Om intellektuell otrohet

Hoppjerka 2Det är med en viss ångestfylld avundsjuka jag konstaterar att de flesta forskare och akademiska lärare jag känner har sysslat med samma typ av problemställningar, vistats i samma institutionella miljö och haft stort sett samma disciplinära identitet i hela deras yrkesverksamma akademiska liv.

Själv har jag bytt forskningsområde, institutionell förankring och disciplinär identitet åtminstone fyra-fem gånger under mina 45 år i universitetsvärlden.

Varje gång har jag läst in litteraturen och identifierat en intressant typ av problemställningar, skrivit ett antal forskningsartiklar, publicerat ett par antologier, besökt och organiserat konferenser. Skrivit en monografi. Etablerat ett kollegialt nätverk. Fått känning av en disciplinär identitet.

Men efter fem-tio år — när jag blivit varm i kläderna och erkänd inom området och producerat något jag varit tillfredsställd med — har jag börjat intressera mig för något annat. Börjat om från ruta noll igen, med helt nya slags problemställningar, inom ett helt annat forskningsfält eller till och med disciplin. Och med nya kolleger.

Det ligger tydligen djupt i min intellektuella personlighet att vara disciplinärt otrogen. Tanken om att syssla med ungefär detsamma från bacheloruppsatsen till avskedsföreläsningen är mig djupt främmande, nästan ångestskapande. Jag har varit rädd för att fastna.

Och samtidigt gör det mig en smula avundsjuk att notera att så många av mina akademiska kolleger troget har hållit fast vid sina intellektuella och disciplinära identitet i årtionde efter årtionde. De vilar i sin identitet som ‘evolutionsbiolog’, ‘vetenskapsteoretiker’, ‘historiker’, ‘museolog’ etc. Det måste ligga någon form av trygghet i att vara så trogen en disciplin och ett kollegialt nätverk. En trygghet som både skrämmer och lockar mig.

 

(tidigare publicerad på Facebook 12 januari 2017 med följande kommentarer):

Christian Abrahamsson: Jag känner igen mig själv i det du skriver. Räv snarare än igelkott.

Thomas Söderqvist: Räv sa’ Bull.

Inge-Bert Täljedal: För c:a 40 år sedan hörde jag en föreläsning i Umeå av den rätt kände biokemisten och biofysikern Britton Chance (se Wikipedia för info). Han hade ett rykte som duktig, kanske en NP-kandidat?, men också tydligen som “splittrad”. Han tog tjuren vid hornen och sa i sitt anförande att han ibland blev ifrågasatt för att han var en sådan mångsysslare. Men, sa han, jag brukar svara att “diversity is the way of Life…” Och så log han förtjust och avväpnande. — Mot den hållningen skulle man kunna ställa Cartesius, som i Passionerna, tror jag, skriver att det är en odygd att låta sig ledas av sin nyfikenhet, för då blir man inte tillbörligt koncentrerad. (Jag minns inte formuleringen, men andemeningen minns jag så.)

Thomas Söderqvist: Så här varnade man för hoppjerkor på 50-taletImage may contain: text

Thomas Söderqvist: och så här: Image may contain: text

Christian Abrahamsson: En fin text av Freeman Dyson om hans vän Richard Feynman, en typisk fox. Feynman måste ha varit en mycket intressant person att umgås med. Han hade för vana att arbeta på strippklubbar när han var på Cal Tech. Han tittade inte på showen och var nära vän med flera av kvinnorna som arbetade där. http://www.nybooks.com/articles/2005/10/20/wise-man/

Mikael Carleheden: De jag känner som stannat på samma universitet och forskat om samma sak under större delen av sin karriär känner sig ganska uttråkade

Thomas Söderqvist: Det gör jag inte! Jag har bytt forskningsområde så snart (efter 5-10 år) att jag aldrig riktigt hann bli uttråkad. Snarare utmattad! Jag är fanemig utmattad.

Hans-Georg Wallentinus: Jag har bytt tre gånger. Därför blev docent min inkompetensnivå. Men skit samma, viktigare att lära lantmätare lite ekologi och landskapsarkitekter miljökonsekvensbeskrivning.

Thomas Söderqvist: Vilka var dina tre områden – och hur tänkte du när du bytte mellan dem, Hans-Georg? Och hur menar du med inkompetensnivå?

Hans-Georg Wallentinus: 1. Botanik (ekologi), 2. Ekologi och Naturresrurslära + planering, 3. Miljökonsekvensbeskrivning (ekologisk planering). Mellan 1 och 2 berodde det på att min tjänst som docent tog slut. Mellan 2 och 3 att jag kände mig motarbetad. “Inkompetensnivå” är ett svenskt skämt om att när man inte avancerar längre i sin karriär har man nått sin inkompetensnivå.

Thomas Söderqvist: Aha! Även om man varit kompetent på sluttjänstenivån?

Hans-Georg Wallentinus: Precis så.