Skip to main content
Monthly Archives

August 2017

Det börjar sina med nya fakta från 1950- och 60-talen

By Autobiography, in Swedish No Comments

De senaste två veckorna har jag tittat på källmaterialet från 1950- och 60-talen en gång till. Det är fascinerande hur många intressanta detaljer som undgick min uppmärksamhet vid första genomläsningen.

Det blir dock ingen tredje läsning av källmaterialet. Jag kommer inte längre nu. Har vridit ut allt jag kan ur det skriftliga materialet. Finns inga fler minnen att hämta fram genom att läsa om dokumenten.

Men — det finns fortfarande en stor och bara delvis utnyttjad källa till ytterligare minnen och detaljer från 1950- och 60-talen — nämligen gamla vänner, skol- och arbetskamrater från 1950- och 60-talen. Hittills har jag pratat med ett 30-tal personer, och varje gång har det kommit upp något nytt och intressant. Gamla bekantskaper har återknutits. Glada telefonsamtal. Förvåning. Jättekul.

Det här är en stor källa. Men den är inte outsinlig källa. Så värst många människor umgicks jag ju trots allt inte med på den tiden. Kanske finns det sammanlagt ett hundratal personer som minns mig och vårt umgänge under 1950- och 60-talen.

Men även om de fortfarande lever (och har lust att prata) så är jag inte säker på att jag orkar leta upp och prata med dem allesamman. Jag börjar nämligen bli mätt på information från 1950- och 60-talen.

Det är nog ett tecken på att jag snart börjar bli mogen att lämna forskningsfasen och börja skriva den berättande texten.

Publicerad på Facebook 2o augusti 2017 med följande kommentarer:

Andreas Altermann: Lycka till med den fortsatta processen.

Thomas Söderqvist: Tack – detta är den bästa resan jag har gjort i mitt liv.

‘Diminishing returns’ i biografiarbetet

By Autobiography, in English No Comments

Ett exempel på ‘diminishing returns’ i memoararbetet – som ändå ger livskvalitet:

I maj 1969 bodde jag hos en äldre brittisk kollega under ett par veckors forskningsuppehåll vid Queen’s University i Belfast. Ron, som han hette, var mycket hjälpsam och vi fortsatte att korrespondera ett par år tills han flyttade till en helt annan del av världen och våra vägar gick i helt olika riktningar.

Häromdagen hittade jag honom via LinkedIn, skrev till honom — och fick ett entusiastiskt svar. Han är nu 91 år gammal och vid gott mod.

Han mindes mitt besök i Belfast som om det var som igår. Han hade också ringt upp sin drygt 60-årige son, Owen, som hade sagt att han “remembers you well and that you were a Beatles fan, as he was. He also remembers that you shared a liking for one of their songs, “Get Back.”

Har just slagit upp “Get Back” på Wikipedia; den kom ut på single i april 1969, dvs. en månad innan Belfast-resan, vilket understödjer sonens excellenta minnesbild. Har också lyssnat på “Get Back” på Youtube; minns ingenting.

En liten oväsentlig detalj i pusselspelet. Memoarmässigt ett mycket litet utbyte. Men den förnyade kontakten med Ron efter nästan 50 år gjorde mig ändå glad. Så min livskvalitet tog ett rejält skutt framåt.

Publicerades första gången på Facebook 20 augusti 2017, men då fick den inga kommentarer. Återpublicerad i utvidgad form på Facebook 3 februari 2021 och i FB-gruppen Högskoleläckan samma dag gav den upphov till flera kommentarer:

Insikter om begränsning som varat hela livet

By Autobiography, in Swedish No Comments

Emellanåt — och inte sällan på resor — har jag fått insikter om mig själv som varat hela livet.

Som den gången på tåget mellan Paris och Liège — jag satt mittemot en man med ”Albert Engströmsk läkarväska, rött bälte, svagt bågade glasögon och halmgult hår” och tänkte på “den finska flickan” som jag hade mött på “en ölstuga vid Münsterplatz” i Bonn. Och så avslutade jag: “Den kvällen kände jag min begränsning. För första gången insåg jag att jag måste ha en begränsning. Och den gränsen satte inte min vilja, bara min förmåga.”

Det var våren 1968. Jag skulle besöka två av mina dåvarande vetenskapliga idoler (Marcel Florkin och Charles Grégoire) i Liège. Jag hade flugit till Paris men missat tåget till Liège och vandrat runt i Sorbonne hela dagen — tvättat mig på ett Youth Hostel på Boulevard de St Michel (“tvål fanns inte, lampkupa fanns inte, nyckeln passade inte, toaletten luktade svinpiss – men bidé fanns”) och ätit middag på rue de Thouin — innan jag tog det sena kvällståget.

Hur mannen med läkarväskan och det röda bältet och minnet om den finska flickan på ölstugan hängde samman med den plötsliga insikten om mina begränsningar säger dagboken tyvärr ingenting om. Jag kan bara spekulera.

Publicerad på Facebook 18 august 2017 – vilket gav upphov till följande kommentarer: Read More