Skip to main content
Autobiographyin English

What do you call events that signify a specific year on the timeline?

By February 29, 2016February 2nd, 2021No Comments
This photo is forever associated with the year 1973. It's a signifier for 1973 in my memory.

This photo is forever associated with the year 1973. It’s a signifier for 1973 in my memory.

Not unexpectedly, some events in my life stand out as more important and/or memorable than others, and are therefore worth being placed on my personal timeline.

I’m thinking of events like when I began school, when I was married, when my children were born, when I defended my PhD, when I landed a new job, and so on and so forth. There are maybe a couple of hundred events of that kind altogether.

As Ken Caneva points out, these are examples of typical ‘milestones’. But I’m also thinking about seemingly less important events that are usually not thought of in terms of ‘milestones’, such as my telling Larry Holmes at the HSS meeting in New Orleans in 1994 that I was relieved by the death of Niels Jerne. It took five minurtes, and it’s definitely not a turning point in my life, but it nevertheless forever imprinted in my memory as an event attached to the year of 1994. Or like listening to Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band was a ‘marker’ event of my 1967. These events are signifiers (markers, cues) for a particular year and function as a kind of signposts on the timeline.

So it’s not just ‘milestones’, what’s the best generic term for such events? I have made some searches on the net and in the literature and cannot find a good generic term.

Could one call them ‘signal events’? Or ‘signifying events’? Or ‘autobiographical cues’? Or ‘signposts’? Or perhaps ‘bio-markers’ (although there’s of course a risk of confusion with biomarkers in the biomedical sense)?

Originally published on Facebook on 29 February 2016, this essay gave rise to a large number of very useful comments:

Robin Cheesman: Your examples seem to me to be what Casey calls memory-frames, in the “object phase” of remembering, “that which situates specific content”, and this content could be persons, actions, states of affairs, etc.

Ken Caneva: “Milestones” is commonly so used, and, I think, appropriate.

Thomas Söderqvist: Ken, I was actually contemplating ‘milestone’, and the examples I give fit perfectly into the ‘milestones’ category. But I’m also thinking about seemingly less important events that are usually not thought of in terms of ‘milestones’, such as my telling Larry Holmes at the HSS meeting in New Orleans in 1994 that I was relieved by the death of Niels Jerne. Or like Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band was a ‘marker’ event of my 1967.Small events that are not necessarily important as turning points in my life, but nevertheless stand out as ‘markers’ of a particular year.

David Featherston: Milestones are (usually) considered to be turning points or decisions that needed taking. So a marriage isn’t a milestone, but a decision to propose marriage is, as is actually asking – you risk through taking action – and then deciding to accept or reject is a milestone for your potential partner. Well, if they had to give it serious consideration it was a milestone for them.

David Featherston: I think your “things” are life-markers. Events that stand out as memorable and – probably – helped you to feel as though your future was being formed through those events, or your existence was being defined through them.

Barbro Berg: Förlåt Tomas att jag som har haft och har en så oerhört marginell roll i ditt liv och dessutom- av övriga kommentarer att döma- är av helt fel kön, dristar mig till att ha synpunkter på ditt val av ord för din livsberättelse.
Jag funderar på om du skall använda ordet tidsmarkör; det rör sig väl om yttre händelser ( utanför dig själv) som du använder för att hänga upp ditt liv på; för att få klarhet i vad som kommit före ngt annat i tiden t ex. Dessa markörer blir delar av ditt liv först när du dragit in dem i det. Kan det vara en helt ovetenskaplig ickerasifierad synpunkt.

Mark Hineline: What about “cairns”?

Arne Hessenbruch: Great, and if involving children they can be bairn cairns

Thomas Söderqvist Robin: thanks, memory-frames sound like a possibility, though I need to read a little more about it …

Thomas Söderqvist: David, I also have quarrels with the notion of ‘milestone’, but for a somwhat different reason, namely that it smacks of achievements and career. For example, having had a wonderful romantic experience may be a signficant and unforgettable event, but I would not call it a ‘milestone’ in my life.

Thomas Söderqvist: David – so, maybe life-markers are a good term? And better then bio-markers, which are too similar to biomarkers.

Mats Fridlund: Self-markers as in ‘the self’?

Thomas Söderqvist: Good point, Mats. Enda problemet är att termen ‘self-marker’ redan är upptagen, av immunologer – men man kan ju låna 🙂

Thomas Söderqvist: Barbro: tidsmarkör, ja, varför inte! Det handlar just precis om händelser (stora eller små) som markerar tidens flöde – det året handlade om ditt och datt, det året om ditt och datt. Men det behöver inte vara yttre händelser – det kan också vara inre händelser (en förälskelse, en depression, ett sjukdomstillstånd, en stor glädje).

Christian Abrahamsson: Kulturgeografen Torsten Hägerstrand arbetade med olika notationer av den sorts händelser som du talar om. Hans tidsgeografi kan vara av intresse för ditt projekt. Här intervjuas han av Anne Buttimer som en del av deras stora dialogprojekt.

David Featherston: A life-marker for me was hearing Beethoven’s 7th for the first time. Seeing John Cranko’s choreography for Romeo and Juliet. Going into an odd trance-like state one day, listening to Bach organ music and seeing / flying through architecture in my mind’s eye. As you say, none of these are achievements, personal or career, but they were defining moments of self-realisation.

Christian Abrahamsson: This is an interesting reference Hägerstrand, Torsten (1978). “Survival and arena: on the life-history of individuals in relation to their geographical environment”. In Carlstein, Tommy; Parkes, Don; Thrift, Nigel J. Human activity and time geography. Timing space and spacing time, 2. New York: Wiley. pp. 122–143

Thomas Söderqvist: PS: Barbro, och så tror jag du undervärderar din roll i mitt liv; du har en större plats än du föreställer dig 🙂

Thomas Söderqvist: David, yes, that’s exactly the kind of events and experiences I’m after – they can also be significant from a career point of view, but not necessarily. “Defining moments of self-realisation”, there we are. May I quote you?

David Featherston: Go for it.

Thomas Söderqvist: Tack, Christian, det är oerhört intressant. Jag hade mycket givande samtal med Ann Buttimer i mitten av 1980-talet, när vi möttes på en konferens som f.ö. också Hägerstrand deltog i. Jag minns av vi pratade om ‘oral history’ eftersom vi bägge arbetat med det i vår forskning. Jag besökte henne senare i Ottawa, men minns inte vad vi då talade om. Jag ska strax se vad Hägerstrand skriver om dessa notationer. Tack för länk och litt.referens.

Christian Abrahamsson: Jag har haft en del kontakt med Buttimer men betydligt mer med Allan Pred som var nära att flytta från sin stol på Berkeley för att efterträda Hägerstrand i Lund. Hade han gjort det hade min karriär sett annorlunda ut. En av de bättre texter om tidsgeografin, av Pred. Pred, Allan (1977). “The choreography of existence: comments on Hägerstrand’s time-geography and its usefulness”. Economic Geography 53 (2): 207–221.

Thomas Söderqvist: Mark, ‘cairns’ is probably too similar to ‘milestones’ – but a beautiful word though 🙂

Mark Hineline: Cairns are used quite differently from milestones. They are sometimes used to provide directions, but often just to signify “I was here”.

Thomas Söderqvist: You mean like a dog peeing on a tree? Or carving your signatures into a tree? Or graffiti tags? That’s much closer to what I’m thinking of.

Mark Hineline Yes. Less permanent that carving or grafitti. More like a dog. See “spoor” below.

Nathaniel Comfort: “Cairn” is nice. And they *are* different from milestones. You might build a cairn at any significant point on your journey: a turning point in the path; a point of ambiguity; a beautiful vista; the end of a trail.

Thomas Söderqvist: I like ‘point of ambiguity’ – because many of the events I’m thinking of are like that – like the evening when my first girlfriend broke up with me – the moment, with all the words and the feelings involved, is forever engraved in my mind – a ‘marker’ or ‘cairn’ of August 1969.

Greg Good: Wilderness rangers are sometimes assigned the task of dispersing the stones in cairns, to preserve the ambiguity of the wilderness experience. This points to their impermanence, and also to their utility and the negative effect of marking one’s path. Whatever word you choose, Thomas, channels how we think of these events.

Thomas Söderqvist: I agree, Greg, that’s a very good point.

Mark Hineline: Here’s another, Thomas: spoor. “Spoor is any sign of a creature or trace by which the progress of someone or something may be followed”. Of course, “trace” works too.

Nathaniel Comfort: Spoor is an appropriate metaphor in a way, but does a man such as Thomas—whom I associate with high culture and civilization—want to mark his life with poop? : )

Mark Hineline: There were some who thought Sgt Peppers was poop. I was not among them.

Thomas Söderqvist: Thanks, Nathaniel, I appreciate the ‘high culture and civilization’ words. But the Ageing Professor ( is not afraid of being reduced to poop, urine and exotic scents 🙂

Thomas Söderqvist: The more neutral ‘track’ is perhaps better in English. However, in Swedish ‘spår’ is used also for humans: ‘På spåret av ett liv’.

Mark Hineline: Waypost is another. Milestones and wayposts. Not a bad contrast.

Nathaniel Comfort: Thomas Söderqvist We all go there eventually. From organic chemistry we come, to organic chemistry we shall return.

Thomas Söderqvist: And over billions of years we go from organic chemistry to inorganic chemistry, and from chemistry to astrophysics.

Nathaniel Comfort: …and we’ve got to get ourselves/back to the garden

Mark Hineline: Nathaniel Comfort, funny, I was thinking of another CSNY song yesterday in relation to this thread: “Carry On” (because of cairn)

Christer Svennerlind: Solzjenitsyn använder det ryska ordet för knut, “узел” (pl. “узлы”), för ett antal händelser som, enligt honom, utmynnade i statskuppen i november 1917 — mer känd under beteckningen “oktoberrevolutionen”. Han misstycker nog inte om du approprierar det, “knut” alltså.

Thomas Söderqvist: Christer, du menar ‘knut’ i betydelsen ‘knutar på en livslina’?

Christer Svennerlind: Ja, så tänkte jag mig att innebörden kunde få vara.Thomas Söderqvist Tack!

Christer Svennerlind: Thomas, det slår mig just att jag bevistade ett seminarium någon gång under första halvan av 90-talet (tror jag), på vilket du berättade om ett biografiprojekt. Den som skulle biograferas var Poul Bjerre. Seminariet utspelade sig på Lundgrensgatan 7 (den s.k. språkskrapan).

Christer Svennerlind: Det var väl du som var seminariets inbjudne talare?

Thomas Söderqvist: Jag höll flera seminarier i Gbg på 90-talet, bla på vetenskapsteori, om min biografi över den dansk-brittiske nobelpristagaren Niels Jerne – Var det inte Jan Bärmark som var intresserad av Poul Bjerre?

Christer Svennerlind: Ja, så var det säkert. I seminariet deltog Jan Bärmark, Bo Dahlbom, Aant Elzinga och Håkan Törnebom — utöver oss två. Dessa minns jag tydligt. Eventuellt var även Ingemar Nilsson med.

Thomas Söderqvist: Har du så bra minne av vem som deltog – eller har du anteckningar? Jag tror fö det var Ingemar som var Poul Bjerre-intresserad?

Christer Svennerlind: Av någon anledning har minnet av det seminariet poppat upp i mitt medvetande då och då. På senare år har Ingemar intresserat sig för Andreas Bjerre.

Thomas Söderqvist: Bosse Dahlbom, ja – vad gör han nuförtiden?

Christer Svennerlind: Han är nog pensionerad. Han har varit professor i informatik på GU. Det tog sin början med att han vikarierade som professor i ADB. När professuren, i informatik, utlystes, erhöll han den.

Christer Svennerlind: När minnet av seminariet har poppat upp i mitt minne, har det alltid funnits en detalj som har gnisslat. Jag mindes det som att det var Bjerre som spelade rollen av biografiobjekt, men detta kombinerades med att biografiobjektet var nobelpristagare. Det där gick aldrig riktigt ihop. Men, denna kväll fick så minnet till slut sin konsistenta utformning.

Christer Svennerlind: Det du på seminariet helst ville tala om var begreppet metabiografi.

Thomas Söderqvist: Jag var så ung och ambitiös på den tiden 🙂

Mark Hineline: It’s useful to have a font of synonyms for your concept, even if you designate one to be your preferred term.

Thomas Söderqvist: Absolutely, Mark. I love synonyms, especially as I grow older and become more poetic than analytical in my thinking.

Mark Hineline: On a quite different tack, you could speak of banderillas, as in a bullfight. As we go through life, we pick up these gaily decorated barbs, each of which, while beautiful in its way, mark us for our inevitable death.

Thomas Söderqvist: Sure, I’ve had my share of banderillas that marked me for my inevitable death. But some of these events were quite positive, and I feel they were earned in love rather than in combat and also marked the prolongation of my life rather than its shortening.

Jes Fabricius Møller: Bourdieu compared the timeline metaphor with the Paris metro. Then your events of life would be metro stations. His point, however, was that the metro system is a web and not a line.

Thomas Söderqvist: Hmm – Bourdieu had, as far as I know, not much interest in the diachronic dimensions of life and culture, The ‘web’ metaphor makes sense synchronically, but not diachronically.

Ralph Houston: For something completely defining, I suggest ‘epochal event’, or ‘pivotal’ if that is excessive.

Thomas Söderqvist: Thank you Mark Hineline, Christian Abrahamsson, Barbro Berg, Jes Fabricius Møller, Ralph Houston, David Featherston, Christer Svennerlind, Mats Fridlund, Robin Cheesman, Nathaniel Comfort and Ken Caneva (in random order) for your creative suggestions. You have given me lots to think about.

Thony Christie: ‘Defining moments’

Thomas Söderqvist: ‘Moments’ is in some sense more accurate than ‘events’ – ‘event’ is something outwardly that involves action, while ‘moment’ can be entirely ‘inwardly’, right? I’m less sure about ‘defining’, because what are such moments actually defining? My ‘self’? My ‘identity’? But it’s definitely worth thinking more over. Thanks, Thony.

Robin Cheesman: Jag hittade ett citat: “Det finns en skattkarta för varje människa. Om den dechiffreras pekar den ut hennes knutpunkter och upptäcktsvägar.” (Per Wästberg: Erik och Margot, 2014: 14).

Thomas Söderqvist: Knutpunkter och upptäcktsvägar. Tack, det är inte så dumt,Robin. Svarar litet till Christer Svennerlinds kommentar ovan om det ryska ordet för ‘knut’.

Robin Cheesman: Lite mer från Wästberg, 2014: 9f:
“Men vem var han?
Frågan förutsätter en originalversion, en ursprunglig upplaga, av en människa med ett ansikte, ett namn, en essens, som för alltid är hennes. Och då blir det fritt fram för illusionen av, eller lögnen om, en enhetlig gestalt: “mitt sanna jag”. Det som inte är pseudonym /10/ och förklädnad hålls för autentiskt, avklätt och transparent. Jag har svårt att se det så.
Ty ingen människa är transparent, hon är blyertsstreck på ett gråtonat papper, svårläsbar, just därför så lockande.”

Robin Cheesman: Och lite till, 11f:
“… vi är oss själva, alltid oss själva, men inte under en minut desamma. Länge trodde jag visserligen att denna historia hade en början, en mitt, ett slut. Så blev det inte.
Därför måste det bli en utrymmeskrävande och labyrintisk berättelse med en rörlig och vacklande kronologi. Alltså ingen krönika utan ett arbete med minnets tidsförskjutningar där nuet oavlåtligt korsar det förgångna. Eller ett optiskt trolleri: vad är sken, vad är substans?
En sådan berättelse får finna sig i att vandra i sicksack genom minnesterrängen och inte dra sig för sidosprång, omtagningar, utvikningar i den egna biografin, inbrytningar i det förtegna, inringningar av det ofullständiga, smått deliriska parenteser – med instuckna anteckningar och reservationer, med avsnitt som kunde ha lyfts ut men som ändå kan ha en mening i sammanhanget.
Den inbördes ordningen mellan dessa har till någon del fått ge sig själv, allt eftersom minnets ibland oväntade sekvenser har spelats upp och begärt att bli nedtecknade för att framstå så klara som möjligt.
Följaktligen har jag klippt ut scener som först nu, under nya ljuskällor, tagit sig upp till ytan. Att berätta rakt på sak har jag /12/ funnit omöjligt, eftersom pusselbitarna bytt plats under skrivandets gång och minnena skiktats bladguldstunna.”

Ken Caneva: Here’s a late entry into the terminology sweepstakes, offered only somewhat tongue in cheek: How about “biopicks,” with a little punning? (I’m assuming you know the referent, “biopic,” short for biographical [motion] picture.)

Thomas Söderqvist: Tack, Robin, mycket inspirerende.

Thomas Söderqvist: Ken: maybe i should shoot an autobiopic based on picked autobiopicks?

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply