Autobiographyin Swedish

Emerituslimbo

By January 21, 2021 No Comments

Jag har gått och sugit på ordet ’emerituslimbo’ som en syrlig karamell.

Ty jag tänker: akademikerlivets faser äro fyra:

1) Först lever man i sorglös barndom. Det ursprungliga paradiset.

2) Så gör man karriär — från 7:e klass och framöver. Cirka 60 år i ekorrhjulet. (Om man har tur i lotteriet).

4) Och sedan går man i pension. Att vara pensionär är att vara i paradiset. (Om man får lov att vara frisk etc).

3) Men därimellan kommer limbo. Emerituslimbo. På gränsen mellan ekorrhjulet och paradiset. Men också på väg att bli bortglömd.

Etymologi: från latinets ‘limbo’, ablativ av ‘limbus’ ( = kant, gräns) i fraser som “in limbo patrum” m.m. I den överförda betydelsen “status som bortglömd” stammar ordet från 1600-talet.

Publicerat på Facebook den 21 januari 2021 – och gav en rad kommentarer:

Thomas Söderqvist: Skriver du om limbo (limbus) i din bok om gränser, Torbjörn Elensky?

Christian Abrahamsson: Vissa emeriti är mer gränsvarelser än andra emeriti. Jag har skrivit en del om farorna med att leva i en gräns och problemen som uppstår när man inte är förankrad. I gränsen kan du inte orientera dig. I min senaste bok tar jag hjälp av Arnold van Genneps diskussion om passage riterna, han menade att det i en verklig passage krävs en dubbelrörelse, du måste först utskrivas ur den gamla gemenskapen för att sedan återinskrivas, förankras i en ny gemenskap. En sann gränsvarelse saknar gemenskap och befinner sig i gränsen.

Ola Inghe: Av de platser som beskrivs i Den gudomliga komedin är Limbo den enda plats där jag skulle vilja vara.

Thomas Söderqvist: Ola Inghe: Därför att du där får möta alla de antika filosoferna?

Ola Inghe: Mera miljön som sådan, dvs något slags kunskapssökande akademi. Och alternativen är värre – håller med Martin Hägglund om att det kristna paradiset framstår som urtråkigt. De två andra alternativen ska vi inte tala om.

Thomas Söderqvist: Vad med den epikureiska trädgården?

Thomas Söderqvist: Christian, intressant, mycket intressant. Men, det är alltid ett men. Nu tar jag mig själv som ett exempel på ett men: Jag har alltid, hela mitt liv, levat i gränszoner – inte helt svensk, inte helt dansk; halvbildad biolog som blev halvbildad humanist; akademiker som inte trivs i akademikerkulturen, men heller inte trivs utanför den; vill vara i familjen, men trivs ofta bästa ensam; politiskt aldrig riktigt hemmahörande i någon ideologi, men på gränsen mellan dem; ogillar urbaniteten, men är rädd för att bo isolerat på landet; etcetera. Min tillvaro har i många avseenden alltid varit en tröskeltillvaro. Skriver du (eller Gennep) något om lusten, behovet, möjligheten av att aldrig riktigt genomföra passagen, utan ständigt befinna sig i en rad passagetillstånd?

Christian Abrahamsson: Det van Gennep skriver om är passager som om de inte avslutas innebär risker för livet – verklig utstötning och bannysning. Det du skriver om skulle jag snarare säga handlar om hybridtillstånd, vilka såklart i någon mening är normen i det moderniteten. Vi har egentligen bara ett ord för gräns medans engelskans två ord är bättre – limit och border – då limit är en absolut gräns medans border är en mer konkret och skiftande gräns. Du skriver också gränszon, i en zon kan du utan problem befinna dig, även om det kommer att innebära att människor kan få problem med dig eftersom de inte kan kategorisera dig på ett konventionellt sätt. Det har hänt mig fler gånger än jag tycker om att påminnas om (“ingen riktig kulturgeograf” osv.). Jag har det senaste året funderat mycket över detta med den icke-avslutade passagen i relation till könsbytare, särskilt de som ångrar sig. Där kan vi kanske se precis hur farligt det är att befinna sig i en verklig limit?

Ken Caneva: Thomas Söderqvist Much of this hits home with me.

Johan Åkerman: Thomas Söderqvist, du är rädd för anknytning. Ett s.k. undvikande anknytningsmönster.

Johan Åkerman: Det är för övrigt socialt livsfarligt att leva så. Man vill kunna sätta tydliga etiketter på folk. Om man hela tiden smiter undan ansvaret att acceptera en etikett, då ses man som just ansvarslös.

Thomas Söderqvist: Johan Åkerman, undviker att knyta mig an för fast, ja! Och har alltid varit allergisk mot etikettering — både på mig själv och på andra. Det har inte alltid varit populärt i institutionella sammanhang där det önskas lojalitet till ‘brandet’.

Johan Åkerman: Det är en stor anledning till mina nuvarande problem. Ordet lojalitet återkommer och min sådan ifrågasätts.

Christian Abrahamsson: Det centrala här, i användandet av lojalitet, är att man som forskare måste vara lojal med institutionen (det innebär att inte fuska, arbeta hårt, vara intresserad av sanningen osv osv), men vad som vanligtvis menas är att man ska vara lojal med organisationen (vilket innebär att man inte ska vara kritisk mot sina kollegor, inte ifrågasätta chefer osv osv). Jag har ständigt utmålats som en besvärlig person eftersom jag inte anser att positionsmakt hör hemma inom akademin. Jag respekterar inte en person enbart på grund av dennes titel, titlar är tomma om de inte fylls med innehåll. Det är också min kritik mot sättet man anställer och befordrar i svensk akademi. Personer som inte har substans kommer att använda sin positionsmakt för att slå ned på alla som inte är lojala med organisationen. Trösten är att såna personer förlorar allt inflytande den dag ingen längre behöver vara rädd för dem.

Johan Åkerman: Men väldigt många är förvånansvärt rädda. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta i modern tid. När jag återvände från USA så skrattade jag åt påståenden om att det i Sverige skulle sticka i ögonen om man gjorde det ena eller andra. På frukten känner man grenarna tänkte jag och byggde upp min verksamhet med fokus på prestation och att jobba med de bästa unga forskarna. Nu står jag här med ett tydligt track record och ett etablerat internationellt nätverk medan min arbetsgivare hotar med avsked upprepade gånger. Det är faktiskt skamligt.

Christian Abrahamsson: Johan Åkerman, ja, det är tragiskt. Mitt största misstag var att säga upp mig i Holland för att återvända till Sverige. Rädslan är det som möjliggör maktmissbruket.

Margareta Grip Holmes: Johan Åkerman, kanske bara integritet.

Thomas Söderqvist: Christian, jag gör också en klar distinktion mellan vetenskapen som generell social institution analog med staten, familjen, etc. (dvs ett normsystem som strukturerar aktörernas sociala handlande), respektive konkreta vetenskapliga organisationer; tyvärr gör den svenska beteckningen för de konkreta organisationerna (‘institutionen för X’) distinktionen en smula förvirrande. Men när det är sagt så bör man också skilja mellan lojalitet och identitet. Jag känner lojalitet med den vetenskapliga institutionens normsystem, men jag har ingen klar identitet som forskare.

Christian Abrahamsson: I mitt fall var forskare min identitet, nu har jag tvingats överge den identiteten och skapa en ny. Det var en intressant upplevelse som jag helst hade velat slippa. Samtidigt så tror jag att den nya identiteten kommer visa sig vara mycket mer tillfredsställande.

Thomas Söderqvist: Christian, menar du en identitet som ‘public intellectual´?

Christian Abrahamsson: Min nya identitet? Snarare litteratör eller skriftställare. Att vara public intellectual i Sverige verkar inte vara särskilt kul.

Thomas Söderqvist: Om jag ska lita på svenska.se så är både ‘litteratör’ och ‘skriftställare’ något nedsättande beteckningar. Vad med ‘författare’?

Christian Abrahamsson: Nedsättande vet jag inte. Författare skriver skönlitterärt. http://www.saob.se/artikel/?unik=S_04769-0117.TgH9

Thomas Söderqvist: Dvs ’författare’ på svenska har en skönlitterär betydelse till skillnad från ’author’? Vad med populärvetenskapliga författare? Författarföreningen har ju också fackproseskribenter som medlemmar. För mig låter ’skriftställare’ litet för mycket ’Jan Myrdal’, men okay …

Christian Abrahamsson: Thomas Söderqvist, jag tänkte inte på Myrdal…

Thomas Söderqvist: Christian, nä, det kan jag föreställa mig 🙂 — men det är honom jag tänker på när du säger ’skriftställare’. ’Litteratör’ ger mig associationer till ’estradör’.

Arne Hessenbruch: Vi vil jo blive glemt. Og vi kan selv bestemme, om vi sprætter imod

Thomas Söderqvist: Arne, har du alltid velat bli bortglömd? Eller först nu när du går i pension? Eller efter att du dör?

Arne Hessenbruch: Lige som alle andre er jeg bange for at blive glemt

Thomas Söderqvist: Arne, ok, men så forstår jeg ikke når du skriver “vi vil jo blive glemt”. Glemte du ikke et ‘ikke’?

Arne Hessenbruch: Nej, vi vil blive glemt. Future tense

Thomas Söderqvist: Arne, ah, nu forstår jag, jeg troede at du med ‘vi vil blive glemt’ mente ’vi ønsker at blive glemt’, men du mente altså ‘vi kommer at blive glemt’. Det sidste er jeg selvfølgelig helt enig med dig i. Hvis vi er heldige først efter to-tre generationer.

Anna Bring: Thomas Söderqvist, vilken intressant språkförbistring mellan danska och svenska precis där! “Vi vil bli glemt” betyder alltså, här, ungefär “vi kommer att bli bortglömda (i framtiden), oavsett.” Snacka om att det kan bli fel mellan danska och svenska. “Lost in translation”, high risk! 🤔

Thomas Söderqvist: Anna Bring, ja, jeg burde jo kende til forskellen, jeg har jo været i det danske sprogmiljø i over 45 år nu. Men nogen gange går der ged i den. Jeg skal tillægge at forskellen mellem ønskemåde og futurum er mere tydelig i mundtlig dansk — hvis man mener ‘vi ønsker at blive glemt’ så ligger vægten i udtalet på ‘vil’, men om man mener ‘vi kommer i fremtiden at blive glemt’ så ligger vægten i udtalet på ‘glemt’ (ikke, Arne?)

Arne Hessenbruch: Jo netop!

Arne Hessenbruch: Nu har den rodet rundt i halvsøvne, og underbevidstheden er kommet op med følgende: I want to be forgotten = jeg vil glemmes. Og du har ret: da der er plads til misforståelser (i udtrykket ”jeg vil blive glemt”), vil man omformulere det, som du foreslår, hvis man ønsker klarhed. Men jeg var mig i første omgang ikke en gang bevidst om muligheden for uklarhed.

Thomas Söderqvist: Jag tror du har fatt i något mycket interessant, Arne, att vi kan vara tvetydiga när det gäller bortglömdheten — att vi både kan längta efter och frukta att bli bortglömda. Å ena sidan hoppas och kämpa för att bli ihågkomna av våra samtid och de efterlevande, att få sätta märkbara spår i historien. Å andra sidan den befrielse som ligger i att bara försvinna ur historien, utraderas ur samhällets minne av min existens.

Leif Abrahamsson: I dessa dagar har eremit(us) fått en annan, nygammal(?), tolkning anser jag. Antalet eremiter torde vara stort. Kanske är dessutom Dantes tolkning av limbo mest nutida? ”Dante lät i Divina commedia limbo vara helvetets första krets” https://sv.wikipedia.org/wiki/Eremit?wprov=sfti1

Thomas Söderqvist: En del emeriti är säkert eremiter — men jag tror att endast en liten andel av alla eremiter utgörs av emeriti.

Leif Abrahamsson: Thomas Söderqvist, under pandemin, desto fler

Thomas Söderqvist: pandemiemeritiemeriter

Anna Bring: Pandemieremitieremiter menar du…

Anna Bring: Du skapade just ännu ett nyord som man kan få snava på!

Thomas Söderqvist: Nä, jag menade pandemi-emeriti-eremiter … lättare att skriva och läsa med streck emellan — dvs pandemiemeritieremiter.

Thomas Söderqvist: eller kanske snarare flera pandemi-eremit-emeriti (i flertal), en pandemi-eremit-emeritus (ental) och samman med limbo blir det pandemieremitemeritilimbo. Men nu ska jag äta lunch …

Arne Hessenbruch: Interessant tanke. Jeg tænkte mere på, at vil blive glemt. Vi kan så enten lide under det eller affinde os med det – sidstnævnte måske ved at overveje hvor mærkeligt og overflødigt et behov det er at ville huskes.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply