Autobiographyin Swedish

Mina (minst) tio akademiska identiteter under 50 års tid

By January 14, 2017 No Comments

Efter att jag hade postat min essä om intellektell otrohet på Facebook, så frågade Fabian Hasselblad: “Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner?

Jag har funderat en del på hans svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack Fabian för den inspirerande frågan).

Identitet #1: zoolog
Efter många år som fältbiolog och gymnasiestuderande och efter en snabb fil.kand.-examen i kemi, zoologi och historisk geologi (och fåfänga drömmar om att bli professionell fågelskådare), blev jag i april 1967 under en knapp timmes gästföreläsning av paleontologen Harry Mutvei (jag minns den som i går) inspirerad till att börja forska. Mutvei pratade entusiastiskt om sina studier av skalstrukturer hos recenta och fossila pärlbåtar — och eftersom min bästa fågelskådarkompis Krister höll på att skriva en taxonomisk avhandling om en liten grupp fossila marina evertebrater (cyclostomata bryozoer) valde jag att ta fatt i problemet rörande mikrouppbyggnaden av skalet hos recenta arter i samma grupp, särskilt frågan om förhållandet mellan kalk och proteinavlagringar. Det formella målet var att skriva en PhD i zoologi.

Identet #2: biokemist
Men redan efter ett års tid insåg jag att jag visste alldeles för litet om proteiners kemi och jag kontaktade därför den ledande proteinkemisten i Stockholm, Birger Blombäck på Karolinska Institutet, för att lära mig mer om hur man analyserar proteiner. Efter ett halvår i biokemisk mästerlära blev jag så inspirerad av hans forskning om blodkoagulationsproteiner att jag beslutade mig för att överföra mina kunskaper om evolutionsteori och använda proteinstrukturdata till en s.k. kladistisk rekonstruktion av däggdjurens fylogeni. Jag lade bryozoernas skalstruktur på hyllan (men fick åtminstone en artikel och en lic.-avhandling ut av dem) och lyckades få ett doktorandstipendium i biokemi på Karolinska Institutet istället.

Det gick bra. Jag gick doktorandkurser i biokemi och immunologi på KI, undervisade blivande läkare i medicinsk kemi och biokemi (låg alltid en lektion före dem), fick producerat bra data och fick snabbt skrivet tre artiklar som försteförfattare tillsammans med Blombäck. Men på labbet har man mycket väntetid och jag gick där och funderade på evolutionsteorins filosofiska grundvalar. Efter ett och ett halvt års tid hade det mognat till att jag ville läsa vetenskapsteori i Umeå för att fördjupa den teoretiska grundvalen för avhandlingen; detta gick Blombäck konstigt nog med på och vintern 1971 började så jag på grundkursen i vetenskapsteori hos Göran Hermerén (och fick samtidigt ett arbetsrum hos den ikonoklastiske evolutionsforskaren Søren Løvtrup mot att jag tog en del av hans undervisning i biokemi och fysiologi). Tanken var att jag skulle vända tillbaka till KI och avsluta det halvfärdiga empiriska arbetet för avhandlingen i biokemi senare.

Identitet #3: idéhistoriker
Men så gick det inte bättre än att jag en dag upptäckte ämnet idéhistoria. En uppenbaring för mig som var politiskt vänsterradikal och som just läst Ronny Ambjörnsson och Aant Elzingas Tradition och Revolution: Huvuddrag i det europeiska tänkandets historia; jag upptäckte att Ronny undervisade i Umeå, bara några hundra meter från mitt arbetsrum! Så jag gick även grundkurserna i idéhistoria, blev helt såld på ämnet, och skrev efter några månader till Blombäck och sade att nu var det slut med att doktorera i biokemi (vilket han blev rätt härsken över). I samma veva upptäckte jag (närmast av en tillfällighet men det är en annan historia) ett väldigt intressant forskningsproblem: vad var den historiska bakgrunden till den aktuella forskningspolitiska modeflugan bland ekologerna, de s.k. ekologiska storprojekten? Så trots att jag ännu inte hade gått upp till (och heller aldrig någonsin tog) sista deltentan på 40p-kursen i idéhistoria, gick den vänlige professor Gunnar Eriksson med på att vara handledare och skaffade mig t.o.m. ett doktorandstipendium! Nu var jag på god väg att skaffa mig en identitet som idéhistoriker!

Identitet #4: dilettant
Men det skulle ta 14 år innan jag blev färdig med avhandlingen. Först blev jag gift och fick barn och vi flyttade till Halmstad, sedan tog ett korttids jobb på Roskilde Universitetscenter och blev snart rekryterad som adjunkt i min gamla specialitet (evolutionsbiologi) Så blev jag skild och återupptog så småningom studierna i vetenskapsteori (men nu i Göteborg). Som adjunkt på RUC använde jag all min forskningstid åt att läsa in mig på sociologi och statskunskap för att förstå hur man skulle analysera ekologisk forskningspolitik, och jag undervisade och handledde i stort allt annat än det ämne som jag blivit anställd i; för det mesta gav jag perspektiverande kurser i vetenskapshistoria, forskning och samhälle och vetenskapsteori på den naturvetenskapliga grundutbildningen. I sju-åtta år handlade det mest om undervisning; allt annat var en stor intellektuell röra: jag hade inget forskningsfokus, skrev inte mycket. Avhandlingsarbetet låg nere i många år. Jag hade ingen riktig disciplinär identitet, kände mig mest som dilettant.

Identitet #5: kunskapssociolog
Omkring 1980 återupptog jag arbetet med avhandlingen. Men inte hundra procent; i långa perioder gjorde jag avbrott från det historiska arkivarbetet för att istället läsa in mig på litteraturen om det s.k. kunskapssamhället (och informationssamhället) som klassamhälle; jag skrev en del om det, redigerade ett par antologier och fick under loppet av 1980-talet en slags identitet som kunskapssamhällesteoretiker och var till och med deltidsanställd vid Linköpings Universitet och vid det privata forskningsinstitutet Rådet för företagslednings- och arbetslivsfrågor i Stockholm under ett par års tid för att utveckla ett stort forskningsprogram tillsammans med Bosse Dahlbom och Svante Beckman om makten i kunskaps- och informationssamhället (som vi naturligtvis inte fick pengar till).

Identitet #6: vetenskapshistoriker
I juni 1986 försvarade jag äntligen doktorsavhandlingen (The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation), formellt i ämnet vetenskapsteori i Göteborg men de facto (insåg jag när recensionerna började komma) i vetenskapshistoria, och under de följande åren började jag mer och mer känna mig som vetenskapshistoriker. Så när jag fick ett treårigt forskningsanslag från HSFR för ett vetenskapshistoriskt projekt (i form av en biografi om en immunolog) droppade jag Linköping, FA-rådet och den kunskapssociologiska maktproblematiken och gick med hull och hår in för vetenskapshistoria istället. Det passade mig perfekt: jag älskade kombinationen av arkivarbete och skrivande, publicerade en hel del, fick en postdoc i vetenskapshistoria på Stanford och kom därigenom snabbt ut på den internationella vetenskapshistoriska arenan och fick min andra akademiska bok utgiven. I ungefär ett decennium hade jag så en identitet som vetenskapshistoriker, gav grundkurser i vetenskapshistoria på universitetet etc. Det var första gången jag fick en klar disciplinär identitet under längre tid – en identitet som dessutom hängde fast länge (jag blev t.ex. invald i styrelsen för den internationella organisationen i mitten av 2000-talet).

Identitet #7: biografiforskare
Eftersom min bok nummer två var en biografi och eftersom jag hade utvecklat en rätt unik approach till forskarbiografin (den s.k. existentiella biografin) blev jag mer och mer intresserad av biografin som genre, dvs. inte bara som en metod för att skriva vetenskapshistoria utan även som en helt självständig genre. Så jag började läsa in litteraturen om den biografiska genren och lyckades få forskningsrådsanslag till ett femårigt projekt om detta (inkl. en doktorand). Det vill säga, jag fick ännu en gång uppleva glädjen av att kasta mig ut i nördigt arkiv- och biblioteksarbete (jag har alltid varit lyckligast när jag haft möjlighet att sitta på bibliotek tio timmar om dagen i flera veckor i rad). Och det resulterade förstås också i ett antal publikationer och antologier och konferenser och nätverkande bland biografiforskare och en identitet som en av dem snarare än vetenskapshistoriker (men dessvärre ingen monografi den här gången) – och ett par hyllmeter litteratur om biografigenren i bokhyllan.

Identitet #8: medicinhistoriker
Mitt i allt detta lyckliga forskande om biografigenren fick jag erbjudandet om professuren i medicinhistoria i Köpenhamn. Som tur var lyckades jag få tjänstledigt under de första tre åren för att någorlunda hinna avsluta mina biografgenrestudier (det var därför jag inte fick monografin utgiven), men sen slog fällan ihop omkring mig. Som den ende danske ämnesföreträdaren förväntades jag vara en samlande figur för ämnet, forska specifikt i medicinhistoria, rekrytera doktorander med mera. Jag arrangerade naturligtvis också plikttroget de konferenser och årsmöten och seminarieserier som skulle till, men innerst inne tyckte jag faktiskt inte att medicinhistoria var särskilt intressant, särskilt inte den socialhistoriska riktning som då helt dominerade ämnet. Fyra av mina fem medicinhistoriska doktorander valde dock rätt så konventionella medicinhistoriska ämnen för sina avhandlingar och därmed var professurens och ämnets identitet räddad, trots min egen halvhjärtade inställning.

Identitet #9: museichef
Min identitet blev också räddad när jag började engagera mig i det medicinhistoriska museet, som följde med som en slags bihang till professuren. De första fem åren såg jag ansvaret för museiverksamheten som ett nödvändigt ont som jag kunde lägga över på mina medarbetare, men i mitten av 2000-talet började jag inse att det där med museer var rätt kul – och att det faktiskt gick att utveckla intressanta forskningsproblemställningar. Jag blev mer och mer intresserad i frågor rörande insamling och bevaring av det nutida biomedicinska kulturarvet och hur museer kunde utställa alla dessa mystiska, abstrakta och anonyma biomedicinska föremål i utställningar som inte bara fångade experternas utan även den breda allmänhetens intressen. Och därmed kom jag in på områden av humaniora som jag aldrig stiftat bekantskap med tidigare: konst, visuell kultur, materiell kultur, arkitektur, estetik m.m. Som vanligt var jag en glad autodidakt, läste in mig på den grundläggande litteraturen på egen hand och vågade mig som vanligt på att publicera forskningsartiklar inom det nya området, utvecklade nya internationella nätverk, fick nya kolleger, och så vidare. Tio år tog det sammanlagt. Jättekul. En identitet jag känner mig rätt stolt över, trots att jag lämnat det och övergått till …

Identitet #10: emeritus
Och nu är jag alltså emeritus. Jag har lämnat alla de tidigare identiteterna bakom mig. Har åter en gång brutit upp från kolleger och nätverk, lagt ett antal artiklar, böcker och konferensartiklar till mitt CV. och sitter nu vid skärmen och blickar tillbaka på de nästan 50 år som gått sedan jag började min forskningskarriär som ung zoolog och som kom att avslutas inom ett helt annat akademiskt område än jag hade kunnat drömma om på 1960-talet. Sitter här och funderar över det där med karriär och livsförlopp och över skillnaden mellan att vara en intellektuell ”räv” (som jag har varit) och att vara en intellektuell ”igelkott” (som de flesta av mina kolleger i de olika nätverken har varit). Och naturligtvis akademiserar jag dessa funderingar, läser in mig på litteraturen, bygger litet försiktigt upp ännu ett kollegialt nätverk, skriver på en artikel, funderar på en bok, och så vidare. Kanske blir det den sista akademiska identiteten för min del?

Denna blogpost är en kraftigt utvidgad version av ett inlägg på Facebook 14 januari 2017 som gav upphov till följande kommentarer:

Christian Abrahamsson Jag har arbetat på 9 lärosäten. Det får mig osökt att tänka på Dantes kretsar 🙂

Thomas Söderqvist Men alltid med en identitet som kulturgeograf?

Christian Abrahamsson Alltid på geografiska institutioner. Men jag ser mig inte längre som kulturgeograf.

Thomas Söderqvist Intressant. Vilken akademisk identitet har du så idag?

Christian Abrahamsson Jag ser mig nog som intellektuell historiker (jag föredrar det engelska begreppet framför idéhistoriker), som biograf och som samhällsvetenskaplig teoretiker. Om jag hör till disciplinen så är det som historisk geograf och det är en så marginell position att det knappast går att hitta några tjänster.

Christian Abrahamsson Jag skulle nog trivas allra bäst i den position min handledare hade innan han lämnade Michigan, vilket var professor of the graduate school, en slags university professor position som gav honom helt fria tyglar.

Thomas Söderqvist Det var denna privilegierade position vi hade på Roskilde Universitetscenter på 1970- och 80-talen. Vi var anställda vid ‘huvudområden’ (ungefär fakulteter) och (breda) ämnesinstitutioner blev först etablerade omkring 1980 och det tog lång tid innan det snäva disciplinariteten slog igenom, vilket gjorde att vi hade mycket fria tyglar långt in på 1990- och 2000-talet. Tyvärr var avigsidan av detta system att en alltför stor andel av de anställda stort sett inte utförde någon forskning, och i de fall de gjorde det var de kollegiala kvalitetskraven för låga. Så fria tyglar i detta avseende måste nog kombineras med en starkt elitär urvalsprincip vid anställning och/eller morötter när personen väl blivit anställd.

Jan Garnert Jag blir avundsjuk på dig som kommit så långt på självförståelsens väg, men lika mycket inspirerad av din insikt om nödvändigheten av att skriva fram sig själv för att verkligen inse vad som hänt. Med andra ord, jag får ge mig ut på samma väg bakåt för att komma fram till nuet.

Thomas Söderqvist Kanske kan vi inspirera varandra, Jan? Jag har en vision om att ju fler som skriver sig fram till förståelse av sina egna liv, ju rikare blir vår kultur. Det är som ett interaktivt museum, med de nedskrivna minnena som artefaktsamlingar, bara online.

Christian Abrahamsson Borde tillägga att jag känner mig som en dilettant.

Thomas Söderqvist Christian: För nästan precis 30 år sedan skrev jag en liten betraktelse till tidskriften Bokbox om fördelen med att se sig själv som dilettant. Den postar jag i morgon (med dedikation till dig 🙂 )

Christian Abrahamsson Tack! Jag borde kanske snarare säga att jag känner mig som en bluff.

Thomas Söderqvist Dilettant är mycket bättre – vänta och se 🙂

Lena Kjersén Edman Intellektuell räv eller intellektuell igelkott – vilketdera är jag och hur intellektuell är jag egentligen?
Intressant läsning om dina minst nio akademiska identiteter, tack Thomas! Jag blev nog mest förvånad när jag en dag upptäckte att nu är jag lektor i litteraturvetenskap “på riktigt” – och jag kom mig aldrig för att ta reda på hur jag skulle bete sig för att söka en docentur. Det har aldrig varit nödvändigt för mig att disputera ell er göra akademisk karriär – det mera bara blev. Av lust, mest, Birgitta Holms föreläsningar betydde mycket!(Hur många akademiska poäng/betyg jag har i diverse ämnen – det vet jag inte. Många.) Mitt liv – sedan jag lärde mig läsa – har alltid handlat om “litteratur” på något sätt. Så förutom att vara universitetslektor har jag varit lärare både här och där, bibliotekarie, konsulent, litteraturpedagog, fotomodell, servitris, kritiker, skådespelare, föreläsare, författare.

Inge-Bert Täljedal Tack, Thomas, mycket intressant och roligt att läsa! Fast du glömde visst att säga något om dina studier i grekiska?

Thomas Söderqvist Lena: jag tror du har en poäng när du skriver att även om om du har haft en rad identiteter (‘etiketter’ som jag brukar kalla dem) — som universitetslektor, lärare, bibliotekarie, konsulent, litteraturpedagog, fotomodell, servitris, kritiker, skådespelare, föreläsare och författare — så har ditt liv grundläggande “handlat om ‘litteratur’ på något sätt”. Den röda tråden! Det är den där röda tråden i mitt liv jag letar och letar efter. Den där röda tråden som löper genom både mitt privata och professionella liv. Jag kommer närmare och närmare. Det är den röda tråd som stavas “s-a-n-n-i-n-g-e-n o-m m-i-g s-j-ä-l-v”

Torbjörn Ingvarsson Under lång tid såg jag på mig själv som bredare än jag är, men med tiden har jag accepterat min identitet som kirurg, som en som arbetar med precisionsinstrument. Samtidigt baserar jag min specialistkunskap på något som nog måste sägas vara en allmänförståelse som går långt utanför mitt eget fält. Meningsskapandet för mig personligen är något annat än det som nödvändigtvis kommer till uttryck i det jag skriver som rättsvetenskapliga framställningar. I ett försök att bryta mig lös från specialistrollen, gick jag en skrivarkurs på en folkhögskola för några somrar sedan. Kursen gjorde mig mindre rädd att även offentligt ta mig utanför rollen som rättsvetare, att våga använda litterära grepp för att få poängen i mitt rättsvetenskapliga resonemang att gå fram. Någonstans går en gräns, när det blir lösa spekulationer, associationer utan mening, men än så länge fungerar det som en återanknytning till den bredare humanistiska tradition jag är en del av som ett arv från min mor. Att kunna växters namn på latin är inte en omedelbar fördel i en uppväxt där arbetarklassens normer råder. Att känna till sådant är som väl vuxen en större fördel, om än möjligen en form av reaktionär borgerlighet som är våldsamt omodern. Identitetsskapandet är naturligtvis viktigt, men med tiden har jag mer och mer försökt att lägga det å sido. Kan man med åldern frigöra sig från kategoriseringen? Ännu vet jag inte, men hoppas att åldrandet skall ge utrymme för den genuina individualitet som ungdomen inte verkade ge utrymme för.

Thomas Söderqvist Tack för din fina betraktelse, Torbjörn. Här finns mycket till eftertanke. Jag är till exempel enig med dig i att behovet av en disciplinär identitet blir mindre och mindre viktig med åldern. Jag tycker mig nog ha kommit till ett stadium där ’emeritus’ (eller ‘dilettant’, som Christian föreslår) duger mer än väl.

Christian Abrahamsson Emeritus är en hedersbetygelse.

Thomas Söderqvist Det tycker jag också! Särskilt eftersom man inte får den automatiskt vid KU, man måste ansöka om den. Tre år åt gången.

Christian Abrahamsson Det betyder ju avdankad…

Thomas Söderqvist Ja, i betydelsen avtackad.

Christian Abrahamsson 🙂

Thomas Söderqvist Inge-Bert: tack för att du uppmärksammade denna ‘lacuna’ i raden av mina akademiska/professionella identiteter. Å ena sidan är mina två års studier i grekiska i mogen ålder något av det mest meningsfulla och mest glädjesfyllda jag någonsin har sysslat med. Å andra sidan känns det inte som en akademisk/professionell identitet av samma dignitet som de övriga jag nämner, dvs. jag kan inte på något rimligt sätt hävda att jag skulle ha en identitet som ‘klassisk filolog’. Det är, inser jag, en smula paradoxalt, ty även om är medveten om hur lång tid och hur mycket ansträngningar som krävs för behärska det grekiska språket på en nivå som rättfärdiggör identitetsbeteckningen ‘klassisk filolog’, så har jag omvänt inga som helst problem med att beteckna mig som f.d. ‘zoolog’ och f.d. ‘biokemist’, trots att jag levde och andades endast två år i vardera av dessa akademiska kulturer. Kanske blir ribban för vad som krävs för att känna att man har en akademisk identitet höjd med åren? PS: Inge-Bert: mötte du någonsin Søren Løvtrup, som jag i min blogpost ovan beskriver som den ‘ikonoklastiske evolutionsforskaren’; han var formellt professor i zoofysiologi, men hela hans tillvaro dominerades av hans önskan att motbevisa darwinismens idé om gradvis evolution.

Inge-Bert Täljedal O ja, jag hade en hel del kontakt med Søren. Den första var rent boklig. I Comptes Rendus des travaux du Laboratoire Carlsberg hade jag omkring 1964 i Uppsala studerat en del han skrivit under sin tid på Carlsberg om experiment med enskilda amöbor, bl.a. med användning av s.k. Cartesianska dykare. Det var raffinerade experiment, tyckte jag som börjat forska i en miljö där man sökte efter metoder att studera fysiologi i enstaka isolerade Langerhanska öar från däggdjur. Sådant hade inte gjorts tidigare och Løvtrups arbeten fascinerade mig av tekniska skäl och jag uppfattade honom som en imponerande experimentator. —- När jag sedan träffade honom in real life i Umeå några få år senare, blev jag förstås nyfiken på mannen. Jag bjöd in honom att hålla seminarium på Histologen. Han framstod då som lite av en kuf i mina ögon, därför att han använde ett slags personlig taxonomi för att teoretiskt beskriva cellers utseende. Det föreföll mig lätt bisarrt, eftersom mikroskopisk morfologi hörde till det mest elementära i vår värld på Histologen. Bland annat minns jag att han ville kalla cilieförsedda celler för ”filocyter”. En struntsak, men hans hållning gav som sagt ett, ska vi säga, originellt intryck. Han var dock uppenbarligen en klipsk och intressant person och jag talade senare med honom om hans evolutionsteoretiska avvikelser från klassisk Darwinism. Givetvis var han inte anti-Darwin på det sätt som senare har kommit i rampljuset genom religiösa rörelser i USA, utan han var vetenskapligt seriös förstås. Det han ogillade hos Darwin var dennes dogmatiska antagande att ”the fossil record” är inkomplett. Med förtjusning berättade Søren för mig att Darwin själv hade sagt att om inte the fossil record är höggradigt inkomplett (många av de antagna små utvecklingsstegen saknas det direkta bevis för) så skulle hans teori om den successiva ansamlingen av egenskapsförändringar i små steg vara falsifierad. Lövtrup satsade på att så var fallet, d.v.s. att the fossil record är mer fullständigt än vad Darwin trodde och att således utvecklingen har gått i relativt stora språng. Han försökte hitta evidens för detta bl.a. genom att resonera om hur hästarternas storlekar genom historien bildar något slags matematisk serie… — Rent allmänt var det klart att Søren i Umeå inte längre själv var den experimentator som jag beundrat några år tidigare. Han gick all in för att vara biologisk teoretiker. En av hans idéer som han trodde starkt på har, såvitt jag förstår, blivit allmän visdom, nämligen betydelsen av epigenetiska mekanismer. Jag vet inte om man citerar honom för detta numera, men när jag hör folk prata förtjust om epigenetik tänker jag på Sørens tidiga spekulationer. Han skrev en bok om det, men den har jag inte läst. — Jag samarbetade aldrig med Søren men väl i något eller ett par skrifter med en doktorand hos honom, och jag kände även andra på hans avdelning Zoofysiologi. Det gjorde att jag förstod att det inte alltid var så lätt för denne egensinnige man att komma överens med sin närmaste omgivning. För egen del, på lagom avstånd, hade jag inte så väldigt nära kontakter med Søren men upplevde honom ändå som en frisk fläkt. Jag har väl alltid sett med viss förtjusning på klyftiga och lite udda ”original”.

Thomas Söderqvist Det är ungefär samma bild jag har av honom. Det var hans ‘teoretiska biologiska’ ideer i kombination med ämnet vetenskapsteori som fick mig att överge Birger Blombäck till fördel för Umeå. Men jag blev rätt rädd för honom när jag kom upp vintern 1971. Han gillade inte mina vänsteråsikter och excellerade i långa utredningar om negrers bristande intelligens och rasbiologins framtida nödvändighet. Detta tillsammans med hans närmast religiösa tro på ‘saltationer’ gjorde att jag istället tydde mig till hans universitetslektor Nils-Olof Lindh, som var hans absoluta motsats – en vänlig gentleman som fungerade som studieprefekt för biologiämnet och som tog mig under sina vingar och skyddade mig från Løvtrup.

Inge-Bert Täljedal Thomas Söderqvist Som direkt rasistisk framstod han inte för mig, men det du berättar gör det ju lätt att förstå de motsättningar runt hans person på institutionen som jag hörde om i mer allmänna ordalag.

Inge-Bert Täljedal Du väcker minnen. Så här såg första sidan av ett samarbete 1976 med Zoofysiologen Rahemtulla ut. Jag funderade mycket de där åren på hur glukosmolekylen signalerade ökad insulinsekretion i beta-cellerna. Det här var ett av många försök att få grepp om frågan som visade sig hal som en ål…

Thomas Söderqvist Rahemtulla, ja! Honom minns jag. Också en gentleman – av iranskt ursprung om jag inte minns fel. Samarbetade du också med Løvtrups unga hustru, den fransktalende Henriette?

Inge-Bert Täljedal Thomas Söderqvist Nej, vi samarbetade inte. Givetvis stötte vi samman ibland i den lilla Umeåmiljön och bytte ett och annat ord, men jag lärde inte känna henne närmare.

Thomas Söderqvist Rahemtulla verkar har flyttat till Uni Alabama, Birmingham (åldern stämmer) http://dexknows.whitepages.com/name/Firoz-Rahemtulla

Marianne Trolle Jag säger bara WOW!

Thomas Söderqvist Det måste du förklara 🙂

Marianne Trolle Oerhört imponerad !

Thomas Söderqvist Över att jag har haft så många identiteter?

Marianne Trolle Över forskarivern och forskarmödorna!

Thomas Söderqvist Tack, Marianne – jo, nu när du säger det – det har varit mödosamt i långa perioder – särskilt den där känslan av att aldrig kunna stå av tåget.

 

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply