Autobiographyin Swedish

Min längtan efter Arktis

By January 22, 2021 No Comments

Min Facebookvän Christian Abrahamssons understreckare om den tidiga arktiska reselitteraturen i gårdagens SvD (21 januari 2021) påminner mig om min mångåriga fascination av de arktiska områdena.

Under tonåren var jag verkligen seriöst inriktad på Arktis. Efter studentexamen tillbringade jag några ensamma veckor uppe på Varangerhalvøya-kusten i maj 1965 och året därpå en dryg vecka under påsken (massor av ishavsfågel). Och jag skrev till Arctic Institute of North America för att undersöka “possibilities of a scientific career as a zoologist in the northern provinces of Canada”.

Jag hade en jättelik karta över norra Sibirien hängande över sängen; jag drömde om att komma till Laptevhavet, det enda häckningsområdet för rosenmås på den eurasiatiska kontinenten. Jag drömde om tundran, om ishavet — inte om kylan, men om det öde landskapet, om vidderna. Att några år senare flytta til södra Skandinavien, först Halmstad, sedan Köpenhamn, kändes som en förvisning.

Och jag har alltid längtat tillbaka till ishavskusten. Jag reser ofta — ibland flera gånger i månaden — till den nordkanadensiska tundraarkipelagen och till öarna i det Östsibiriska havet. På Google Earth alltså.

Jag läser i Christian Abrahamssons understreckare:

“I Arktis konfronterades europeiska upptäcktsresanden och kolonisatörer med en miljö som inte enkelt lät sig återges i vare sig bilder eller ord”. Det arktiska landskapet “kännetecknades av en monoton likhet, ett landskap präglat av tomhet; en tomhet som man saknade ett adekvat teckensystem för att beskriva. Det man möte var ett landskap som var tömt på symboler, tecken och bilder i konventionell bemärkelse. Etablerade representationssystem funge­rade inte längre för att återge vad man upplevde … [och innebar] en yttre gräns för det perspektivseende som växt fram under renässansen”. Man mötte ett “‘ikonoklastiskt landskap’, en antites till den landskapsförståelse som skapats i renässansens Europa. Arktis var allt det som det välordnade geometriska landskapet inte var … en lika stor chock för sinnena som någonsin mötet med de prunkande djungellandskapen i Latinamerika. Med den viktiga skillnaden att i fallet Arktis handlade det inte om en överbelastning av intrycken utan snarare om en ihållande monotoni.”

Ja, jag kan leva mig in i den där känslan av Arktis som en antites — i mitt fall till de lummiga, gröna, plottriga, artrika och mångfaldiga landskapen i de tempererade, subtropiska och tropiska regionerna.

Men jag förbinder inte primärt Arktis med ‘färgen’ vit (dvs det färglösa). Arktis står för mig som det långsträckta, utsträckta landskapet. En stilren och artfattig, och framför allt människofattig, vidd. En vidd med 360 graders horisont. Monotonin renar själen.

Och det arktiska landskapet är ingen chock för mina sinnen, utan tvärtom. Här får sinnena ro. Ishavskusten är ett oändligt meditationsrum. Här kan jag sitta på en tre miljarder år gammal urbergsklippa och fundera över alltings början och slut.

Publicerad på Facebook 22 januari 2021, och gav upphov en handfull kommentarer:

Thomas Söderqvist: Har du varit i Arktis, Christian?

Christian Abrahamsson: Tyvärr inte. Flugit över en massa gånger.

Thomas Söderqvist: Jag har bara varit vid norska ishavskusten, inte ens på Svalbard eller Grönland. Men jag har fågelskådarvänner som varit uppe vid Point Barrow i Alaska och på Victoria Island, som har ett mycket rikt fågelliv under de korta midnattssolssommarmånaderna. Men ingen jag känner har sett rosenmås vid Laptevhavets platta tundrakust. Nuförtiden är jag för skraj för isbjörn för att våga mig dit. Risken är visst inte så stort, men min rädsla sätter stopp.

Thomas Söderqvist: Lars-Gunnar Bråvander, det var inte så länge sedan vi pratades vid om vår resa till ishavet påsken 1966.

Thomas Söderqvist: Hans Bister, har du någon speciell preferens för att se fåglar i Arktis jämfört med andra regioner?

Hans Bister: Jag har bara varit i Alaska och i norra Kanada. Då gillade jag nog nordligaste Kanada bäst. Men det kanske berodde på att vad vi vet ingen svensk hade varit på de ställen vi besökte.

Thomas Söderqvist: Så det var litet upptäcktsresandeglädje i det?

Hans Bister: Absolut.

Thomas Söderqvist: Hans, men om du ska jämföra Arktis med andra regioner i världen — hur rankar du känslan för Arktis?

Lena Kjersén Edman: Anna Schytts och hennes pappa, glaciologen Valters, bok om ARKTIS rekommenderar jag iskallt/varmt – och det är inte bara för att vi är släkt. Har ni läst (och sett bilderna i) KÄNSLA FÖR IS, Christian Abrahamsson och Thomas Söderqvist?

Thomas Söderqvist: Jag såg omslaget när den kom men fattade då inte att det var en biografi över Valter Schytt. Den får jag se till att få fatt i. Tack för tipset, Lena.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply