January 2021

Jag funderar vidare på min dröm om den blåa dörren som jag skrev om i förrgår (se här och här).

Drömmen handlar i hög grad om trygghet och tillförsikt. Jag litar på mannen som lägger sin arm om min axel. Och framför allt handlar den om en för mig mycket ovanlig sinnesstämning — att jag låter en annan person — en som är mycket kunnigare än jag — hjälpa och vägleda mig.

I drömmen accepterar jag vägledning utan att streta emot och protestera, utan att känna mig kontrollerad och talad ner till. Det är en ovanlig känsla.

Genom hela mitt liv har jag nämligen alltid klarat allting själv. Jag har utgått från att de som sagt att de vill vägleda mig mig också velat kontrollera mig. Jag har sällan litat på att någon skulle vilja hjälpa mig för min egen skull.

Till exempel som den gången (var det hösten 1971?) när jag sade till min lärare i idéhistoria, professor Gunnar Eriksson i Umeå, att jag ville skriva min doktorsavhandling om ekologins historia.

Han blev jätteglad. Han hade själv skrivit om botanikens historia och om den romantiska världsbilden i naturvetenskapen, och såg nu möjligheten att få en doktorand som ville skriva om något som låg nära hans eget intresse.

“Vi går på biblioteket”, sade han, och så tog han med mig ner till de öppna hyllorna med vetenskapshistoriska böcker och plockade ut en bok ur hyllan. “Den här måste du läsa”, sade han entusiastiskt, “och den här är bra, och den här”.

Litet motvilligt följde jag honom längs hyllorna. Till sist sade jag: “Jag kan själv!”. Underförstått, du behöver inte hjälpa mig, jag vill klara det här på egen hand.

Till och med något så oskyldigt som den ödmjuke och vänsälle Gunnar Erikssons glädje över att ha fått en doktorand inom sitt eget forskningsområde fick mig alltså att känna obehag för eventuell styrning.

Jag glömmer aldrig den episoden. Jag tror han ryckte till litet, och som den empatiske person han var, så drog han sig försiktigt tillbaka.

Det tog mig 15 år att bli färdig med den avhandlingen. Om inte annat för att jag skulle klara allt själv. Inte lägga mig i kölvattnet på någon annans sätt att skriva idéhistoria.

“Jag kan själv!” blev mitt livsmotto. Jag har alltid kunnat själv. Har aldrig legat någon till last. Har aldrig velat gå i någons fotspår.

Jag tror det är det problemet som min dröm om den blåa dörren handlar om. Att jag faktiskt skulle kunna ge upp den där intellektuella självkontrollen. Att jag faktiskt skulle kunna lägga mitt öde i en annans händer. Och att det kanske inte är så farligt, utan skulle kunna ge ro i mitt liv.

Därför är drömmen om den blå dörren så viktig för mig, tror jag. Nej, inte viktig — den är fullständigt revolutionerande för min självförståelse.

Publicerad på Facebook 28 januari 2021, och gav upphov till en lång rad kommentarer:

Read More

Konstnären/skulptören Anna Bring skrev i natt en kommentar till min dröm om den blåa dörren (som jag skrev om igår kväll, se här och här) — och som jag menar är så relevant för hela min verksamhet här på Facebook att jag citerar den.

Hon skriver att hon tror att “det är läkande och helande för dig med många av kommentarerna och mycket av gensvaret du får. Underbart, du har uppfunnit en genial form av andlig mognadsprocess. Ville inte använda det slitna begreppet ‘terapi'”.

Det är en helt riktig antagelse. Anna Bring sätter fingret på en central aspekt av mina skriverier på sociala medier. Konstigt nog är det ingen som har sagt det tidigare (säkert är det någon som har tänkt det, men inte sagt det?). Men jag har ju heller inte själv skrivit något om det.

Jag ser alltså mina offentliga skriverier som en “andlig mognadsprocess”, som Anna Bring formulerar det.

Om det är min uppfinning eller om den är särskilt genial vill jag nog låta vara osagt. Men att det är ett led i en mognadsprocess är helt riktigt. Så är det tänkt, och så fungerar det i högsta grad.

Kanske kunde man kalla det en ‘bildningsprocess’ istället? Så som ordet ‘bildning’ (‘Bildung’) traditionellt förstås, dvs. en “tradition of self-cultivation … wherein philosophy and education are linked in a manner that refers to a process of both personal and cultural maturation. This maturation is described as a harmonization of the individual’s mind and heart and in a unification of selfhood and identity within the broader society” (https://en.wikipedia.org/wiki/Bildung).

Jag utgår från att denna ‘Bildung’ på sociala medier är en ömsesidig process. Lite grann som brevskrivandet kunde fungera förr i tiden. Nuförtiden som en offentlig konversation där alla kan följa med i varandras brevskrivande och i den ömsesidiga självförståelse som växer fram ur samtalet.

Och eftersom det är en ömsesidig bildningsprocess så är det heller inte en form för terapi. Inte bara därför att ordet ‘terapi’ är litet slitet, utan just därför att processen är ömsesidig. Det är ingen terapeut/klient-relation i den här slags skriverier. Så även om många av mina utgjutelser här vid tangentbordet kanske ytligt sett kan liknas vid bekännelserna på soffan i terapirummet, så uppfattar jag dem ändå inte som en form för terapi.

Ömsesidig bildning. There we are.

Publicerad på Facebook 27 januari 2021, med följande kommentarer:

Read More

Jag drömde i natt att jag försökte måla en dörr. Jag ville att den skulle vara blå. Men jag kunde inte. Den blev inte som jag ville ha den.

Jag gav upp och gick nerför gatan. Så fick jag se en man som stod och målade en dörr blå. En gammal sliten dörr. Den blev så vacker när han målade den.

– “Åh, jag önskar att jag kunde måla min dörr lika vackert som du kan”, utbrast jag.

– “Kom”, sade han och lade sin arm om min axel, “kom så går vi och målar din dörr blå”.

Och så gick vi.

Publicerad på Facebook 26 januari 2021 – och gav upphov till flera goda kommentarer:

Read More

Min Facebookvän Christian Abrahamssons understreckare om den tidiga arktiska reselitteraturen i gårdagens SvD (21 januari 2021) påminner mig om min mångåriga fascination av de arktiska områdena.

Under tonåren var jag verkligen seriöst inriktad på Arktis. Efter studentexamen tillbringade jag några ensamma veckor uppe på Varangerhalvøya-kusten i maj 1965 och året därpå en dryg vecka under påsken (massor av ishavsfågel). Och jag skrev till Arctic Institute of North America för att undersöka “possibilities of a scientific career as a zoologist in the northern provinces of Canada”.

Jag hade en jättelik karta över norra Sibirien hängande över sängen; jag drömde om att komma till Laptevhavet, det enda häckningsområdet för rosenmås på den eurasiatiska kontinenten. Jag drömde om tundran, om ishavet — inte om kylan, men om det öde landskapet, om vidderna. Att några år senare flytta til södra Skandinavien, först Halmstad, sedan Köpenhamn, kändes som en förvisning.

Och jag har alltid längtat tillbaka till ishavskusten. Jag reser ofta — ibland flera gånger i månaden — till den nordkanadensiska tundraarkipelagen och till öarna i det Östsibiriska havet. På Google Earth alltså.

Jag läser i Christian Abrahamssons understreckare:

“I Arktis konfronterades europeiska upptäcktsresanden och kolonisatörer med en miljö som inte enkelt lät sig återges i vare sig bilder eller ord”. Det arktiska landskapet “kännetecknades av en monoton likhet, ett landskap präglat av tomhet; en tomhet som man saknade ett adekvat teckensystem för att beskriva. Det man möte var ett landskap som var tömt på symboler, tecken och bilder i konventionell bemärkelse. Etablerade representationssystem funge­rade inte längre för att återge vad man upplevde … [och innebar] en yttre gräns för det perspektivseende som växt fram under renässansen”. Man mötte ett “‘ikonoklastiskt landskap’, en antites till den landskapsförståelse som skapats i renässansens Europa. Arktis var allt det som det välordnade geometriska landskapet inte var … en lika stor chock för sinnena som någonsin mötet med de prunkande djungellandskapen i Latinamerika. Med den viktiga skillnaden att i fallet Arktis handlade det inte om en överbelastning av intrycken utan snarare om en ihållande monotoni.”

Ja, jag kan leva mig in i den där känslan av Arktis som en antites — i mitt fall till de lummiga, gröna, plottriga, artrika och mångfaldiga landskapen i de tempererade, subtropiska och tropiska regionerna.

Men jag förbinder inte primärt Arktis med ‘färgen’ vit (dvs det färglösa). Arktis står för mig som det långsträckta, utsträckta landskapet. En stilren och artfattig, och framför allt människofattig, vidd. En vidd med 360 graders horisont. Monotonin renar själen.

Och det arktiska landskapet är ingen chock för mina sinnen, utan tvärtom. Här får sinnena ro. Ishavskusten är ett oändligt meditationsrum. Här kan jag sitta på en tre miljarder år gammal urbergsklippa och fundera över alltings början och slut.

Publicerad på Facebook 22 januari 2021, och gav upphov en handfull kommentarer:

Read More

Jag har gått och sugit på ordet ’emerituslimbo’ som en syrlig karamell.

Ty jag tänker: akademikerlivets faser äro fyra:

1) Först lever man i sorglös barndom. Det ursprungliga paradiset.

2) Så gör man karriär — från 7:e klass och framöver. Cirka 60 år i ekorrhjulet. (Om man har tur i lotteriet).

4) Och sedan går man i pension. Att vara pensionär är att vara i paradiset. (Om man får lov att vara frisk etc).

3) Men därimellan kommer limbo. Emerituslimbo. På gränsen mellan ekorrhjulet och paradiset. Men också på väg att bli bortglömd.

Etymologi: från latinets ‘limbo’, ablativ av ‘limbus’ ( = kant, gräns) i fraser som “in limbo patrum” m.m. I den överförda betydelsen “status som bortglömd” stammar ordet från 1600-talet.

Publicerat på Facebook den 21 januari 2021 – och gav en rad kommentarer:

Read More

Christian Abrahamsson skrev i Svenska Dagbladet den 18 januari 2021 en kort men bra kommentar om vår oförmåga att se döden i vitögat. Och nämnde i förbigående dödskonsten — ars moriendi.

”Jag kan inte släppa tanken på att det är någonting djupt dysfunktionellt med ett samhälle som har förpassat döden till de mörkaste vrårna av vårt kollektiva medvetande och som helt saknar en ars moriendi. Vi tror att vi är bra på att leva men jag har börjat tvivla på det. Om vi är så dåliga på att dö hur kan vi vara bra på att leva?”

Jag gillar att Christian Abrahamsson nämner det där med den bortglömda dödskonsten. En antik och medeltida tradition som fanns långt in på 1800-talet i form av dödsmanualer. Idag är ars moriendi en död tradition.

I min optik är självbiografin och memoaren den yppersta formen för ars moriendi.

I memoarerna — de behöver inte publiceras, behöver inte ens skrivas ned, det kan räcka med att berätta för barn och barnbarn — genomgår vi livet som gick. Upp- och nedturerna. Triumferna, nederlagen, vardagslunken. Försöka minnas det som trots allt gjorde livet värt att leva. Den första förälskelsen. Första egna bostaden. Första jobbet. Vännerna.

I memoaren förenas konsten att leva med konsten att dö.

Återkommer med mer om detta.

Detta inlägg publicerades på Facebook den 18 januari 2021 och gav upphov till en lång kommentartråd som snabbt kom att handla om Giorgio Agambens distinktion mellan bios och zoë: Read More