Skip to main content
Monthly Archives

April 2018

En dröm om att ge avkall på sitt barn

By Autobiography, in Swedish No Comments

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johanna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Published on Facebook 24 April 2018, this post gave rise to the following comments: Read More