Skip to main content
Autobiographyin English

Scientific memoirs as stories of personal decline

By October 5, 2018January 29th, 2021No Comments

I still remember the day almost two years ago when I read the best scientific autobiography I’ve ever held in my hands. The best description of the life of a scientist, the best insider view of research I’ve ever read.

Of course it’s a story of decline. A story about total personal defeat. I’m glued to the text, I suck in every word. Success stories are so uninteresting.

This post was published (in Swedish) on Facebook 5 October 2018, where it generated the following comments (in Swedish):

Mikael Bask: Vilken bok?

Thomas Söderqvist: Återkommer med recension snart 🙂

Ulla Åkerström: Ser fram emot den!

Thomas Söderqvist: Kommer snart på en FB-sida i ditt flöde.

Thomas Söderqvist: Just nu ville jag bara annoncera min generella uppfattning att förfallshistorier är mycket intressantare och lärorikare och oftast mer välskrivna än succéhistorieer. Det gäller särskilt forskarsjälvbiografier, eftersom forskare sällan eller aldrig skriver om (det totala) misslyckandet, om fallet från tronen, förödmjukelsen, ostraciserisingen.

Andrej Kokkonen: Kan kanske också ha att göra med att den som misslyckas har mer tid över till att skriva självbiografier än den som faktiskt lyckas? Och dessutom större anledning att rannsaka sitt liv.

Thomas Söderqvist: Helt enig – det är okså en av mina poänger i recensionen, primärt det att fallet från aktad person till avskum ger huvudpersonen större anledning att rannsaka sitt liv.

Christian Abrahamsson: I det här sammanhanget är den här historien oerhört spännande. https://books.google.se/books/about/The_Baltimore_Case.html?id=hBB7-vrk4fAC&redir_esc=y

Christian Abrahamsson: Lustigt nog var det Torsten Wiesel som fick hoppa in som rektor för Rockefeller när Baltimore tvingades avgå.

Torvald Jacobsson: Inom StartUp-scenen finns det en stark rörelse av ”Academy of Failure” just för att 9 av 10 misslyckas och det finns mer att lära från dem. https://www.failory.com

Thomas Söderqvist: Dan Kevles gjorde ett mycket bra grävarbete med den boken. Se också vetenskapsjournalisten Horace F. Judson’s The Great Betrayal: Fraud in Science (https://en.m.wikipedia.org/wiki/The_Great_Betrayal:_Fraud_in_Science)

Thomas Söderqvist: Torvald: Intressant, det har jag inte tänkt på. Det är ju därför det bara är *risk*-kapitalister som går in och finansierar dem.

Torvald Jacobsson: Det finns också en acceptans för misslyckanden, eftersom kulturen är möjlighetsfokuserad, inte riskminimerande

Jan Almäng. Halvt OT: En sak man kan fundera över är om konkurrensen inom universitetsvärlden har blivit så stor att det i första hand är relativt riskfri forskning som premieras eftersom priset för misslyckanden har blivit så högt att allt färre vågar satsa på forskning som kan vara en återvändsgränd.

Thomas Söderqvist: Det kan vara riktigt. I det här fallet är det en person som gjorde storskalig ‘scientific fraud’ och nu blickar tillbaka på sitt liv och djupt ångerfull försöker förstå vad som hände.

Jan Almäng: Thomas Söderqvist Aha. Det är ju i och för sig något annat än ett “ärligt misslyckande” (som jag misstänker att vi är för intoleranta mot)

Thomas Söderqvist: Jag kommer just nu inte på någon forskarsjälvbiografi som handlar om ett ärligt misslyckande.

Torbjörn Ingvarsson: I någon mån är det nog så att misslyckande inte är ett alternativ. För många år sedan fick jag understöd för att skriva en studie, som jag var helt övertygad om skulle genomföras på ett visst sätt. En bra bit in, insåg jag att mitt angreppssätt var fel för att jag litat på hur frågan traditionellt behandlas. Den mera radikala omstöpningen som krävdes skulle dock inte alls vara möjlig inom ramen för projektet som det beskrivits i ansökan. Jag fick lämna beskedet till finansiären, att någon bok blev det inte.

Nu hör det dock till saken, att det där »misslyckade« projektet ledde till en utveckling som sedan varit otroligt viktig för att komma vidare med annan vetenskaplig produktion. Jag lämnade tillbaka en del av medlen när jag insett att projektet var ogenomförbart som jag tänkt mig det och jag har aldrig vågat söka medel från den finansiären igen, för ur deras synvinkel var nog detta en felsatsning.

Jag skulle dock vilja meddela dem, att projektet trots allt gav utdelning, om än på annat sätt, men det verkar bara som en form av oblygt tiggeri att sända in sådan redogörelse nu, många år senare. För mig är det dock ett viktigt »misslyckande« som stärkt min tes, att något är ett misslyckande bara om man inget lär av det. Jag lärde mig något och utvecklades vetenskapligt på det. Inte är väl det ett misslyckande!

Thomas Söderqvist: Enig, det kallar jag heller inte ett misslyckande.

Christian Abrahamsson: Det är en mycket knepig genre, forskarsjälvbiografin. En av de mer pompösa jag läst är skriven av en litteraturvetare i Uppsala. En av de bästa är François Jacobs självbiografi.

Thomas Söderqvist: Ja, La Statue Interieure är briljant.

Thomas Söderqvist: De allra flesta är pompösa, som uppblåsta curriculum vitae 🙂

Christian Abrahamsson: Den här är också mycket bra. Stocking är en av mina favoriter. https://uwpress.wisc.edu/books/4687.htm

Christian Abrahamsson: En annan skojig genre är biografier skrivna av barn eller hustrur (det är alltid hustrur som gör det) till objektet. Weber hade ju oturen att få sin första biografi författad av sin fd hustru Marianne Weber som han lämnat för en ny kvinna…

Thomas Söderqvist: Christian: kul du säger det – den slags (forskar)biografier var rätt frekventa omkring förra sekelskiftet.

Christian Abrahamsson: Två av biografierna i Vitterhetsakademiens serie är skriva av barn till objekten – Olof Ruin om sin far Hans Ruin den äldre och Sigrid Kahles om sin far H.S. Nyberg.

Christian Abrahamsson: Kahle utelämnar dessutom en hel del om hur hennes far behandlade hennes mor.

Christian Abrahamsson En sak som jag ibland funderat över är hur mindre (själv-)smickrande känslor sällan kommer till uttryck i hur vi skriver om oss själva. Jag blev väldigt glad när jag läste Francois Dosses dubbelbiografi om Felix Guattari och Gilles Deleuze eftersom han väljer att fokusera just på mindre smickrande aspekter av framförallt hur det kom sig att de två började samarbeta. Deleuze var då inne i en slags depression och drack för mycket, en gemensam vän tänkte att Guattari (som inte kunde skriva) kunde väcka upp och entusiasmera Deleuze. Det här var berättelser som både Gilles och Felix var ganska öppna med.

Christian Abrahamsson: Det är förövrigt en av de absolut finaste biografier jag läst. På många sätt en modell. Dosse och Eribon hör till dem som verkligen är mäster i genren. Dosse har ju även skrivit fina biografier om Pierre Nora och Cornelius Castoriadis och Eribon om Dumezil och de Certeau (förutom mästerverket om Foucault).

Thomas Söderqvist: Biografier är en sak (jag har ju själv skrivit en forskarbiografi som i hög grad handlar om forskarens mindre beundransvärda emotionella liv) – självbiografier som gör det är något annat eftersom det kräver ett stort mått av mod (eller narcissism) att framställa sig själv som en scumbag.

Christian Abrahamsson: Särskilt om man gör det utan en förlösande försoning som t.ex Augustinus.

Thomas Söderqvist: Det är en sådan självbiografi jag läser och funderar över just nu. Den systematiska forskarfuskaren som tar på sig hela skulden när han avslöjas och inte lastar andra för sina misstag – och som skriver sin självbiografi som en slags självterapi. Mkt välskriven, stark läsning.

Christian Abrahamsson: Har du läst Tuans självbiografi? En fascinerande sak med den är att han beskriver den oerhörda ensamhet han känt i hela sitt liv och att han kommer ut som homosexuell i en hög ålder. https://uwpress.wisc.edu/books/3253.htm

Thomas Söderqvist: Tack för tipset!

Christian Abrahamsson: Han beskriver en fruktansvärd scen i boken. Han befinner sig på sitt rum på universitetet en söndag eller lördag och tror sig vara på väg att få en hjärtinfarkt eller stroke. Han ringer den person som han tror sig stå närmast – en annan professor – denne man säger att han är upptagen och inte kan hjälpa honom. Tuan menar att en avgrund öppnades och att han insåg att han inte hade någon i världen som brydde sig om honom.

Thomas Söderqvist: Det har jag hört så många gånger – folk som är igång med ett viktigt försök lägger inte märke till människor …

Christian Abrahamsson: Det fina är hur Tuan vågar visa sig svag och feg.

Thomas Söderqvist: Han, vars självbiografi jag läser, har för övrigt en viss ytlig fysiognomisk likhet med dig, Christian 🙂

Thomas Söderqvist: Ta det som en komplimang- han verkar hudlöst ärlig i sin självrannsakan.

Thomas Söderqvist: Vi har den som e-bok på KB – laddar ner!

Christer Nordlund: I och för sig inte en renodlad självbiografi men läs- och tänkvärd apropå forskares mindre smickrande känslor på gott och på ont: https://santerus.se/forskningens-morker-bok-160.html

Christian Abrahamsson: Känslor jag tänker på är t.ex skam, avundsjuka och hat.

Thomas Söderqvist: Känslor som är otillåtna i ett moraliserande samhälle som tex Sverige.

Henrik Brändén: Det är ojuste att hålla oss på galler så här. Men Jim W har väl inte skrivit ännu en bok?

Thomas Söderqvist: Det har han inte … ännu 🙂

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply