in Swedish

Konstnären/skulptören Anna Bring skrev i natt en kommentar till min dröm om den blåa dörren (som jag skrev om igår kväll, se här och här) — och som jag menar är så relevant för hela min verksamhet här på Facebook att jag citerar den.

Hon skriver att hon tror att “det är läkande och helande för dig med många av kommentarerna och mycket av gensvaret du får. Underbart, du har uppfunnit en genial form av andlig mognadsprocess. Ville inte använda det slitna begreppet ‘terapi'”.

Det är en helt riktig antagelse. Anna Bring sätter fingret på en central aspekt av mina skriverier på sociala medier. Konstigt nog är det ingen som har sagt det tidigare (säkert är det någon som har tänkt det, men inte sagt det?). Men jag har ju heller inte själv skrivit något om det.

Jag ser alltså mina offentliga skriverier som en “andlig mognadsprocess”, som Anna Bring formulerar det.

Om det är min uppfinning eller om den är särskilt genial vill jag nog låta vara osagt. Men att det är ett led i en mognadsprocess är helt riktigt. Så är det tänkt, och så fungerar det i högsta grad.

Kanske kunde man kalla det en ‘bildningsprocess’ istället? Så som ordet ‘bildning’ (‘Bildung’) traditionellt förstås, dvs. en “tradition of self-cultivation … wherein philosophy and education are linked in a manner that refers to a process of both personal and cultural maturation. This maturation is described as a harmonization of the individual’s mind and heart and in a unification of selfhood and identity within the broader society” (https://en.wikipedia.org/wiki/Bildung).

Jag utgår från att denna ‘Bildung’ på sociala medier är en ömsesidig process. Lite grann som brevskrivandet kunde fungera förr i tiden. Nuförtiden som en offentlig konversation där alla kan följa med i varandras brevskrivande och i den ömsesidiga självförståelse som växer fram ur samtalet.

Och eftersom det är en ömsesidig bildningsprocess så är det heller inte en form för terapi. Inte bara därför att ordet ‘terapi’ är litet slitet, utan just därför att processen är ömsesidig. Det är ingen terapeut/klient-relation i den här slags skriverier. Så även om många av mina utgjutelser här vid tangentbordet kanske ytligt sett kan liknas vid bekännelserna på soffan i terapirummet, så uppfattar jag dem ändå inte som en form för terapi.

Ömsesidig bildning. There we are.

Publicerad på Facebook 27 januari 2021, med följande kommentarer:

Read More

Jag drömde i natt att jag försökte måla en dörr. Jag ville att den skulle vara blå. Men jag kunde inte. Den blev inte som jag ville ha den.

Jag gav upp och gick nerför gatan. Så fick jag se en man som stod och målade en dörr blå. En gammal sliten dörr. Den blev så vacker när han målade den.

– “Åh, jag önskar att jag kunde måla min dörr lika vackert som du kan”, utbrast jag.

– “Kom”, sade han och lade sin arm om min axel, “kom så går vi och målar din dörr blå”.

Och så gick vi.

Publicerad på Facebook 26 januari 2021 – och gav upphov till flera goda kommentarer:

Read More

Min Facebookvän Christian Abrahamssons understreckare om den tidiga arktiska reselitteraturen i gårdagens SvD (21 januari 2021) påminner mig om min mångåriga fascination av de arktiska områdena.

Under tonåren var jag verkligen seriöst inriktad på Arktis. Efter studentexamen tillbringade jag några ensamma veckor uppe på Varangerhalvøya-kusten i maj 1965 och året därpå en dryg vecka under påsken (massor av ishavsfågel). Och jag skrev till Arctic Institute of North America för att undersöka “possibilities of a scientific career as a zoologist in the northern provinces of Canada”.

Jag hade en jättelik karta över norra Sibirien hängande över sängen; jag drömde om att komma till Laptevhavet, det enda häckningsområdet för rosenmås på den eurasiatiska kontinenten. Jag drömde om tundran, om ishavet — inte om kylan, men om det öde landskapet, om vidderna. Att några år senare flytta til södra Skandinavien, först Halmstad, sedan Köpenhamn, kändes som en förvisning.

Och jag har alltid längtat tillbaka till ishavskusten. Jag reser ofta — ibland flera gånger i månaden — till den nordkanadensiska tundraarkipelagen och till öarna i det Östsibiriska havet. På Google Earth alltså.

Jag läser i Christian Abrahamssons understreckare:

“I Arktis konfronterades europeiska upptäcktsresanden och kolonisatörer med en miljö som inte enkelt lät sig återges i vare sig bilder eller ord”. Det arktiska landskapet “kännetecknades av en monoton likhet, ett landskap präglat av tomhet; en tomhet som man saknade ett adekvat teckensystem för att beskriva. Det man möte var ett landskap som var tömt på symboler, tecken och bilder i konventionell bemärkelse. Etablerade representationssystem funge­rade inte längre för att återge vad man upplevde … [och innebar] en yttre gräns för det perspektivseende som växt fram under renässansen”. Man mötte ett “‘ikonoklastiskt landskap’, en antites till den landskapsförståelse som skapats i renässansens Europa. Arktis var allt det som det välordnade geometriska landskapet inte var … en lika stor chock för sinnena som någonsin mötet med de prunkande djungellandskapen i Latinamerika. Med den viktiga skillnaden att i fallet Arktis handlade det inte om en överbelastning av intrycken utan snarare om en ihållande monotoni.”

Ja, jag kan leva mig in i den där känslan av Arktis som en antites — i mitt fall till de lummiga, gröna, plottriga, artrika och mångfaldiga landskapen i de tempererade, subtropiska och tropiska regionerna.

Men jag förbinder inte primärt Arktis med ‘färgen’ vit (dvs det färglösa). Arktis står för mig som det långsträckta, utsträckta landskapet. En stilren och artfattig, och framför allt människofattig, vidd. En vidd med 360 graders horisont. Monotonin renar själen.

Och det arktiska landskapet är ingen chock för mina sinnen, utan tvärtom. Här får sinnena ro. Ishavskusten är ett oändligt meditationsrum. Här kan jag sitta på en tre miljarder år gammal urbergsklippa och fundera över alltings början och slut.

Publicerad på Facebook 22 januari 2021, och gav upphov en handfull kommentarer:

Read More

Jag har gått och sugit på ordet ’emerituslimbo’ som en syrlig karamell.

Ty jag tänker: akademikerlivets faser äro fyra:

1) Först lever man i sorglös barndom. Det ursprungliga paradiset.

2) Så gör man karriär — från 7:e klass och framöver. Cirka 60 år i ekorrhjulet. (Om man har tur i lotteriet).

4) Och sedan går man i pension. Att vara pensionär är att vara i paradiset. (Om man får lov att vara frisk etc).

3) Men därimellan kommer limbo. Emerituslimbo. På gränsen mellan ekorrhjulet och paradiset. Men också på väg att bli bortglömd.

Etymologi: från latinets ‘limbo’, ablativ av ‘limbus’ ( = kant, gräns) i fraser som “in limbo patrum” m.m. I den överförda betydelsen “status som bortglömd” stammar ordet från 1600-talet.

Publicerat på Facebook den 21 januari 2021 – och gav en rad kommentarer:

Read More

Christian Abrahamsson skrev i Svenska Dagbladet den 18 januari 2021 en kort men bra kommentar om vår oförmåga att se döden i vitögat. Och nämnde i förbigående dödskonsten — ars moriendi.

”Jag kan inte släppa tanken på att det är någonting djupt dysfunktionellt med ett samhälle som har förpassat döden till de mörkaste vrårna av vårt kollektiva medvetande och som helt saknar en ars moriendi. Vi tror att vi är bra på att leva men jag har börjat tvivla på det. Om vi är så dåliga på att dö hur kan vi vara bra på att leva?”

Jag gillar att Christian Abrahamsson nämner det där med den bortglömda dödskonsten. En antik och medeltida tradition som fanns långt in på 1800-talet i form av dödsmanualer. Idag är ars moriendi en död tradition.

I min optik är självbiografin och memoaren den yppersta formen för ars moriendi.

I memoarerna — de behöver inte publiceras, behöver inte ens skrivas ned, det kan räcka med att berätta för barn och barnbarn — genomgår vi livet som gick. Upp- och nedturerna. Triumferna, nederlagen, vardagslunken. Försöka minnas det som trots allt gjorde livet värt att leva. Den första förälskelsen. Första egna bostaden. Första jobbet. Vännerna.

I memoaren förenas konsten att leva med konsten att dö.

Återkommer med mer om detta.

Detta inlägg publicerades på Facebook den 18 januari 2021 och gav upphov till en lång kommentartråd som snabbt kom att handla om Giorgio Agambens distinktion mellan bios och zoë: Read More

Det mesta av det vi sparar genom livet betyder ingenting för andra — men kan ibland vara grundläggande för vår egen självförståelse (liksom fotot av förfadern med gitarren spelar en avgörande roll i den fina animerade filmen Coco från 2017).

Det här lilla oskyldiga brevkortet från 1977 eller 1978 påminner mig ständigt om att jag var en alltför frånvarande far till min äldsta dotter. Jag var skild och arbetade i Roskilde, min dotter bodde i Halmstad, och vi sågs bara ca. var tredje weekend och en eller två veckor i sommarferien. Här på fotot är hon ca. 5 år gammal och håller en kakrulle framför sig — troligen är det snart jul (och jag ska inte vara med, för det är en ny ‘far’ någonstans i bakgrunden).

Det gick i och för sig bra i alla fall. Vi förlorade som tur var aldrig kontakten, och nu är hon vuxen och har egna barn (som har en närvarande far). Vi pratas vid på Facetime.

Men det kunde ha gått illa — så nu när har jag en ny kull barn under uppväxt, tittar jag emellanåt på det här lilla kortet som en konstant påminnelse om att barn behöver en närvarande far.

Så banalt — och ändå så lätt att glömma i vardagen när jag försvinner in i texternas värld.

This was posted on Facebook 20  February 2020 (in Swedish) and generated the following 30 comments (in Swedish)

Read More

För en tid sedan läste jag den engelska översättningen av Michel Houellebecqs Soumission (2015).

Det har tagit mig nästan tre år att ta mig samman till att öppna den. Inte för att jag tycker illa om Houellebecq på något sätt, tvärtemot. Jag har läst stort sett allt av honom, jag tycker han är en lysande författare — åtminstone i översättning, jag läser ogärna franska, det går för långsamt — men jag hade länge motstånd mot att gå igång. Kanske var jag rädd för att bli indragen i en islamofobisk tankevärld, kanske var jag bara rädd för att bli besviken?

Men när jag väl kom igång försvann allt motstånd snabbt och redan efter ett par sidor underkastade jag mig villkorslöst min nutida favoritförfattares prosa, sög med dold skadeglädje till mig hans träffsäkra gliringar mot (den franska) universitetskulturen och identifierade mig helhjärtat med författarjagets dagliga tillvaro med dålig sex, mikrovågsmat, alkohol och mer alkohol, ensamhet och livsleda. I det avseendet är Soumission/Submission en helt typisk nihilistisk och kulturpessimistisk Houellebecq.

Det som gjorde Soumission till en sådan mediesensation när den kom var ju dock inte hans sedvanliga misantropi, utan hans val av politiskt tema — en mikroskildring av hur Frankrike i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet, snabbt förvandlas i en nära framtid där det Muslimska Brödraskapet getts den politiska makten.

Jag ska inte försöka återge alla nyanserna i den diskussion som följde på publiceringen. Det går lätt att finna massor av analyser på nätet. Men det var en ting som slog mig under läsningen, särskilt mot slutet, nämligen att anklagelserna om islamofobi är ohållbara. Tvärtom läser jag Soumission som en lätt kamouflerad bekännelsesskrift av en libertariansk nihilist som längtar efter en samhällig och religiös vision — ett legitimt partriarkat. I min läsning är Houllebecq en Saulus som ännu inte omvänt sig på väg mot Damaskus, utan fortfarande kämpar med sin fariséism.

Det kan man nog, om man så vill, uppfatta som en satir. Men medan Houllebecqs tidigare böcker hade starka satiriska sidor, så märker jag inte av någon satir i Soumission. Jag läser författarjagets muslimska trosbekännelse, hans dragning till patriarkatet, och inte minst hans förväntan om att snart få ta sig en ung hustru som tillgivet vill underkasta sig, helt bokstavligt.

This post was published on Facebook 30 July 2018, where it generated the following comments:

Read More

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johanna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Published on Facebook 24 April 2018, this post gave rise to the following comments: Read More

De senaste två veckorna har jag tittat på källmaterialet från 1950- och 60-talen en gång till. Det är fascinerande hur många intressanta detaljer som undgick min uppmärksamhet vid första genomläsningen.

Det blir dock ingen tredje läsning av källmaterialet. Jag kommer inte längre nu. Har vridit ut allt jag kan ur det skriftliga materialet. Finns inga fler minnen att hämta fram genom att läsa om dokumenten.

Men — det finns fortfarande en stor och bara delvis utnyttjad källa till ytterligare minnen och detaljer från 1950- och 60-talen — nämligen gamla vänner, skol- och arbetskamrater från 1950- och 60-talen. Hittills har jag pratat med ett 30-tal personer, och varje gång har det kommit upp något nytt och intressant. Gamla bekantskaper har återknutits. Glada telefonsamtal. Förvåning. Jättekul.

Det här är en stor källa. Men den är inte outsinlig källa. Så värst många människor umgicks jag ju trots allt inte med på den tiden. Kanske finns det sammanlagt ett hundratal personer som minns mig och vårt umgänge under 1950- och 60-talen.

Men även om de fortfarande lever (och har lust att prata) så är jag inte säker på att jag orkar leta upp och prata med dem allesamman. Jag börjar nämligen bli mätt på information från 1950- och 60-talen.

Det är nog ett tecken på att jag snart börjar bli mogen att lämna forskningsfasen och börja skriva den berättande texten.

Publicerad på Facebook 2o augusti 2017 med följande kommentarer:

Andreas Altermann: Lycka till med den fortsatta processen.

Thomas Söderqvist: Tack – detta är den bästa resan jag har gjort i mitt liv.

Emellanåt — och inte sällan på resor — har jag fått insikter om mig själv som varat hela livet.

Som den gången på tåget mellan Paris och Liège — jag satt mittemot en man med ”Albert Engströmsk läkarväska, rött bälte, svagt bågade glasögon och halmgult hår” och tänkte på “den finska flickan” som jag hade mött på “en ölstuga vid Münsterplatz” i Bonn. Och så avslutade jag: “Den kvällen kände jag min begränsning. För första gången insåg jag att jag måste ha en begränsning. Och den gränsen satte inte min vilja, bara min förmåga.”

Det var våren 1968. Jag skulle besöka två av mina dåvarande vetenskapliga idoler (Marcel Florkin och Charles Grégoire) i Liège. Jag hade flugit till Paris men missat tåget till Liège och vandrat runt i Sorbonne hela dagen — tvättat mig på ett Youth Hostel på Boulevard de St Michel (“tvål fanns inte, lampkupa fanns inte, nyckeln passade inte, toaletten luktade svinpiss – men bidé fanns”) och ätit middag på rue de Thouin — innan jag tog det sena kvällståget.

Hur mannen med läkarväskan och det röda bältet och minnet om den finska flickan på ölstugan hängde samman med den plötsliga insikten om mina begränsningar säger dagboken tyvärr ingenting om. Jag kan bara spekulera.

Publicerad på Facebook 18 august 2017 – vilket gav upphov till följande kommentarer: Read More