Skip to main content
Monthly Archives

July 2018

Är Houellebecq’s Soumission verkligen satir?

By Autobiography, in Swedish No Comments

För en tid sedan läste jag den engelska översättningen av Michel Houellebecqs Soumission (2015).

Det har tagit mig nästan tre år att ta mig samman till att öppna den. Inte för att jag tycker illa om Houellebecq på något sätt, tvärtemot. Jag har läst stort sett allt av honom, jag tycker han är en lysande författare — åtminstone i översättning, jag läser ogärna franska, det går för långsamt — men jag hade länge motstånd mot att gå igång. Kanske var jag rädd för att bli indragen i en islamofobisk tankevärld, kanske var jag bara rädd för att bli besviken?

Men när jag väl kom igång försvann allt motstånd snabbt och redan efter ett par sidor underkastade jag mig villkorslöst min nutida favoritförfattares prosa, sög med dold skadeglädje till mig hans träffsäkra gliringar mot (den franska) universitetskulturen och identifierade mig helhjärtat med författarjagets dagliga tillvaro med dålig sex, mikrovågsmat, alkohol och mer alkohol, ensamhet och livsleda. I det avseendet är Soumission/Submission en helt typisk nihilistisk och kulturpessimistisk Houellebecq.

Det som gjorde Soumission till en sådan mediesensation när den kom var ju dock inte hans sedvanliga misantropi, utan hans val av politiskt tema — en mikroskildring av hur Frankrike i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet, snabbt förvandlas i en nära framtid där det Muslimska Brödraskapet getts den politiska makten.

Jag ska inte försöka återge alla nyanserna i den diskussion som följde på publiceringen. Det går lätt att finna massor av analyser på nätet. Men det var en ting som slog mig under läsningen, särskilt mot slutet, nämligen att anklagelserna om islamofobi är ohållbara. Tvärtom läser jag Soumission som en lätt kamouflerad bekännelsesskrift av en libertariansk nihilist som längtar efter en samhällig och religiös vision — ett legitimt partriarkat. I min läsning är Houllebecq en Saulus som ännu inte omvänt sig på väg mot Damaskus, utan fortfarande kämpar med sin fariséism.

Det kan man nog, om man så vill, uppfatta som en satir. Men medan Houllebecqs tidigare böcker hade starka satiriska sidor, så märker jag inte av någon satir i Soumission. Jag läser författarjagets muslimska trosbekännelse, hans dragning till patriarkatet, och inte minst hans förväntan om att snart få ta sig en ung hustru som tillgivet vill underkasta sig, helt bokstavligt.

This post was published on Facebook 30 July 2018, where it generated the following comments:

Read More