Autobiographyin Swedish

En dröm om att ge avkall på sitt barn

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johanna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Published on Facebook 24 April 2018, this post gave rise to the following comments:

Rikard Friberg von Sydow
Så här mycket kärnvapen trodde Wilhelm Agrell skulle användas vid en invasion av Hanöbukten (ur “De yttersta vapnen” från 1982).

Thomas Söderqvist
Jag har flyttat NUKEMAP-kartan till kommentaren nedan – se föklaring i kommentaren.

Jonas Persson
Black rain? Barefoot Gen?

Thomas Söderqvist
Brukar du minnas dina drömmar, Jonas? Estaka bilder och stämningar eller fulla sekvenser? Jag frågar eftersom diskussionen nedan tyder på att folk har mycket olikartade drömerfarenheter.

Jonas Persson
Ibland. Hela sekvenser eller brottstycken. Några gånger relaterade till händelser under dagen. någon gång saker jag glömt. Händer också att händelser och personer blandas, drömmer om en person från en plats där jag varit men inte personen ifråga.

Thomas Söderqvist
I drömmen var bägge mina barn helt oskadda från bomben – jag upplevde inte att någon av dem hade några fysiska skado, och ingen av de var traumatiserade av händelserna. Hela drömmen handlade om deras långsiktiga säkerhet och trygghet. Därför verkar atombombs-, krig-, och ödeläggelsetemat bara ha varit en slags anledning för mig att drömma om omsorg, åtskillnad, letande och saknad. Så jag tror jag tar bort illustrationen i trådstarten – den för associationerna i fel riktning — och sätter in den här i kommentatren istället. Bild: Alex Wellerstein, Nukemap (https://nuclearsecrecy.com/nukemap)

Arne Hessenbruch
Det er altid godt at gøre os klart, at vi har det utroligt godt. Fred, sikkerhed, rigdom.

Thomas Söderqvist
Ja, även om jag inte har lust att drömma fler av den slags drömmar just nu.

Thomas Söderqvist
Tashia: Vi talte jo om drømme. NU husker jag en drøm! For første gang i mange år.

Tashia Vera Dam
Oh, genialt! Tillykke 🙂

Thomas Söderqvist
Genialt ved jeg ikke – det er jo en ganske sindsoprivende drøm.

Tashia Vera Dam
Undskyld, jeg læste kun beskeden med mit navnetag – ikke selve drømmen, fordi jeg er på arbejde. Så nej måske ikke. Læser drømmen i aften. Men at huske drømme er på sin egen måde bare altid bedst, synes jeg

Thomas Söderqvist
Minns du dina drömmar, Henrik?

Henrik Tjørnelund
Yderst sjældent, og i så tilfælde kun glimt og følelser. Et narrativ vågner jeg aldrig med.

Thomas Söderqvist
Henrik: det är också ytterst sällan jag minns så välutvecklade drömberättelser som ovanstående. För det mesta bara fragment och, som du säger, känslor och stämningar ur drömmen. Det är minst 30 år sedan jag hade en så väl utvecklad drömberättelse. Jag trodde eljest att många människor hade väl utvecklade drömberättelser, liksom de drömmar som Freud återger i sina berömda fallstudier.

Thomas Söderqvist
Jag passar också på att fråga dig, Mats – minns du drömmar?

Arne Hessenbruch
Jeg drømte i nat, at min datter, der er vegetar, ville købe cheeseburgers, selv om hun lige havde købt to, der endnu ikke var spist. Jeg var helt oppe at køre.

Mats Fridlund
Väldigt sällan nu för tiden. När jag var yngre mycket mer och jag kunde bitvis bli medveten om att jag drömde och styra dem, bestämma mig för att flyga till exempel.

Thomas Söderqvist
Intressant, Mats, det där med att du kunde styra handlingen i dina drömmar. Det har jag aldrig kunnat. Just i den här drömmen minns jag att jag faktiskt försökte, men det lyckades inte.

Henrik Tjørnelund
Thomas: jeg har altid været misundelig på folk der kan huske deres drømme. Når jeg engang imellem har intense drømme vågner jeg altid forvirret, svedende, med høj puls og en slags uro. Typisk i perioder med pres på arbejde eller i privatlivet

Thomas Söderqvist
Samme her. Jeg ved at jeg tit drømmer voldsomt, vågner ofte midt i natten, midt i en intens drøm, hvor der er sket frygtlige ting – jeg vakler ud i badeværelset for at tisse, og drømmen forsvinder i løbet af nogle sekunder på vej derud. Jeg prøver at huske men kan næsten aldrig nå at fange den. Øv. Så derfor var jeg meget forbavset over at det faktisk lykkedes mig at huske denne drøm, og endda i sådanne klare og tydelige detaljer, næsten i farver, næsten med lyd og stemer på.

Thomas Söderqvist
Arne, ska jag forstå det du skriver som at du tit husker dine drømme? Og er de fortællinger eller kun snapshots og stemninger, som Henrik skriver om?

Thomas Söderqvist
Sverker: får jag lov att fråga om du minns dina drömmar? Om du minns bilder eller stämningar? Snapshots eller långa berättande sekvenser?

Sverker Lindblad
Hej Thomas. Av vad jag minns är det mestadels ganska korta och känsosamma sekvenser. Eller snarare en känsla i kroppen.

Thomas Söderqvist
Känslan, stämningen är något som går igen i mångas beskrivning av hur de upplever drömmarna. Mer stämning än kognition.

Lena Kjersén Edman
Stämningen – o, vad jag känner igen den.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply