Det mesta av det vi sparar genom livet betyder ingenting för andra — men kan ibland vara grundläggande för vår egen självförståelse (liksom fotot av förfadern med gitarren spelar en avgörande roll i den fina animerade filmen Coco från 2017).
Det här lilla oskyldiga brevkortet från 1977 eller 1978 påminner mig ständigt om att jag var en alltför frånvarande far till min äldsta dotter. Jag var skild och arbetade i Roskilde, min dotter bodde i Halmstad, och vi sågs bara ca. var tredje weekend och en eller två veckor i sommarferien. Här på fotot är hon ca. 5 år gammal och håller en kakrulle framför sig — troligen är det snart jul (och jag ska inte vara med, för det är en ny ‘far’ någonstans i bakgrunden).
Det gick i och för sig bra i alla fall. Vi förlorade som tur var aldrig kontakten, och nu är hon vuxen och har egna barn (som har en närvarande far). Vi pratas vid på Facetime.
Men det kunde ha gått illa — så nu när har jag en ny kull barn under uppväxt, tittar jag emellanåt på det här lilla kortet som en konstant påminnelse om att barn behöver en närvarande far.
Så banalt — och ändå så lätt att glömma i vardagen när jag försvinner in i texternas värld.