i biokemi (vilket han blev rätt härsken över). I samma veva upptäckte jag (närmast av en tillfällighet men det är en annan historia) ett väldigt intressant forskningsproblem: vad var den historiska bakgrunden till den aktuella forskningspolitiska modeflugan bland ekologerna, de s.k. ekologiska storprojekten? Så trots att jag ännu inte hade gått upp till (och heller aldrig någonsin tog) sista deltentan på 40p-kursen i idéhistoria, gick den vänlige professor Gunnar Eriksson med på att vara handledare och skaffade mig t.o.m. ett doktorandstipendium! Nu var jag på god väg att skaffa mig en identitet som idéhistoriker!
Identitet #4: dilettant
Men det skulle ta 14 år innan jag blev färdig med avhandlingen. Först blev jag gift och fick barn och vi flyttade till Halmstad, sedan tog ett korttids jobb på Roskilde Universitetscenter och blev snart rekryterad som adjunkt i min gamla specialitet (evolutionsbiologi) Så blev jag skild och återupptog så småningom studierna i vetenskapsteori (men nu i Göteborg). Som adjunkt på RUC använde jag all min forskningstid åt att läsa in mig på sociologi och statskunskap för att förstå hur man skulle analysera ekologisk forskningspolitik, och jag undervisade och handledde i stort allt annat än det ämne som jag blivit anställd i; för det mesta gav jag perspektiverande kurser i vetenskapshistoria, forskning och samhälle och vetenskapsteori på den naturvetenskapliga grundutbildningen. I sju-åtta år handlade det mest om undervisning; allt annat var en stor intellektuell röra: jag hade inget forskningsfokus, skrev inte mycket. Avhandlingsarbetet låg nere i många år. Jag hade ingen riktig disciplinär identitet, kände mig mest som dilettant.
Identitet #5: kunskapssociolog
Omkring 1980 återupptog jag arbetet med avhandlingen. Men inte hundra procent; i långa perioder gjorde jag avbrott från det historiska arkivarbetet för att istället läsa in mig på litteraturen om det s.k. kunskapssamhället (och informationssamhället) som klassamhälle; jag skrev en del om det, redigerade ett par antologier och fick under loppet av 1980-talet en slags identitet som kunskapssamhällesteoretiker och var till och med deltidsanställd vid Linköpings Universitet och vid det privata forskningsinstitutet Rådet för företagslednings- och arbetslivsfrågor i Stockholm under ett par års tid för att utveckla ett stort forskningsprogram tillsammans med Bosse Dahlbom och Svante Beckman om makten i kunskaps- och informationssamhället (som vi naturligtvis inte fick pengar till).
Identitet #6: vetenskapshistoriker
I juni 1986 försvarade jag äntligen doktorsavhandlingen (The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation), formellt i ämnet vetenskapsteori i Göteborg men de facto (insåg jag när recensionerna började komma) i vetenskapshistoria, och under de följande åren började jag mer och mer känna mig som vetenskapshistoriker. Så när jag fick ett treårigt forskningsanslag från HSFR för ett vetenskapshistoriskt projekt (i form av en biografi om en immunolog) droppade jag Linköping, FA-rådet och den kunskapssociologiska maktproblematiken och gick med hull och hår in för vetenskapshistoria istället. Det passade mig perfekt: jag älskade kombinationen av arkivarbete och skrivande, publicerade en hel del, fick en postdoc i vetenskapshistoria på Stanford och kom därigenom snabbt ut på den internationella vetenskapshistoriska arenan och fick min andra akademiska bok utgiven. I ungefär ett decennium hade jag så en identitet som vetenskapshistoriker, gav grundkurser i vetenskapshistoria på universitetet etc. Det var första gången jag fick en klar disciplinär identitet under längre tid – en identitet som dessutom hängde fast länge (jag blev t.ex. invald i styrelsen för den internationella organisationen i mitten av 2000-talet).
Identitet #7: biografiforskare
Eftersom min bok nummer två var en biografi och eftersom jag hade utvecklat en rätt unik approach till forskarbiografin (den s.k. existentiella biografin) blev jag mer och mer intresserad av biografin som genre, dvs. inte bara som en metod för att skriva vetenskapshistoria utan även som en helt självständig genre. Så jag började läsa in litteraturen om den biografiska genren och lyckades få forskningsrådsanslag till ett femårigt projekt om detta (inkl. en doktorand). Det vill säga, jag fick ännu en gång uppleva glädjen av att kasta mig ut i nördigt arkiv- och biblioteksarbete (jag har alltid varit lyckligast när jag haft möjlighet att sitta på bibliotek tio timmar om dagen i flera veckor i rad). Och det resulterade förstås också i ett antal publikationer och antologier och konferenser och nätverkande bland biografiforskare och en identitet som en av dem snarare än vetenskapshistoriker (men dessvärre ingen monografi den här gången) – och ett par hyllmeter litteratur om biografigenren i bokhyllan.
Identitet #8: medicinhistoriker
Mitt i allt detta lyckliga forskande om biografigenren fick jag erbjudandet om professuren i medicinhistoria i Köpenhamn. Som tur var lyckades jag få tjänstledigt under de första tre åren för att någorlunda hinna avsluta mina biografgenrestudier (det var därför jag inte fick monografin utgiven), men sen slog fällan ihop omkring mig. Som den ende danske ämnesföreträdaren förväntades jag vara en samlande figur för ämnet, forska specifikt i medicinhistoria, rekrytera doktorander med mera. Jag arrangerade naturligtvis också plikttroget de konferenser och årsmöten och seminarieserier som skulle till, men innerst inne tyckte jag faktiskt inte att medicinhistoria var särskilt intressant, särskilt inte den socialhistoriska riktning som då helt dominerade ämnet. Fyra av mina fem medicinhistoriska doktorander valde dock rätt så konventionella medicinhistoriska ämnen för sina avhandlingar och därmed var professurens och ämnets identitet räddad, trots min egen halvhjärtade inställning.
Identitet #9: museichef
Min identitet blev också räddad när jag började engagera mig i det medicinhistoriska museet, som följde med som en slags bihang till professuren. De första fem åren såg jag ansvaret för museiverksamheten som ett nödvändigt ont som jag kunde lägga över på mina medarbetare, men i mitten av 2000-talet började jag inse att det där med museer var rätt kul – och att det faktiskt gick att utveckla intressanta forskningsproblemställningar. Jag blev mer och mer intresserad i frågor rörande insamling och bevaring av det nutida biomedicinska kulturarvet och hur museer kunde utställa alla dessa mystiska, abstrakta och anonyma biomedicinska föremål i utställningar som inte bara fångade experternas utan även den breda allmänhetens intressen. Och därmed kom jag in på områden av humaniora som jag aldrig stiftat bekantskap med tidigare: konst, visuell kultur, materiell kultur, arkitektur, estetik m.m. Som vanligt var jag en glad autodidakt, läste in mig på den grundläggande litteraturen på egen hand och vågade mig som vanligt på att publicera forskningsartiklar inom det nya området, utvecklade nya internationella nätverk, fick nya kolleger, och så vidare. Tio år tog det sammanlagt. Jättekul. En identitet jag känner mig rätt stolt över, trots att jag lämnat det och övergått till …
Identitet #10: emeritus
Och nu är jag alltså emeritus. Jag har lämnat alla de tidigare identiteterna bakom mig. Har åter en gång brutit upp från kolleger och nätverk, lagt ett antal artiklar, böcker och konferensartiklar till mitt CV. och sitter nu vid skärmen och blickar tillbaka på de nästan 50 år som gått sedan jag började min forskningskarriär som ung zoolog och som kom att avslutas inom ett helt annat akademiskt område än jag hade kunnat drömma om på 1960-talet. Sitter här och funderar över det där med karriär och livsförlopp och över skillnaden mellan att vara en intellektuell ”räv” (som jag har varit) och att vara en intellektuell ”igelkott” (som de flesta av mina kolleger i de olika nätverken har varit). Och naturligtvis akademiserar jag dessa funderingar, läser in mig på litteraturen, bygger litet försiktigt upp ännu ett kollegialt nätverk, skriver på en artikel, funderar på en bok, och så vidare. Kanske blir det den sista akademiska identiteten för min del?
Denna blogpost är en kraftigt utvidgad version av ett inlägg på Facebook 14 januari 2017 som gav upphov till följande kommentarer: Read More
Det är med en viss ångestfylld avundsjuka jag konstaterar att de flesta forskare och akademiska lärare jag känner har sysslat med samma typ av problemställningar, vistats i samma institutionella miljö och haft stort sett samma disciplinära identitet i hela deras yrkesverksamma akademiska liv.
Jag ägnar morgontimmarna åt att dammsuga i bokhyllorna. Det är 18 år sedan jag senast gjorde det. Som emeritus har man mer tid till att hålla dammet borta.
Det är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.
Det här är en av dem. Den bidrog till att jag kunde lösriva mig från den vulgära marxism som jag hade tillägnat mig under ungdomsåren och hjälpte mig att få en mer nyanserad förståelse av det samtida klassamhället. Jag minns fortfarande, som om det var i går, när jag låg i sängen en tidig junimorgon 1979 och läste Konrad & Szelenyi med hjälp av ett tyskt-svensk lexikon och med koltrasten sjungande i bakgrunden. Fortfarande idag, nästan 40 år senare, tänker jag ibland på intelligentsian på väg till den universella makten när jag hör koltrasten sjunga.