Autobiographyin Swedish

Om intellektuell otrohet

By January 12, 2017 No Comments

Hoppjerka 2Det är med en viss ångestfylld avundsjuka jag konstaterar att de flesta forskare och akademiska lärare jag känner har sysslat med samma typ av problemställningar, vistats i samma institutionella miljö och haft stort sett samma disciplinära identitet i hela deras yrkesverksamma akademiska liv.

Själv har jag bytt forskningsområde, institutionell förankring och disciplinär identitet åtminstone fyra-fem gånger under mina 45 år i universitetsvärlden.

Varje gång har jag läst in litteraturen och identifierat en intressant typ av problemställningar, skrivit ett antal forskningsartiklar, publicerat ett par antologier, besökt och organiserat konferenser. Skrivit en monografi. Etablerat ett kollegialt nätverk. Fått känning av en disciplinär identitet.

Men efter fem-tio år — när jag blivit varm i kläderna och erkänd inom området och producerat något jag varit tillfredsställd med — har jag börjat intressera mig för något annat. Börjat om från ruta noll igen, med helt nya slags problemställningar, inom ett helt annat forskningsfält eller till och med disciplin. Och med nya kolleger.

Det ligger tydligen djupt i min intellektuella personlighet att vara disciplinärt otrogen. Tanken om att syssla med ungefär detsamma från bacheloruppsatsen till avskedsföreläsningen är mig djupt främmande, nästan ångestskapande. Jag har varit rädd för att fastna.

Och samtidigt gör det mig en smula avundsjuk att notera att så många av mina akademiska kolleger troget har hållit fast vid sina intellektuella och disciplinära identitet i årtionde efter årtionde. De vilar i sin identitet som ‘evolutionsbiolog’, ‘vetenskapsteoretiker’, ‘historiker’, ‘museolog’ etc. Det måste ligga någon form av trygghet i att vara så trogen en disciplin och ett kollegialt nätverk. En trygghet som både skrämmer och lockar mig.

Publicerad på Facebook 12 januari 2017 och i FB-gruppen Högskoleläckan med följande kommentarer:

Kommentar på min egen vägg:

Christian Abrahamsson: Jag känner igen mig själv i det du skriver. Räv snarare än igelkott.

Thomas Söderqvist: Räv sa’ Bull.

Inge-Bert Täljedal: För c:a 40 år sedan hörde jag en föreläsning i Umeå av den rätt kände biokemisten och biofysikern Britton Chance (se Wikipedia för info). Han hade ett rykte som duktig, kanske en NP-kandidat?, men också tydligen som “splittrad”. Han tog tjuren vid hornen och sa i sitt anförande att han ibland blev ifrågasatt för att han var en sådan mångsysslare. Men, sa han, jag brukar svara att “diversity is the way of Life…” Och så log han förtjust och avväpnande. — Mot den hållningen skulle man kunna ställa Cartesius, som i Passionerna, tror jag, skriver att det är en odygd att låta sig ledas av sin nyfikenhet, för då blir man inte tillbörligt koncentrerad. (Jag minns inte formuleringen, men andemeningen minns jag så.)

Christian Abrahamsson: En fin text av Freeman Dyson om hans vän Richard Feynman, en typisk fox. Feynman måste ha varit en mycket intressant person att umgås med. Han hade för vana att arbeta på strippklubbar när han var på Cal Tech. Han tittade inte på showen och var nära vän med flera av kvinnorna som arbetade där. http://www.nybooks.com/articles/2005/10/20/wise-man/

Mikael Carleheden: De jag känner som stannat på samma universitet och forskat om samma sak under större delen av sin karriär känner sig ganska uttråkade

Thomas Söderqvist: Det gör jag inte! Jag har bytt forskningsområde så snart (efter 5-10 år) att jag aldrig riktigt hann bli uttråkad. Snarare utmattad! Jag är fanemig utmattad.

Hans-Georg Wallentinus: Jag har bytt tre gånger. Därför blev docent min inkompetensnivå. Men skit samma, viktigare att lära lantmätare lite ekologi och landskapsarkitekter miljökonsekvensbeskrivning.

Thomas Söderqvist: Vilka var dina tre områden – och hur tänkte du när du bytte mellan dem, Hans-Georg? Och hur menar du med inkompetensnivå?

Hans-Georg Wallentinus: 1. Botanik (ekologi), 2. Ekologi och Naturresrurslära + planering, 3. Miljökonsekvensbeskrivning (ekologisk planering). Mellan 1 och 2 berodde det på att min tjänst som docent tog slut. Mellan 2 och 3 att jag kände mig motarbetad. “Inkompetensnivå” är ett svenskt skämt om att när man inte avancerar längre i sin karriär har man nått sin inkompetensnivå.

Thomas Söderqvist: Aha! Även om man varit kompetent på sluttjänstenivån?

Hans-Georg Wallentinus: Precis så.

Kommentarer på Högskoleläckan:

Fabian Hasselblad: Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner? Jag har alltid haft bilden av att man varit ganska låst till det ämne man doktorerat i.

Thomas Söderqvist: Tack för ditt spörsmål, Fabian. Nu har jag lagt ut svaret på min blog: http://www.canities.dk/autobiography/svenska/mina-minst-tio-akademiska-identiteter-under-50-ars-tid

Fabian Hasselblad: Man tackar! Jag ska läsa det noggrant.

Kristina Lundberg: Thomas Söderqvist gode tid, vad intressant! Varje lärosäte borde väl göra vågen om man har sådana forskare som du!

Carolina Saf: Också nyfiken! 🙂

Thomas Söderqvist: http://www.canities.dk/autobiography/svenska/mina-minst-tio-akademiska-identiteter-under-50-ars-tid

Pieter Kuiper: Utifrån sett har jag inte vandrat så mycket, men ändå mer än en hel del kollegor. De får ju anslag från VR – varför skulle de?

Thomas Söderqvist: Bra fråga – jag återkommer.

Christian Abrahamsson: Hur många ledande forskare byter aldrig miljö?

Thomas Söderqvist: Byta miljö (institution) är en sak – det gör många (åtminstone i den angelsaksiska världen där det finns en helt annan mobilitet än i Skandinavien). Den problematik jag är intresserad av är flerfaldiga byten av forskningsfält och disciplinär identitet.

Daniel Pärghmän: Jag har bytt, till och med brutit med det jag gjorde för 10 år sedan. Därefter följde en period av omprövning och sökande som varade i över fem år innan jag hittade mitt nya spår. Insåg plötsligt (tänk livskris) att andra saker var viktigare än att forska på World of Warcraft och “framtidens datorspel” och ställde om helt. Det tog 5 år att byta riktning och ytterligare 2-3 år att få upp farten.

Ann Kroon: Daniel Pärghmän Men åh så inspirerande att höra att det funkat för dig! Jag är mitt uppe i ett sådant byte (livskris bl a i form av allvarlig sjukdom), från sociologi/socialt arbete till ett tvärvetenskapligt visuellt/urbanteoretiskt/konstnärlig forsknings-område som jag inte ens kan sätta namn på, men som jag älskar och forskar och skriver i och om, just nu i Bogotá, Colombia som gästforskare på ett uni här. Som huvudsaklig försörjning har jag dock “fastnat” i undervisning inom mitt tidigare område (dock chanslös för tillvidaretjänst, men det är ok) och känner ofta att jag inte vet hur och om jag också kan meritera mig formellt för tjänster och större forskningsanslag inom mitt nya område.

Det får ge sig, men tar tacksamt emot tips. Igen, tack för att ni skriver om detta, väldigt inspirerande!

Daniel Pärghmän: Knyt kontakter och jobba tillsammans med andra på framvaskade/överlappande begränsade skrivprojekt istället för att läsa in dig själv är mitt tips.

Thomas Söderqvist: Daniel, jag har ju bytt fler gånger än du, men det tar som du säger ett par år att tänka in något nytt parallellt med att man avvecklar det gamla, och så ett par år att få upp ångan på det nya. Mitt ‘problem’ var så att jag återigen lämnade det nya när jag väl blivit varm i kläderna. Man hinner dessutom med en del byten under 50 år 🙂

Thomas Söderqvist: Ann, själv tack för att du delar med dig. Det slår mig att en utlandsvistelse kanske kan underlätta den slags livsskiften?

Ann Kroon: Thomas Söderqvist Ja verkligen, man får vingar! 🙂

Thomas Söderqvist: Daniel, enig, det hjälper att ‘rida snålskjuts’ på andras erfarenheter istället för att bara läsa in allting själv. Och så är det lite grann som att lära nya främmande språk – de första tar flera år, men det elvte språket tar bara ett par månader.

Daniel Pärghmän: Thomas Söderqvist Det kan mycket väl hända att jag inte kommer att “byta spår” igen men jag har å andra sidan en interdisciplinär bakgrund, jobbar på en interdisciplinär avdelning och har väldigt breda (forsknings)intressen. Det tog lite tid, men det gick bra att helt byta riktning och ändå vara kvar på samma ställe.

Daniel Pärghmän Dessutom är jag på väg mot min tredje sabbatical utomlands. Sabbaticals är ett fantastiskt sätt att förnya sig. Det mesta som hänt i mitt akademiska liv de senaste fem åren är dessutom uttömmande dokumenterat på min blogg (danielpargman.blogspot.com).

Thomas Söderqvist: Tack för länken 🙂

Daniel Pärghmän: Ann Kroon off topic, men, min pappa är född i Cali, Colombia och min farbror bor där…

Daniel Pärghmän: Thomas Söderqvist Lite svårt att hitta, det finns numera så mycket där, men jag har skrivit både om min förra sabbatical (UC Irvine för 3 år sedan) liksom min kommande (UAB, UPC i Barcelona).

Ann Kroon: Daniel Pärghmän Kul off t!! 🙂 Jag har inte varit i Cali ännu, men har hört mkt gott om staden. Har du besökt Colombia?

Daniel Pärghmän: Ann Kroon ja, fem gånger, men det var länge sedan sist. Funderar nu på att åka med familjen för att träffa min farbror och för att se/visa landet som barnens farfar kom ifrån för dem.

Thomas Söderqvist: Fabian Hasselblad frågade igår om jag kunde ge några exempel på hur jag “vandrat mellan forskningsområden och institutioner?” Jag har funderat på hans svar sedan dess och i morse satte jag mig ner för att skriva ett svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack för din inspirerande fråga): http://www.canities.dk/autobiography/svenska/mina-minst-tio-akademiska-identiteter-under-50-ars-tid

Carolina Saf: Det är bara juridiken som saknas nu! 🙂

Thomas Söderqvist: Den biten tog min äldsta dotter hand om – hon läste juridik i Uppsala och har jobbat som jurist i 15 år 🙂

Jan Almäng: Har identiteterna verkligen följt dig så att säga seriellt över tid så att du helt lämnat tidigare intressen? Jag har hållit på med samma sak under tio års tid (clean break vid disputationen) och håller parallellt (sedan några år tillbaka) på med ett sidoprojekt om något helt annat. Kan man inte samtidigt ha skilda forskningsprofiler (identiteter låter litet dramatiskt).

Thomas Söderqvist: Jag kallar det ‘identiteter’ eftersom det har handlat om olika discipliner (zoologi, biokemi, historia, biografi, museumsarbete) vars utövare inte har en aning om vilka kvalitetskriterier som gäller för ‘de andra’. Det har varit en blandning av seriella och parallella/överlappande identiteter; tex har jag fortfarande en viss identitet som vetenskapshistoriker men inte alls som zoolog eller biokemist. Men jag följer ytligt med vad som händer inom zoologi, biokemi/proteinforskning och kam fortfarande skriva intressanta bidrag till vetenskapshistoriska tidskrifter.

Ann-Marie Pendrill: Kul att du tar upp denna fråga. Jag minns att Anatole Abragam argumenterade i sin bok “Reflexions d’un Physicien” för att akademin borde ha system för att låta forskare en bit in i karriären få möjlighet att byta forskningsområde – och för att man som forskare inte kommer tomhänt in i ett nytt fält. Han tyckte att det borde finnas speciella medel för forskare som vill byta – det är ju inte alldeles självklart möjligt att få forskningsmedel i ett nytt fält, där man inte har “track record”.

Pieter Kuiper: Om alla skulle ha en reell del forskning i sin tjänst på fakultetsmedel, då skulle man ju kunna vänstra åt många håll. Och gå på seminarier på andra institutioner osv. Dagens finansieringssysym låser in folk.

Thomas Söderqvist: Ann-Marie och Pieter, jag tror det var lättare för 20, 30, 40 år sedan att byta forskningsområde som jag gjorde. Jag hade också turen att länge vara anställd vid ett universitet (i Roskilde) som inte hade tydligt avgränsade disciplinära institutioner.

Christian Abrahamsson: En spännande biografi på samma tema http://press.princeton.edu/titles/822.html. Peierls, R.: Bird of Passage: Recollections of a Physicist.

Ann Kroon: nej, jättesvårt enligt min erfarenhet!

Thomas Söderqvist: Ann Kroon Det kanske är svårare som fotograf när man är så bunden till ett instrument?

Ann Kroon: Thomas Söderqvist fast kameran är verkligen mest ett instrument för undersökning, i så fall snarare att det visuella rent allmänt inom akademien har relativt låg status tror jag. Ja jag tror det var lättare förr, som du skriver ovan. Ska läsa ditt blogginlägg nu!

Ann Kroon: Jättespännande inlägg Thomas Söderqvist, så kul att du skriver om detta!

Thomas Söderqvist: Tack, Ann, det är jag glad för att höra.

Roland Fredriksson: Väldigt intressant det liv du levt och lever!Har du upplevt mycket oförstående och besvikelse ifrån omgivningen när du “bytt spår”? Jag arbetar iofs inte akademiskt utan med medieproduktion inom högskolevärlden.Upplever väldigt mycket fascinerande som jag ser i mitt arbete så jag förstår att man kan hitta mycket som leder en in på nya banor!

Thomas Söderqvist: Bra fråga, Roland Fredriksson. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det som ett problem för den andra sidan. Jag vet att min handledare på Karolinska var besviken över att jag lämnade doktorandutbildningen efter halva tiden, men jag vet inte hur Gunnar Eriksson reagerade när jag lämnade Umeå.

Rikard Friberg von Sydow: Har bara två spår (etik och arkivvetenskap). Det räckte för att jag skulle bedömas som “splittrad” vid en anställningsintervju. 🙂

Jan Almäng: I ett annat sammanhang hade du bedömts som mångsidig.

Thomas Söderqvist: Det beror väl, som Jan är inne på, vilka spår man har och i vilken kontext man blir värderad. Såvitt jag förstår fick jag professuren i medicinhistoria tack vare och inte trots min ‘mångsidighet’.

Christian Abrahamsson: Problemet är att mångsidighet kräver duktiga sakkunniga.

Thomas Söderqvist: Det finns ju ofta (som i mitt eget fall) en disciplinär tyngdpunkt som man kan värdera – och så blir det övriga tilltugg.

Eddy Nehls: Jag har agerat lite som du Thomas. Jag sökte mig till akademin för att jag ville lära mig saker, inte för att göra karriär. Ångrar mig inte en sekund! Men det är inte alltid så enkelt. Systemet premierar skomakare som blir vid sin läst, gärna på samma institution. När jag bytte forskningsområde från genus till alkohol/droger märkte jag särskilt tydligt av det där motståndet. En refuseringsformulering jag minns, som säger en hel del om dagens akademiska kultur är följande: “Han skrev sin avhandling om lastbilsförare”, vilket “självklart” diskvalificerade mig att skriva om alkohol. Tvärvetenskaplig samverkan är också givande, men sannerligen inte enkelt när många anser det vara viktigare att försvara sitt ämnes anseende än att faktiskt jobba med problemet. Tråkigt, men som sagt, jag ångrar ingenting! Det är enormt givande att byta miljö och inriktning!

Thomas Söderqvist: Eddy, du har rätt i att ämnes- och disciplinbyten inte är särskilt befordrande för karriären. Men jag instämmer helt i din konklusion: “jag ångrar ingenting!”

Jonas Persson: Det är nog svårt att göra samma resa idag, med de krav som ställs på produktivitet.
Unlike · Reply · 3 · January 14 at 6:48am

Thomas Söderqvist: Bra fråga, Jonas Persson. Kanske hade jag bara tur som råkade växa upp i en historisk period där den slags hoppjerkebeteende ar möjligt?

Jonas Persson: både tid och plats tror jag. Det har varierat både i tid och rum. på 16- och 1700-talen hade det nog ansetts som normalt.

Kristina Lundberg: Så sympatiskt det låter och så stimulerande att vidga vyerna, dessutom stimulerande för dem i din omgivning som – antagligen – får ta del av kreativa tankar från dig! Är lite besviken på – och uttråkad av – att så många runt omkring mig inte verkar ha sett andra miljöer – från studenttid till lektorat …

Thomas Söderqvist: Ja, det finns tyvärr många tråkiga miljöer inom akademin/högskolan. Om mina byten stimulerat andra vet jag inte riktigt – men jag har i varje fall blivit stimulerad 🙂

 

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply