Autobiographyin Swedish

Trettiofem livsöden, alla noggrant vägda på vår privata historievåg

By February 11, 2021 No Comments

I folkskolan hade vi varit tjugofem till trettio barn i klassen, både pojkar och flickor, cirka hälften vardera; nu kom jag till en ännu större klass, helt utan flickor.

Trettiofem pojkar var vi (bara en mindre än det maximala antal som regelverket tillät), det var ju ett “läroverk för gossar”.

Några av dem kände jag redan: två följde med från min gamla sjätteklass, två av de andra var kamrater från Nytorgsgatan; alla de övriga kom från olika folkskolor runt om på Söder eller södra förorterna.

Och de förde med sig nya virus och bakterier – bara några dagar efter skolstarten blev jag hemskickad en vecka med feber och halsfluss och fick penicillin och vitaminpreparat.

För en tillbakadragen pojke utan syskon måste det ha känts litet kymigt att tvingas ihop med alla dessa nya ansikten; några kroppar var starkare och grabbigare än dem jag vant mig vid, någras röster hade börjat gå i målbrottet; men jag har inga minnen av att ha blivit mobbad. (Ragnar däremot var alla taskiga mot; klassens sadist mulade honom gärna med snö under rasterna.)

När jag betraktar de två bevarade fotografierna från realskolan – en gruppbild av första årgången och en kompositbild av individuella porträtt från andra året – så minns jag utseendet på nästan alla mina klasskamrater, också de flesta namnen, särskilt efternamnen eftersom lärarna tilltalade oss vid efternamn och vi apade efter.

Jag har pratat med sju av dem, vi har återupplivat minnena av de andra kamraterna – vilka som var trevliga, vilka som var taskiga, hur det gick för dem senare i livet – och av lärarna och stämningarna på lektionerna. Nostalgiska minnen, mest ömsinta, men emellanåt med ett stänk av obehag.

Vi har pratat om den jättetrevlige klasskompisen som råkade ha en far som var aktiv nazist och kom i sökljuset under Palmemordsutredningen (fadern alltså).

Vi har försökt karaktärisera den tyste killen som var “så osynlig att vi inte minns honom” och “försvann i en folksamling på två personer”, den nördige “tågfantasten som kunde alla typer av lok och tidtabeller”, den “bleke drömmaren som aldrig riktigt hörde till” och dog rätt ung, den “vanlige glada trevliga killen som inte stack ut på något sätt” och senare blev personalchef, och den judiska pojken som “var kortväxt och tämligen korpulent och spelade fiol”.

Vi har beundrat den tystlåtne som var duktig i matte, “påtagligt smart”, pratade med uttalad finsk accent och slutade som professor i numerisk analys, och den vältalige som kom från en enkel arbetarfamilj, men som klädde sig ytterst distingverat, fortsatte på helklassisk linje (latin och grekiska) i gymnasiet, sedan blev läkare och dog alltför ung.

Vi har talat illa om lärarsonen och ordningsmannen, “en ganska kall och litet obehaglig person”, som mobbade de svagare, och vi har delat våra skamkänslor över att vi inte grep in när klassens hackkyckling blev verbalt och fysiskt överfallen och har också funderat över om vi möjligen bär en del av skulden för att han senare blev en av Sveriges största kulturella stortjuvar och begick självmord när han avslöjades.

Och så vidare. Trettiofem helt olikartade personligheter, trettiofem olikartartade livsöden, alla noggrant genomgångna och vägda på vår privata historievåg

Foto: första klass i realskolan, Södra Latin, läsåret 1959-60. 33 av de 35 eleverna i klassen var med på fotot. Ca. en femtedel av oss är redan döda.

Published in two parts on Facebook 11 February 11 and February 12 2021, and giving rise to a long discussion:

Carolina Saf: Är det du som är fyra från höger i mittenraden? Mina två kandidater för Ragnar är grabben längst till höger i mittenraden, alternativt grabb nr 2 från vänster räknat i främsta raden.

Thomas Söderqvist: Ja, nr 4 från höger i mittraden, yes — fantastiskt bra ansiktsigenkänningsalgoritm du har i hjärnvindlingarna, Carolina!

Ilkka Karasalo: 2 från vänster i främsta raden är Carl-Henrik Westerberg, vi var klasskamrater både i femman och sexan i folkskolan, och dom två första åren i realskolan i Södra Latte. Efter gymnasiet var vi också kurskamrater på KTH.

Thomas Söderqvist: Väldigt pigg kille, minns jag, kvick i huvudet, på gott humör.

Carolina Saf: Jag fick klicka fram bilden för att se ordentligt och så sitter jag vid datorn där jag har stor skärm. Fast jag är nog ganska bra på att känna igen ansikten, säkert som kompensation för mitt dåliga minne vad gäller namn.

Thomas Söderqvist: Hej, jag heter Thomas.

Carolina Saf: Fast nu har jag ju sett ditt namn så ofta tillsammans med din bild, så det är inga problem. Det är värre om man bara presenterat sig.

Thomas Söderqvist: Jag vet, skojade bara. Jag minns ansikten enormt bra, och minns namn enormt bra — men kan inte para ihop dem rätt.

Carolina Saf: Jag brukar ha en uppsättning ansikten av studentkullen (inte precis alla, men nästan) och sedan en uppsättning namn från Ladok-listor och dylikt, där max en fjärdedel är sammanlänkade.

Thomas Söderqvist: Jag ser litet obehagligt överlägsen ut på fotot — men det kan jag lova, det var jag kände jag mig bestämt inte som.

Carolina Saf: Thomas Söderqvist Det finns ändå något vänligt godmodigt över ditt ansikte, så det är nog mera den lätt tillbakalutande posen som ger ett överlägset intryck – och jag tycker inte egentligen att det är något överlägset hos dig.

Thomas Söderqvist: Tack, det tycker jag egentligen heller inte. Ragnar är nr 2 från höger i översta raden. Och sadisten är nr 4 från höger i samma rad.

Carolina Saf: Se där. Jag hade en tveksam gissning på nr 3 från vänster i översta raden för sadisten, men jag blev heller inte särskilt förvånad över att det var nr 4 från höger.

Thomas Söderqvist: Den djäveln var empatibefriad som få — jag har idel dåliga erfarenheter av honom. Och läkare blev han dessutom …

Carolina Saf: Fast det finns fler sadister/empatibefriade läkare än man egentligen vill veta.

Thomas Söderqvist: Det är jag rädd för att du tyvärr har rätt i — och kanske även empatibefriade advokater, åklagare och domare?

Carolina Saf: Det också. Kanske framför allt advokater.

Jonas Persson: Tyvärr så är det egenskaper som speciellt kirurger behöver ha.

Thomas Söderqvist: Tror du det, Jonas, är det inte snarare allmänpraktiserande, psykiatriker, etc. som speciellt behöver det? Kirurgen har välutvecklade rutiner med en sövd patient.

Jonas Persson: Att skära i en levande människa är något som kräver speciella personer. Det finns troligen många som har psykopatiska drag.

Thomas Söderqvist: Jo, det har du nog rätt i, att småpsykopater dras till kirurgyrket, liksom Macchiarini — men psykopatin/bristen på empati kan ju också vara en fördel, eftersom man som kirurg väl ska koncentrera sig på skärandet och inte på personen.

Carolina Saf: Jonas Persson, så är det. Gudskomplexet hos kirurger är ju ett känt fenomen. Just att klara av att skära eller kanske än mer hantera risken att patienten kan dö, särskilt vid mer komplicerade ingrepp, kräver sin kvinna/man – halvpsykopat.

Thomas Söderqvist: Nr 3 fr vänster i översta raden ser faktiskt rätt farlig ut, men jag minns honom inte.

Ilkka Karasalo: Nr 4 var klassens ordningsman, och tillika son till en av lärarna. Jag var en av dom som inte såg mobbandet och därför inte visste vem du menade. Skulle spontant ha tippat nr 3 från höger.

Thomas Söderqvist: Ilkka: Nr 3 överst från höger var Kurt Hemberg, några år äldre än vi andra, en formidabelt duktig handbollsspelare, charmig och begåvad kille som gärna busade i timmarna, men var rätt trevlig.

Christian Bernhard Hagen: Jeg tror bestemt ikke at lærergerningen tiltrækker speciet mange psyko’er. Om noget tværtimod. Men læger vil nok ofte udvikle hård hud på sjælen. Tarzansyndrom på både egne og patienternes vegne er sikkert en nærliggende risiko.

Thomas Söderqvist: Men tror du ikke det kan være en forskel mellem forskellige lægelige specialer? Jeg kunne fx forestille mig at kirurgi tiltrækker andre slags personligheder end almen medicin.

Christian Bernhard Hagen: Jo den del kan jeg følge. Men faget som sådan er jo noget lidt andet. Alle fag har jo nok deres andel af psykoer, men jeg ville antage, at de klassiske “kaldsgerninger” har færre. Det er måske naivt?

Thomas Söderqvist: Jeg ved søreme ikke – spørgsmålet må hænge i luften grundet mangel på empirisk evidens.

Carolina Saf: Även bland nunnor finns det psykopater, eller åtminstone sådana drag. Många av dem blir abedissor.

Thomas Söderqvist: Är det inte empiriskt klarlagt att psykopati generellt sett är mer frekvent hos ledare än hos ledda?

Thomas Söderqvist: Carolina: kan du gissa vilka som blev jurister?

Carolina Saf: Kan man få en ledtråd i form av antal?

Thomas Söderqvist: Ja, tre stycken. En i översta raden, två i mittersta.

Carolina Saf: Det här är ju rena chansningar! I översta raden tror jag nr 1 från vänster. I mittenraden tror jag att det är nr 6 och 7 från höger räknat.

Thomas Söderqvist: Nr 7 från höger är sannolikt riktigt – Arne Kallin blev diplomat i Utrikesförvaltningen via (tror jag) en juristexamen. Nr 4 från vänster i mittersta raden (Nils-Bertil Morgell) är knuten till juridiska fakulteten vid SU och har skrivit läroböcker om bl.a. skuldsanering. Och nr 5 från vänster i översta raden heter Lennart Carlsson och läste också juridik, men jag har inte kollat upp hans vidare livsöde.

Carolina Saf: Det roliga är att Nr 4 / Nils-Bertil Morgell var en av dem jag övervägde – en “kanske”, men sedan valde bort. Så här ser han ut nu – lite stelare än på klassfotot.

Thomas Söderqvist: … men var mycket trevlig att prata med på telefon. Vi sågs på en klassträff också för ca 10 år sedan.

Carolina Saf: Det tror jag säkert. Det är nog egentligen bara bilden som är lite tillknäppt – han ser så ledigt cool ut på skolfotot.

Thomas Söderqvist: Han var ordentlig som skolpojke, allvarsam, ordning och reda, underfundig humor.

Carolina Saf: En lärare i skadeståndsrätt bör kanske inte se alltför uppsluppen ut på officiella fotografier?  Underfundig humor är nog det som på något sätt skymtar i bilden, i hans kroppsspråk – kanske det som ändå fångade mitt intresse och medförde att jag placerade honom i kategorin kanske. Klasskamraten bredvid ser ut att le lite åt något som han säger.

Thomas Söderqvist: Det är Ilkka Karasalo, en tystlåten smart kille, som blev professor i matematik (numerisk analys), jobbade många år i USA och nu är knuten till KTH.

Anna Bring: Den kulturelle stortjuven som begick självmord…Kan det vara den anställde på KB som tillförskansade sig bokrariteter och sålde dem internationellt… Och sedan begick självmord när han upptäcktes.

Thomas Söderqvist: Det skrevs en bok om affären för några år sedan: https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/Qlaj3A/historietjuven

Thomas Söderqvist: Det var han som var hackkycklingen i klassen …

Anna Bring: Jaha… stackarn. Man kan ju fundera över om hans snattande, stjälande, var hans sätt att protestera… ett oformulerat uppror?

Thomas Söderqvist: Tyskläraren mobbade honom också: Ragnar stammade ibland, och vid ett tillfälle skulle tysklärarsadisten påkalla sig Ragnars uppmärksamhet för att ställa en fråga: ”Kan E-e-e-engeström svara på …”. Alla de övriga 34 pojkarna skrattade.

Anna Bring: Thomas Söderqvist Ja, det är fruktansvärt när LÄRARE mobbar elever i klassrummet! När jag som femtonåring kom till The English School i Haag, NL, så hade vi en ung, “supersmart” lärare i engelska som gjorde sig elakt ironiskt rolig på vissa elevers bekostnad i klassrummet… Jag minns hur upprörd jag blev! Det hade jag aldrig varit med om hemma i Sverige. Mullinger hette den engelske eleven som jag minns som särskilt utsatt, (fast namnet låter ju lite tyskt…) För mig var han engelsk. Hans far jobbade på samma företag som min pappa, minns jag av någon anledning… Jag hade åtminstone fått med mig ett starkt “rättspatos” från svensk skola. Jag minns att H. L., en intelligent och högbegåvad klasskamrat och flera med henne, skrattade åt lärarens elakheter… Jag försökte åtminstone med min BLICK visa hur fel jag tyckte att läraren betedde sig. Hemskt minne. Det var dock bara denne lärare som gjorde så…

Thomas Söderqvist: Du använde dock din blick! Jag skulle tro att vi allesamman skrattade med, att vi inte tordes annat; de sju jag har pratat med har varit rörande eniga om att vi skäms över vårt medlöperi. Även om vi inte själva deltog så var vi ändå medskyldiga och funderar förstås på om vi var med till att stärka Ragnars dubbla identitetskarriär som framgångsrik arkeolog och som stortjuv.

Thomas Söderqvist: Ja, det får vi ju aldrig reda på! Respekten för “överheten”, d v s läraren, satt väl djupt hos er… Det var väl inte dags för någon protest från er sida, ännu…

Anna Bring: Det fanns upproriska elever (som vi andra beundrade i smyg), särskilt när vi kom i gymnasiet i 15-18-årsåldern. Jag drog mig bara ur och lade mitt engagemang annorstädes.

Christian Bernhard Hagen: Var der ingen af jer der var antiautoritære og oprørske? Ikke fordi vi var mange 10 år senere, men måske havde 1968 gjort en forskel.

Thomas Söderqvist: Jag gick i läroverket 1959-1965 — det enda ’uppror’ jag fick syn på var att några busade lite i timmarna, eller skolkade för att sitta på ett närliggande café och röka cigarretter, eller lät håret växa ner över skuldran. De flesta i gymnasiet 1961-65 var väluppfostrade gossar som gick i blazer och snygga byxor, några med slips och väst, välkammade, svarade artigt på lärarnas frågor och undgick att väsnas eller komma för sent. På skoldanserna bjöd pojkarna upp flickorna som stod längs en vägg, och så dansade man dygdigt foxtrot till dansbandsmusik; emellanåt jazz, aldrig rock’n’roll. När gick från realskolan till gymnasiet fick vi också tjejer i klassen — och de var likaledes dygdiga flickor med kjol och jumper som smilade sött och ibland luktade av för sällan bytta menstruationsskydd. De enda undantagen var mobbningen av de svagaste och likaledes mobbningen från elevernas sida av teckningsläraren (det återkommer jag till).

Christian Bernhard Hagen: Hov, jeg havde ikke set din kommentar lige ovenfor. Den dukkede først op nu!

Thomas Söderqvist: Inge-Bert: var ni också så våldsamt många elever i din läroverksklass? Vi var alltså 35 i min klass i realskolan!

Inge-Bert Täljedal: Jag minns inte exakt hur många vi var i realskolan (1952–56), men jag tycker mig minnas att vi var minst trettio i alla fall. På det hela taget är min övergripande minnesbild av stämningen i klassen och skolan ljus och harmonisk. Men det är paradoxalt, för när jag tänker efter så inser jag att där fanns en del kusliga inslag av brutalitet och elakhet, inte bara mellan enstaka översittare och mobbningsoffer bland eleverna, utan också förbluffande elakheter från oss elever mot vissa lärare.

Thomas Söderqvist: Ah, du gick kanske i den då femåriga realskolan (efter fyra år i folkskolan). Vi var pionjärer i den då nya treåriga realskolan (efter sex år i folkskolan).

Lena Kjersén Edman: Jag ville se mig som en rolig “buse” i klassen (inte “elak”) – men idag skäms jag för mig själv som flickskole-elev på 50- talet …

Thomas Söderqvist: Lena: vad är det du skäms för?

Inge-Bert Täljedal: Två år i småskolan, två år i folkskolan, fyra år i realskolan, fyra år i gymnasiet. Jag tror att de flesta lite till åren komna kan se på barnupplagan av sig själva med både gillande och visst avståndstagande. Det verkar inte rimligt att pensionären lägger sig själv till last att omdömet inte alltid visade sig så välutvecklat i barndomen.

Thomas Söderqvist: Inge-Bert – aha, jag visste inte att man formellt skiljde mellan småskolan och folkskolan omkring 1950. När jag började i första klass hösten 1953 i Katarina norra folkskola gick vi sex år i samma skola. Vi bytte vår snälla ’fröken’ efter de två första åren och fick en taskig kärring de efterföljande fyra åren, så det var kanske en reminiscens av uppdelningen mellan ’småskola’ och ’folkskola’?

Thomas Söderqvist: Inge-Bert och Lena: Men skämmas kan man väl göra även om man blivit en mogen pensionist? Särskilt om man kan urskilja mindre fördelaktiga personlighetsdrag och handlingsmönster som följt en från barnaåren via vuxen ålder och upp till nuet.

Inge-Bert Täljedal: Jodå. Det kan nog sägas en hel del om detta psykologiskt och moraliskt något komplicerade ämne. Men även här gäller väl som vanligt att “lagom är bäst”… Något slags identitet råder ju, som du säger, mellan den unge och den gamle. Det är inte riktigt som när nu levande människor ber om ursäkt för vad tidigare generationer åstadkom.

Lena Kjersén Edman: Länge var jag yngre än mina klasskamrater och i ett försök att hävda mig så “busade” jag genom att i klassrummet försöka vara slagfärdig och “rolig”, mest mot lärare – man bara mot vissa lärare.

Thomas Söderqvist: Inge-Bert (förlåt att jag kallar dig vid förnamn, det är kanske litet oförskämt eftersom du använder mitt fulla namn 🙂 ) — intressant att du nämner den nutida utbredda uppfattningen att nulevande generationer bör be om ursäkt för tidigare generationers illdåd, en praxis som jag inte stödjer, åtminstone inte i den form den ofta tar. När det gäller individer är jag omvänt anhängare av uppfattningen att man genom hela livet är ansvarig för sina tidigare handlingar och således är moraliskt förpliktad att ta ställning till sina handlingar, även de man utförde för 60-80 år sedan — dvs jag känner ett krav på mig att be om förlåtelsse för de moraliska oförätter jag begick som tonåring.

Thomas Söderqvist: Lena, kan du konkretisera vari ‘roligheterna’ bestod?

Lena Kjersén Edman: Lapp med “rolig” text på lärarens rygg, pruttkudde under lärarens stol, näsvisa frågor, egenpåhittade sånger … jag tillbringade vissa perioder i 13-årsåldern rätt mycket tid utvisad i skolkorridoren. (När jag under en termin, då jag var 14 år, fick gå i en friare skola i en annan stad var jag däremot en perfekt och intresserad skolelev.)

Thomas Söderqvist: Pruttkudde på lärarens stol och näsvisa frågor. Hade varit kul att ha dig i vår klass i realskolan.

Inge-Bert Täljedal: Jag säger inte emot. Filosofiskt tycker jag bara att frågan är lite komplicerad. Men jag är ju just nu student i filosofi… Alls icke oförskämt att utesluta mitt efternamn, naturligtvis inte. Du skojar. Emellertid har jag inte tidigare tänkt på att jag kan radera efternamnet på dem jag svarar. Men nu inser jag!

Inge-Bert Täljedal: En oförarglig dumhet 1953 eller 1954: vi hade tunga skolbänkar där skrivpulpeten satt ihop med sitsen meddelst tjocka plankskenor mot golvet. Det gick dock att lyfta hela bänken en aning. Inför en lektion i svenska gjorde jag det, gillrade bänken några cm ovanför golvet med en liten sten och lade knallkork under en av plankskenorna. Vid “lämpligt” tillfälle under lektionen sparkade jag undan stenen. Till min överraskning (faktiskt!) blev min snälle lärare inte alls road utan gav mig en rejäl utskällning. Oförargligt men ett litet tecken på ren omdömeslöshet, jag hade ju bara velat roa…

Lena Kjersén Edman: Det som knallade – och liknande – höll mest mina kemiintresserade jämnåriga pojkkompisar på med. Till och med “buset” var könssegregerat i Uppsala omkring 1955.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply