Autobiographyin Swedish

Om glädjen i att kontakta gamla vänner och kolleger

By February 3, 2021 No Comments

Jag har flera olika motiv för mitt memoararbete.

Till exempel har jag akademiska ambitioner (att bidra till förståelsen av memoargenren) och sokratiska mål (det reflekterade livet är mer meningsfullt).

Men jag motiveras i hög grad också av glädjen i arbetet. Och något av det mest angenäma är att det ger mig en god anledning till att återknyta kontakten till gamla vänner och kolleger.

Som exempel när jag för några år sedan kontaktade den drygt 90-årige pensionerade geologen Ron Tavener-Smith.

Jag hade korresponderat med Ron ett halvsekel tidigare när jag började mina licentiatstudier i paleontologi. På den tiden var han redan en erfaren forskare och lärare vid Queen’s University i Belfast; han arbetade liksom jag med fossila skalstrukturer, och vi kom överens om att jag skulle komma och lära mig några nya metoder hos honom (jag hoppar över det tekniska här).

Jag tillbringade två veckor på Rons labb i Belfast i maj 1969, och fick bo hemma i familjen. Han var mycket hjälpsam och trots att jag kort därefter bytte forskningsområde och började doktorera på KI istället så vi fortsatte att korrespondera under några års tid.

Den kollegiala vänskapen avbröts dock när Ron fick en professur och flyttade till Durban i början av 1970-talet; jag begrep inte hur han frivilligt kunde flytta till apartheidens Sydafrika och skrev en ilsket brev. Det var slutet på vår kontakt, och jag förträngde honom snabbt ur minnet.

Men för drygt tre år sedan dök Rons namn upp i källararkivet och därmed minnena från Belfast. Jag mindes ingenting av the Troubles, minns bara vår dagliga 5 o’clock tea och att jag satt och läste The Origin of Species på kvällarna, och en vag känsla av den goda familjegemenskapen i det Tavener-Smith’ska radhuset.

Efter litet letande på Google hittade jag honom; han var fortfarande knuten till University of KwaZulu-Natal i Durban, jag skrev till honom — och fick ett entusiastiskt svar. Han var alltså drygt 90 år, men vid gott mod. Och han mindes mitt besök i Belfast ett halvsekel tidigare som om det var igår. Mindes faktiskt mer än jag gjorde!

Några dagar senare skrev han igen och berättade att han hade pratat med sin drygt 60-årige son, som i sin tur hade sagt att han också “remembers you well and that you were a Beatles fan, as he was. He also remembers that you shared a liking for one of their songs, ‘Get Back'”.

Jag lyssnade på ‘Get Back’ på Youtube, men den väckte inga minnen; så slog jag upp den på Wikipedia och såg att den kom ut som single i april 1969, dvs. en månad innan jag besökte Tavener-Smith-familjen i Belfast, vilket understödjer sonens excellenta minnesbild.

Allt det här är en liten och och relativt oväsentlig detalj i mitt självbiografiska pusselspel. Men även en liten pusselbit kan bringa stor glädje. Den förnyade kontakten med Ron Tavener-Smith efter ett halvsekels glömska gjorde mig enormt glad — och kanske litet tacksam över hans storsinthet med mitt ilskna brev, som han påstod att han inte mindes.

Och så här har jag det nästan varje gång jag tar mig samman till att kontakta gamla vänner och bekanta. Det är en kontinuerlig källa till glädje.

Jag tror jag ska kalla det epikuréiskt memoar-arbete.

This short essay was published on Facebook 3 February 2021, and gave rise to a couple of comments:

Barbro Berg: Uppskattar dina referenser till de gamla grekerna.

Thomas Söderqvist: Hoppas du även uppskattar tanken om det epikureiska memoar-arbetet. Att ha återknutit vänskapen med dig är för övrigt ännu en källa till min ålderdomsglädje.

Christer Svennerlind: Tror att Epikuros’ åsikt var att det högsta goda är, alternativt uppnås vid, samtal med goda vänner – gärna kompletterat med en bit ost och ett glas friskt källvatten.

Thomas Söderqvist: Ja, precis — och osten knaprar jag på medan jag pratar på telefon med mina gamla polare från 1950- och 1960-talen. Och ersätter det friska källvattnet med ett glas vin.

Anna Bring: Jag känner igen mig. Det är fantastiskt att hitta tillbaka till gamla förlorade vänner. Kan tänka mig att framtidens hjärnforskare kommer att upptäcka att just detta skapar glädjefnatt i gamla avdankade hjärnsynapser som återskapas och nybildas i rekordfart!?!

Thomas Söderqvist: Ja, precis så – glädjen över att återupptäcka gamla vänner trumfar nästan glädjen över de vänner jag har behållit kontakten med.

Anna Bring: Det går kanske att likna vid ”den förlorade sonen”?

Thomas Söderqvist: Jag tänkte precis detsamma, men ångrade mig för att det kunde låta lite pretentiöst. Bättre att du påpekar det.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply