Autobiographyin English

Writing memoir for publication or for the desk drawer?

By December 26, 2015 No Comments
Around 1950, ~3 years old.

Around 1950, ~3 years old.

I have not yet made up my mind as to whether I shall 1) restrict myself to the process of writing about my own life, interspersed with observations about memoir writing (using myself as the empirical case), or 2) also write a full memoir.

The first choice has been my priority so far. I’ve immersed myself in the archive and the process of memoir writing. And I have taken every opportunity to interrupt my readings and note-taking with reflections on what is going on in my mind in the process.

The alternative — writing a full memoir or autobiography —also has its attraction, however, and it feels like a kind of mental abortion to reject this option out of hand.

What has so far dissuaded me from thinking seriously in terms of a full memoir, I think, is the spectre of going public, of having to share private and intimate details about my life. There are too many things in life I still feel ashamed of.

desk drawerBut I am beginning to realise that I don’t really need to go public even if I should decide to write a full memoir text. Because I can also choose to write for the desk drawer (or rather the harddisk).

Is this really a realistic option for a person like me, who have lived my whole life in writing for the public domain?

The American writer and scholar William Zinsser (best known for his bestseller On Writing Well, 1976; free pdf here) have some interesting thoughts about this.

zinsser-memoirIn a 2006 essay in The American Scholar, Zinsser pointed out that there are many good reasons for writing memoirs “that have nothing to do with being published”:

“Writing is a powerful search mechanism, and one of its satisfactions is that it allows you to come to terms with your life narrative. It also allows you to work through some of life’s hardest knocks—loss, grief, illness, addiction, disappointment, failure—and to find understanding and solace.”

And added that memoir writing can be “an act of healing”.

Zinsser’s point is that you can actually get full personal satisfaction from writing for the desk drawer. It’s of course okay to write for the public, but there are so many positive side-effects of writing privately, that one does not even have to contemplate the public alternative.

Still, the idea of writing only for private use is pretty anathematic for an intellectual like me, who have spent my whole life writing for publication. Private writing is something amateurs do.

For us intellectuals, there is something taboo-ish about writing for the desk drawer. We are heavily socialised into writing in the public domain, we are supposed to publish our manuscripts as books with academic or trade publishers, or as articles and essays in publicly available journals and magazines. Our works should not only be of the highest possible quality, but preferrably also have as wide a circulation as possible. The worst fate befalling an intellectual is to be unread by others. The quality of his/her works is secondary to their circulation and citation. It’s all about visibility and impact. That’s our destiny.

So for today’s intellectuals, writing for the desk drawer equals self-annihilation as an intellectual. And maybe it is exactly therefore that the idea of writing a memoir only for private consumption is so titillating. Rejecting the publication imperative is probably the strongest critical statement one can make about one’s social status.

This is an extended English version of a Facebook post written in Swedish on 26 December 2015, which generated a number of comments (also in Swedish):

Signe Hegelund: Det er en spændende problemstilling. Jeg har skerevet dagbog i snart 30 år. Ikke hver dag. ikke begivenheder, men reflektioner over mit liv. Jeg tror at jeg om 15 år vil læse det hele igennem og skive om det. Du har jo den mulighed at skrive det til dine børn . Og evt. frigive det til udgivelse efter din død?

Thomas Söderqvist: Det er den slags dagbogsmateriale jeg nu åbner og læser med bævende hjerte – mange hundrede sider fra 20-årsalderen og opefter, og så kopier af udadgående breve til kærester og venner og terapeuter. Puha!

Signe Hegelund: Det er så fedt et projekt! Hvad med at gøre det tilgængeligt for andre forskere samtidig? Og lave komparative studier af det i nu skriver om det?

Thomas Söderqvist: Rolig, rolig 🙂 – jeg skal lige skaffe mig et overblik over litteraturen, og hvem som skriver hvad inden for dette område – og finde mine ben – jeg åbner lige op lidt for posen på Twitter og her på FB for at finde interesserede samtalepartnere (ligesom dig) og specialister som James Pennebaker (https://www.utexas.edu/features/archive/2005/writing.html)

Signe Hegelund: Jamen jeg følger dig med tålmod og stor interesse 😘

Thomas Söderqvist: Og jeg er glad og taknemmelig for din hep-hep fra sidelinjen 🙂

Lena Kjersén Edman: Jag är tacksam om jag får läsa.

Thomas Söderqvist: Lena – menar du att du hellre vill läsa än skriva? Jag har det tvärtom: jag vill hellre skriva än läsa. Jag läser nästan bara för att skriva — läsandet (i små portioner) överväldigar mig lätt, medan jag aldrig får nog av att skriva.

Lena Kjersén Edman: I det här inlägget borde det ha stått:
“Jag är tacksam för att få läsa det du, Thomas, vill berätta.”

Thomas Söderqvist: Nå, så förstår jag 🙂 Tack, det var vänligt sagt.

Jørgen Stabenfelt: Thomas,
Du skal selvfølgelig offentliggøre. Hvad er meningen med en låst og kodet fil på harddisken?

Thomas Söderqvist: Fordi jeg egentlig aldrig har ment at meningen med projektet (www.canities.dk) har været at producere en selvbiografi/memoir som slutprodukt, men at det interessante er vejen derhen. Dvs. ‘produktet’ er refleksionen over processen og hvad den gør ved mig som menneske snarere end slutproduktet.

Jørgen Stabenfelt: Jeg kunne nu godt tænke mig at læse slutproduktet, selvom jeg har fuld forståelse for dine refleksioner.

Thomas Söderqvist: Sagt i fuld fortrolighed, Jørgen (ingen som kikker med, vel?), så kunne jeg også godt tænke mig at læse slutproduktet. Det er derfor jeg er i syv sind.Hans-Georg Wallentinus: Jag är nog lite som Thomas – skriver hellre än läser. Vad det än är. Men har lagt upp lite av det jag skrivit på min hemsida. Inga memoarer dock.

Thomas Söderqvist: Lena och Hans-Georg – handlar det om ‘manligt’ och ‘kvinnligt’ – skillnaden mellan dem som kastar sig ut i världen med pennan som vapen och dem som sitter hemma och suger till sig? (Jag sätter naturligtvis ‘manligt’ och ‘kvinnligt’ inom citationstecken för att ingen ska tro att jag gör en statistisk utsaga om män resp. kvinnor.)

Hans-Georg Wallentinus: Intressant tanke. Sonia är en typisk läsare. Men just nu gör jag avsteg från regeln och läser “Min europeiska släkt under 54000 år” av Karin Boijs. Borde läsas av alla, inte minst Nordbor. Men det är mer släktforskning än något annat.

Thomas Söderqvist: haplotyper?

Hans-Georg Wallentinus: Precis. Min son har gjort en analys av y-kromosomen. Jag tillhör en grupp som “övervintrade” i gränstrakterna mellan Frankrike och Spanien. Vi är de enda i Sverige som analyserat sig och som har den gruppen. De flesta av “våra” förfäder finns i Wales av alla ställen. Sonia tillhör en av de befolkningsgrupper som ingår i det vi idag kallas samer och finns mest i Tröndelag och Sápmi.

Thomas Söderqvist: Jag skickade in ett spottprov till 23andMe för några år sedan – jag har visst aldrig kollat upp reslutatet, det ska jag göra.

Hans-Georg Wallentinus: Kan ge intressanta resultat. Verkar som om merparten av oss nordbor kommer från sydost (med jordbruket). Utom jag och Sonia då :-).

Thomas Söderqvist: Je suis Ukrainien

Torsten Schlichtkrull: Masser af forskere og andre kulturpersonligheder har gemt deres private brevvekslinger, dagbøger og forskningsnoter, og mange har i levende live besluttet at materialet skulle gå til en offentlig samling efter deres død – eller endda før. Med eller uden en periode, hvor materialet er utilgængeligt. Det vidner dybest set om, at de hele tiden har skrevet med offentliggørelse for øje, og, må man formode med en indre censurforanstaltning etableret. Du kan jo gøre noget lignende.

Thomas Söderqvist: Hej Torsten, jo det kunde jag ju göra, men pointen med mitt projekt (se www.canities.dk) är ju inte materialet i och för sig utan att reflektera över den självbiografiska processen och vad arbetet med den slags material gör med mig. Den färdiga självbiografin/memoiren som slutprodukt är så att säga bara en biprodukt av det som är det egentligt intreessanta, nämligen vägen dit.

Kjell Jonsson: När jag var 18 år, eller så, fick jag veta att det fanns ett jobb eller titel på brittiska universitet som hette Reader. Det ville jag bli.

Thomas Söderqvist: Funderade du inte på att bli ‘keeper’ på ett museum? Oxå en fascinerande titel.

 

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply