Autobiographyin English

I can’t recall a single meal –

By December 27, 2015 No Comments

Högbergsgatan 11 (credit: http://www.angelfire.com)
I vividly remember the house on Högbergsgatan on Södermalm in Stockholm, where I lived on the ground floor with my mother, grandmother and grandfather during the first decade of my life, 60-70 years ago.

I remember the physical features of the house, and also the four-room apartment we lived in. I recall the outline and ambience of the rooms, the hallway, the bathroom, and the kitchen. And I still remember the distribution of light and shades throughout the apartment at different times of the day.

But I remember very little about the family members and our daily activities. And I can’t recall a single meal!

I must have had around 7,000 breakfasts, dinners and Sunday lunches in that apartment. I clearly remember where the sideboard stood, and the shape and colour of the dinner table! But not a single meal has survived in my memory. Not a single one!

Summer 1951 (4 years old) titled "Gröt är bra att ha i magen innan man börjar dagen".

Summer 1951 (4 years old) titled “Gröt är bra att ha i magen innan man börjar dagen”.

There is photographic evidence that I had meals :-). But only in two photos, and none of them in our apartment in Stockholm. One (on the left) is of me with a plate of porridge, probably outside my grandparents’ summer house in Bergshamra, some 50 km north of Stockholm. I was 4½ years old when it was taken.

In the other photo, taken in 1954 when I was 7 years old, I’m having breakfast with my grandmother on the porch.

Breakfast on the porch. Summer of 1954.

“Sunny breakfast” on the porch. Summer of 1954.

(Seeing these two photos today suddenly makes me remember one small thing though: I often (or always?) had graham flour porridge, and sometimes cornflakes, with milk for breakfast. But I still don’t remember the ambience of the meals.)

I have read somewhere that we tend to forget the mundane activites of our earlier life. Dressing, undressing, brushing one’s teeth, eating porridge and potatoes are such everyday events. They are the fundament of our lives, and yet they easily get lost in time.

So maybe it’s quite natural that I don’t remember any of the ~7,000 meals I had during the first decade of my life. But it’s also sad that such an important aspect of life has disappeared altogether from my memory. Instead of having to remember the day when I found out I was a mistake.

This short essay is a combined and extended version of two Facebook post, one in English of 8 September 2015, which gave rise to the two comments below, and another in Swedish of 27 December 2015 (which give rise to several very interesting comments about my mother more than five years later)

Kerstin Smeds: vårt förhållande till Ting och Rum är starkare än något annat.

Jørgen Stabenfelt: Jeg har det på samme måde, Thomas. Lejligheden var den samme og ændrede sig ikke i de 9 år, men måltiderne skiftede hver dag (stort set).

In January 2021 I wrote this short comment:

Thomas Söderqvist: Kommentar här drygt fem år senare: Min yngste, Jussi (snart 10 år gammal), älskar också gröt, men mer på havre än på grahamsmjöl. Han äter havegrynsgröt med blåbär varje morgn, och sedan en stor portion gröt till lunch. Han kunde äta gröt till middag också ifall vi inte grep in och krävde att han ska äta lite proteiner (kött, fisk) och grönsaker också.

which inspired several people to comment on the image of me eating porridge:

Margareta Grip Holmes: Väldigt likt ditt nu.

Thomas Söderqvist: Margareta: Det är nog lättare för andra att se än för mig; ok, nu när du säger det …

Margareta Hallberg: Ja, väldigt lik som jag minns dig.

Anna Bring: Glad och närvarande!

Thomas Söderqvist: Anna Bring ja, av morfars dagböcker och intervjuer med gamla klasskamrater (och min mors brev) framgår det att jag tydligen var ett gladlynt men stillsamt barn. Så minns jag det inte själv …

Anna Bring: Thomas Söderqvist Intressant! Barn är ju extremt känsliga utläsare av vad de närstående vuxna önskar av dem… Vi får utveckla! Återkommer, jag är på väg ut på promenad, måste logga ut!

Mats Johan Söderlind: Thomas Söderqvist, minns du någon som ingav dig förtroende? Minns du någon som lyssnade på dig, intresserade sig för dig? Minns du någon eftersinnande dialog med någon?

Thomas Söderqvist: Mitt livs långa kamp med min mor var att hon aldrig lyssnade och hörde efter hur jag ville ha det, utan alltid bara tänkte på hur hon själv hade det. Morfar var tystlåten, men jag upplevde att han förstod mig; hos honom var jag trygg. Mormor var konstant orolig och tjatade ständigt.

Anna Bring: Thomas Söderqvist Läskigt att höra. Att livet kan vara så hårt. Jag har också haft svårigheter med min mamma, men varit högt och självklart älskad av min pappa, å andra sidan. Men mamma är ju så charmig och hon är förlåten… 92 år gammal. Jag förstår hennes problematik då, när våra svårigheter uppstod, vilket jag bearbetat “hela mitt liv”. Ibland kanske, om det är i RIMLIG, hanterbar omfattning, att vi får acceptera och brottas med den problematik som livet erbjuder… Vilket du uppenbarligen gör och gjort!

Thomas Söderqvist: Efter årtionden av försök på att få henne att förstå hur jag hade upplevt min barndom istället för att alltid få höra hur svårt hon hade haft det när jag var liten, så bröt jag med henne i början av 2000-talet — hon lyckades aldrig komma ur sin självcentrering. Vi sågs aldrig eller talades aldrig vid sedan dess, och hon dog 2014. Jag kände ingen sorg eller saknad, ryckte bara på axlarna åt hennes död. Morfar (som dog 1972) sörjde jag länge och honom saknar jag emellanåt fortfarande.

Anna Bring: Thomas Söderqvist Och hur var det med din far? Fantastiskt att du är en så social och kommunikativ person! Underbart! Med din bakgrund och uppväxt…

Anna Bring: Thomas Söderqvist; du svarar själv i kort omnämnande, på min ovanstående fråga, längre ned i denna tråd. Alltså rörande din far.

Thomas Söderqvist: Anna Bring: Min mor fick mig när hon var 23. Jag hade ju en biologisk far, men min mor ingick en skenäktenskap med en av deras gemensamma vänner för att hon skulle kunna bo hemma hos sina föräldrar (min mormor och morfar) med mig under annat efternamn än dem, för att lindra familjeskammen. Jag mötte min biologiska far en enda gång när jag var tolv. Så min morfar intog rollen som minn funktionella far, och eftersom han gick i pension när jag var 8 år gammal så umgicks jag mycket med honom.

Thomas Söderqvist: Anna: Här är vi, morfar och jag.

Anna Bring: En betydelsefull man där bredvid dig som liten kille.

Thomas Söderqvist: Jag älskade honom högt. Får fortfarande tårar i ögonen när jag ser honom på fotot där.

Anna Bring: Det är så rörande att se bilden på dig och att förstå vad små barn brottas med av omöjlig kommunikativ grund, i relation till sina närmaste. Att du ORKADE le lite… Att det kanske fanns små luckor av ljus, där du kunde uthärda.

Thomas Söderqvist: Jag uttrycker mig slarvigt. Jag hade faktiskt ett rimligt gott förhållande till min mor när jag var barn; hon stimulerade mina intressen till naturen mm. Jag hade också ett tryggt hem. Hel, ren, fick mat, kläder, bad, tandborstning, regelbunden skolgång, motion, ingen som slog mig. Mina trauman var att upprepade gången bli sliten ur denna trygga tillvaro: sjukhusvistelser, barnkolonier etc. — och att hon (kanske pga dåligt samvete) aldrig ville tala om detta. Så snart jag förde det på tal började hon tala om hur svårt det hade varit för henne. Och så fortsatte det genom hela livet — och jag insåg gång på gång att hon inte vara kapabel att se på mig utan att tycka synd om sig själv. Men som sagt, i övrigt var hon en god mor.

Anna Bring: Thomas Söderqvist Bra modifikation! Hon tycks mig ändå som en hård nöt att knäcka…

Thomas Söderqvist: Min äldsta dotter kan nog instämma i beskrivningen, eller hur Anna Söderqvist?

Anna Söderqvist: Av A-L? Ja… hon hade öht ingen förmåga att lyssna. Eller sätta sig in i andras känslor. Men hon ville väl, tror jag. Hon var inte ond.

Thomas Söderqvist: Anna: Nä, det är riktigt, hon var inte ond. Hon tyckte nog bara synd om sig själv.

Anna Söderqvist: Hon var lättare att ha som farmor än som mor.

Mats Johan Söderlind: Hon hade förmodligen själv aldrig blivit lyssnad till, och därför, genom att bli ignorerad (?), skrämts bort från behovet att uttrycka sin smärta. När hon sedan får barn, blir hon, liksom, i relation till barnet, det barn hon själv inte tilläts vara, och ger barnet rollen av den vuxna hon aldrig fick möta. Därmed förmedlar hon sin smärta, utan att veta vad hon gör, och utan att någonsin bli lyssnad till och förstådd, vare sig av sig själv eller någon annan. Det kanske inte alls är som jag skriver, men det är de tankar som infinner sig hos mig.

Thomas Söderqvist: Mats: Det är en god tolkning och inte alls omöjligt att det var på det viset. Och isåfall borde jag, när jag blev vuxen, ha kunnat hantera min frustration över hennes självupptagenhet på ett bättre och vuxnare sätt — dvs påta mig rollen som den vuxne i förhållande till henne som åldrande ‘barn’, lyssnat på henne och förstått hennes smärta. Det förstod jag dock aldrig så länge hon levde och nu är det för sent. Jag ska fundera mer över det du skriver, kanske kan det få mig att överge mitt förkastande av henne och få mig till att se på henne med en viss ömhet. Tack för inspelet, Mats.

Helena Björk: Thomas, att uttrycka sin egen smärta i stället för att lyssna och ta in din är med en inte alltför långsökt tolkning ett sätt att uttrycka den maktlösa kärleken. Människor försöker ofta att skapa samhörighet på det viset – när jag förmedlar något kan andra börja tala om sig själva i liknande situationer för att uttrycka medkänsla och visa att de förstår. Men som du så riktigt påpekar blir effekten att man än en gång bestjäls på sin egen upplevelse.

Thomas Söderqvist: Helena: “Den maktlösa” kärleken — det tror jag är ett mycket precist sätt att benämna det hon höll på med. Som min dotter Anna påpekar var hon inte ond, och jag tror faktiskt, särskilt när jag nu idag läser om hennes brev till mig, att hon älskade mig, sin oäkta son. Från och med tonåren reagerade jag med avvisning på hennes ‘omsorg’ om mig, som jag ofta upplevde som klamrande och falsk.

Thomas Söderqvist: Helena och Mats: Jag vill gärna förstå det här bättre, det berör mig mycket starkt, för det har präglat en stor del av mitt liv. Har ni tips på vad jag kan läsa för att bättre förstå ‘den maktlösa kärleken’ och det ni i övrigt skriver?

Mats Johan Söderlind: Thomas Söderqvist, ska fundera på lästips, men först: det tycks för mig betecknande att du uppfattade din mors försök till omsorg om dig som klamrande och falsk. Jag uppfattar ju att hon inte var moget vuxet respekterande, utan missriktade sina egna behov av bekräftelse mot dig. Kanske iscensatte hon också på det sättet omedvetet ett avvisande hon själv utsatts för som barn, varvid du, Thomas, blev tvingad att spela rollen som den som avvisar. Du utsattes i så fall av känslomässiga strömvirvlar som ett barn är totalt hjälplös inför och bara sugs ner i. Ang. lästips är jag i beråd. Det jag själv tycker mig ha kommit att förstå har jag nog främst lärt mig av “konstiga relationer”, och undersökningar av egna känslor av skam, skuld, prestige, underlägsenhet, omnipotens, övergivenhet, värdelöshet, affektiv förblindning, och av att vara med och lyssna på egna och andras barn, liksom på vuxna och gamla, både friska och dementa. Det vore lättare att prata irl om litteratur. Jag har invändningar mot allt jag läser. Inget har klickat på plats, som en rätt pusselbit.

Anna Bring: Mats Johan Söderlind Fantastiskt att läsa… ett forskande liv ju, en forskning i praktiken. Har du själv skrivit om det du berättar? Dina insikter, ditt sökande? Arbetar du professionellt med någon form av psykiskt läkande/ bearbetande?

Mats Johan Söderlind: Anna Bring jag är pansjis. Har jobbat med handledning för personal till stöd för psykiskt funktionshindrade, och är medlem sedan 25 år i RSMH. Har alltså vänner med tunga erfarenheter av livet och psyk-“vården”. Har försökt skriva men kan inte organisera texten, trots att jag jobbat på förlag som översättare och redaktör. Roligt att mitt inlägg gav dig något!

Thomas Söderqvist: Mats: Tack för dina kloka överväganden; dina, Anna Brings och Helena Björks kommentarer här i tråden (och i andra trådar) är till stor hjälp i mitt sökande.

Helena Björk: Thomas, tack för att du så generöst delar med dig av svåra känslor och minnen. Min far som fortfarande lever är nykter alkoholist sedan många år, det i sig något jag är tacksam för varenda dag. Mina första 25 år levdes i skuggan av missbruket, även om jag förstod mycket lite förvånansvärt länge. Det var omgärdat av skam förstås, ingenting man talade om ens inom familjen. Nå, vi fick en enda verklig chans att ta oss igenom det som en familj via behandlingshem, påfrestande gruppövningar och en massa annat som jag nog kan ifrågasätta lämpligheten av i dag. Detta säger jag för att ge lite bakgrund till de många tankar jag haft genom livet på hur skadad dynamiken var i familjen (det fanns också mycket bra!) och hur jag själv trots andra föresatser upprepat vissa mönster (ej missbruk). Och kanske för att rättfärdiga att jag som amatör vågar uttala mig. Men varför skulle vi människor inte treva oss fram tillsammans? En av de mest såriga och komplicerade föräldra-/barnrelationer jag läst, och som sedan upprepade sig i nästa generation, är Kerstin Thorwalls böcker om uppväxten med en psykiskt sjuk far och en desperat beskyddande mor (på goda grunder, men det blev ju inte bra för det). Det är smärtsam och tankeväckande läsning. Tack återigen för det du delar med dig av här! (Någon i min digitala bekantskapskrets utbrister med jämna mellanrum och som något slags sanning att “alla hatar ju Facebook”, men det kan jag inte alls hålla med om.)

Thomas Söderqvist: Helena, själv tack för även du delar med dig av dina känslor och minnen. Som du skriver så trevar vi oss fram, och då kan sociala medier (och Facebook) faktiskt vara till stor hjälp. Jag hör till dem som, liksom du, har stor glädje av detta medie.

Thomas Söderqvist:
Min gamle gymnasiekamrat Olle Wärngård påpekade just att min mors beteeende kanske inte primärt handlade om ‘maktlös kärlek’, men mer om att ha problemformuleringsmonopolet — att hon alltid visste vad som var bäst för hennes barn, och att hon visste bättre än han vilka känslor, erfarenheter och upplevelser som var ‘riktiga’ och vilka som var ‘fel’. Att hon inte lyssnade på barnets version och upplevelser och tolkning av situationen, utan talade om för barnet vad som var den ‘rätta’ versionen.

Anna Bring: Ja, dessa mödrar… De var väl på sätt och viss “maktlösa” – eller de hade inte den makt i den offentliga/samhälleliga sfären, som de kanske egentligen var värda, åtminstone inte de som var hemmafruar. Återstod att styra och domdera över sina “undersåtar”, dvs sina barn?

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply