Autobiographyin Swedish

Mitt behov av att klara mig själv

By January 28, 2021 No Comments

Jag funderar vidare på min dröm om den blåa dörren som jag skrev om i förrgår (se här och här).

Drömmen handlar i hög grad om trygghet och tillförsikt. Jag litar på mannen som lägger sin arm om min axel. Och framför allt handlar den om en för mig mycket ovanlig sinnesstämning — att jag låter en annan person — en som är mycket kunnigare än jag — hjälpa och vägleda mig.

I drömmen accepterar jag vägledning utan att streta emot och protestera, utan att känna mig kontrollerad och talad ner till. Det är en ovanlig känsla.

Genom hela mitt liv har jag nämligen alltid klarat allting själv. Jag har utgått från att de som sagt att de vill vägleda mig mig också velat kontrollera mig. Jag har sällan litat på att någon skulle vilja hjälpa mig för min egen skull.

Till exempel som den gången (var det hösten 1971?) när jag sade till min lärare i idéhistoria, professor Gunnar Eriksson i Umeå, att jag ville skriva min doktorsavhandling om ekologins historia.

Han blev jätteglad. Han hade själv skrivit om botanikens historia och om den romantiska världsbilden i naturvetenskapen, och såg nu möjligheten att få en doktorand som ville skriva om något som låg nära hans eget intresse.

“Vi går på biblioteket”, sade han, och så tog han med mig ner till de öppna hyllorna med vetenskapshistoriska böcker och plockade ut en bok ur hyllan. “Den här måste du läsa”, sade han entusiastiskt, “och den här är bra, och den här”.

Litet motvilligt följde jag honom längs hyllorna. Till sist sade jag: “Jag kan själv!”. Underförstått, du behöver inte hjälpa mig, jag vill klara det här på egen hand.

Till och med något så oskyldigt som den ödmjuke och vänsälle Gunnar Erikssons glädje över att ha fått en doktorand inom sitt eget forskningsområde fick mig alltså att känna obehag för eventuell styrning.

Jag glömmer aldrig den episoden. Jag tror han ryckte till litet, och som den empatiske person han var, så drog han sig försiktigt tillbaka.

Det tog mig 15 år att bli färdig med den avhandlingen. Om inte annat för att jag skulle klara allt själv. Inte lägga mig i kölvattnet på någon annans sätt att skriva idéhistoria.

“Jag kan själv!” blev mitt livsmotto. Jag har alltid kunnat själv. Har aldrig legat någon till last. Har aldrig velat gå i någons fotspår.

Jag tror det är det problemet som min dröm om den blåa dörren handlar om. Att jag faktiskt skulle kunna ge upp den där intellektuella självkontrollen. Att jag faktiskt skulle kunna lägga mitt öde i en annans händer. Och att det kanske inte är så farligt, utan skulle kunna ge ro i mitt liv.

Därför är drömmen om den blå dörren så viktig för mig, tror jag. Nej, inte viktig — den är fullständigt revolutionerande för min självförståelse.

Publicerad på Facebook 28 januari 2021, och gav upphov till en lång rad kommentarer:

Lena Kjersén Edman: Också jag har haft Gunnar Eriksson som inspiratör under mina doktorandstudier – dock alldeles för litet av den goda varan. Gunnar och efterträdaren Ronny (när de båda var piggare) brukade/brukar ha en dag tillsammans i Gunnars skogar – de trivs mycket väl tillsammans.

Thomas Söderqvist: Ja, och bägge är fantastiska skribenter; men jag tycker nog ändå att Gunnar är ett strå vassare och en mer originell forskare — hans studier av barockens vetenskap är i världsklass; Ronny är mer, hur ska jag säga det utan att det låter negativt, lärare, folkbildare, popularisator och essäist.

Christian Abrahamsson: En man jag skulle vilja träffa. Packade precis upp boken på bilden, en av de viktigaste en svensk idéhistoriker skrivit.

Thomas Söderqvist: och den var ändå en biprodukt av hans doktorsavhandling om Elias Fries och den romantiska biologien (1962). Det säger inte så litet om honom. Hans böcker om 1600-talets barockvetenskap är om möjligt ännu mer imponerande: The Atlantic Vision (1994) och Rudbeck 1630–1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (2002) — de borde ha fått mycket större internationellt genomslag.

Christian Abrahamsson: Jag har dem alla. Rudbeck är enastående bra.

Thomas Söderqvist: Jag pratade med honom för ungefär ett år sedan (kanske var det två). Jag ville hinna berätta för honom hur mycket han trots mitt “kan själv!” betytt för mig — inte för att han var döende eller så, men man kan ju aldrig veta, i den åldern (han fyller 90 i sommar).

Christian Abrahamsson: Man bör kunna själv. Allting annat är meningslöst. Små kopior är det sista en professor bör skapa. Jag får rysningar bara jag tänker på hur det skulle kännas att ha en sån elev. Creapy.

Thomas Söderqvist: I detta är vi naturligtvis eniga. Men jag tolkar min dröm som att oavhängigheten i mitt fall inte bara var en positiv kraft utan också drevs av en rädsla för att bli dominerad av andra. Den rädslan tror jag inte var produktiv. Jag har i ett annat sammanhang skrivit om Harold Bloom’s begrepp ‘the anxiety of influence’ och ‘the strong poet’ (1973).

Christian Abrahamsson: Jag vill inte heller bli dominerad. Det skapar problem.

Thomas Söderqvist: Men tycker du inte det kan vara ett problem att vara så *rädd* för att bli dominerad som jag ger uttryck för?

Christian Abrahamsson: Egentligen inte. Men det får inte hindra dig att lyssna på andra.

Johan Åkerman: Det är väl inget som jag är superstolt över men mina första ord var “oa kan”… På den vägen är det.

Thomas Söderqvist: Mina första ord lär ha varit “momo micka baschle” – vilket de vuxna tolklade som “mormor ska dricka kaffe”.

Mats Johan Söderlind: Fingrarna vill skriva på tangenterna, men stillnar för att det rör sig så starkt inom mig av det du skriver. Vilken underbar dörr att öppna, och stiga in genom!

Thomas Söderqvist: Jag väntar tålmodigt men förväntansfullt på att höra vad du har att säga när du stigit in genom din dörr.

Mats Johan Söderlind: Fast nu var det ju du och din dörr det handlade om. Den blå dörren på bilden är verkligen underbart vacker. jag lever mig bara in i den känsla som du så levande sätter ord på, när du berättar. Det är kanske underligt, men jag tänker mig inte alls att JAG har någon dörr att stiga in genom.

Thomas Söderqvist: Mats: Ah, så missförstod jag det du skrev 🙂 Men låt mig omformulera min fråga: på vilket sätt rör det sig inom dig? Vill/kan du sätta ord på det?

Mats Johan Söderlind: du skriver ju så vackert och berörande. Vad det rör vid, och på vilket sätt undgår mig. Kanske handlar det om att vara närvarande vid något som kan vara ett genombrott av något slag.

Thomas Söderqvist: Ja, det är möjligt. Så långt har jag inte kommit ännu.

Anna Bring: Ja, dörrar är ju passager, de kanske står för övergångsriter i våra liv…

Pieter Kuiper: Jag är alltid förvånad över hur många studenter det finns som vill ha _mer_ ledning. Vilka sidor de ska läsa när. Hur de ska göra. Att de frågar: “Ska man räkna så här?” Osv.

Thomas Söderqvist: Pieter: Ja, är det inte märkligt?! Jag kan överhuvudtaget inte leva mig in i det. Under min studietid prioriterade jag att läsa allt det som lärarna sade att vi kunde hoppa över.

Jerry Segerholm: Känner igen det. En kvinnlig forskare erbjöd mig första gången vi möttes att delta i hennes forskningsprojekt när jag läste på grundnivå. Men jag ville precis som du Thomas göra det på mitt eget sätt 🙂
Fast hennes motiv klarnade när en kvinnlig bekant som kände henne ringde mig och berättade att forskaren hade ringt henne och berättat om den där snygga studenten som hon hade blivit helt betagen av. 😃

Thomas Söderqvist: Jerry: Ja, orannsakliga äro forskningens drivkrafter 🙂

Jakob Danneskiold-Samsøe: Elsker den bog

Thomas Söderqvist: Og som jag skriver længere op i tråden – den er endda kun et biprodukt af hans fine doktorafhandling om Elias Fries og den romantiske biologi.

Lena Kjersén Edman: Apropå Elias Fries och den romantiska biologin så vill jag lägga ett varmt ord för Elias Fries släkting – konstnären/grafikern Ulla Fries. I Fries Ullas konst finns det en hel del romantisk biologi.

Cecilia Wetzel: Var alltid mitt motto sedan barnsben. Något mer modest (aningens) numera.. 😄

Cecilia Wetzel: Det är inte antingen-eller. Har jag börjat förstå… Satt långt inne… ☺

Anna Bring: Samma här! KAN SJÄLV! Så pass att mamma fick hitta på specialregler i relation till äldsta dottern, dvs jag. Jag fick ansvara för barnbidraget SJÄLV när jag var kanske 9-10 år… För jag ville sy eller köpa mina egna kläder. Jag levde helt upp till klyschan av en fåfäng ung tjej. Jag kom i puberteten när jag var 11. Mitt utseende blev tidigt den scen varpå jag skapade min persona. Den var A och O. Sorry att det är så lite tung, djup akademism i detta ytliga inlägg! 😊

Thomas Söderqvist: Akademism?

Anna Bring: Ok, kanske ett hemmasnickrat begrepp? Men introt i denna fantastiska tråd handlar väl ändå om forskare och handledare inom det akademiska forskningsfältet? Och här kommer jag med en liten flickas barnsliga egensinne!

Thomas Söderqvist: Anna Bring Ok, så förstår jag. Du ska nog inte underspela den lilla flickan 🙂 Min livserfarenhet är ju stort sett begränsad till den akademiska världen med omnejd.

Anna Bring: Där har vi en som kan konsten att underspela… 🙂

Thomas Söderqvist: Jamen, jag har ju en mycket begränsad livserfarenhet. Det är ett sorgligt faktum.

Anna Bring: Thomas Söderqvist Liv kan vara så mycket. Det inre livet. Dessutom har du ju flera barn, till och med. Och du har arbetat i flera olika länder, vad jag förstår… Kan inte riktigt tänka mig att detta kan rymmas i begreppet begränsad livserfarenhet? Men jag ska ju inte komma här och ifrågasätta ett så allvarsamt påstående. Fram för nya livserfarenheter!

Thomas Söderqvist: jo, tre barn som du påpekar, och en rad parförhållanden och andra förhållanden och ett par kärlekssorger, och många ups och downs, men ingen särskild arbetserfarenhet utanför universiteten, forskningen, undervisningen och museumsarbetet, inget drogmissbruk, ingen social deroute, inga depressioner, inga finansiella kollapser, inga allvarliga sjukdomar, ingen död i min nära omgivning annat än min morfar, inget tågluffande runt Europa, you name it.

Anna Bring: Vad kan jag svara… Härligt sunt begränsat leverne! Med vida utsikter, dessutom.

Thomas Söderqvist: Jo, kanske?

Johan Åkerman: Drogmissbruk, depression, finansiell kollaps, allvarlig sjukdom och död nämns i samma mening som tågluffande… SJ och DSB har uppenbarligen lite varumärkesvård att pyssla med här…

Anna Bring: Johan Åkerman Är du aspirant till jobbet? 😃

Thomas Söderqvist: Johan, ja, det låter fånigt, det kan jag se nu — men det är för att jag associerar ordet ’tågluffande’ till företeelser som att bli rånad på alla mina pengar på ett tåg i Slovakien eller bli knivskuren en natt på stationen i Napoli, osv. Dvs jag har alltid förbundit tågluffande med stor risk för överfall, kroppsskada och plötslig död eller sjukhusvistelse i ett land där jag inte begriper vad läkarna och sjuksköterskorna säger.

Lars Rydbeck: Jag gjorden en gång en upptäckt när jag var i Vadstena. Jag hade beställt fram husförhörsböckerna från Femsjö. Fann då att den stora folianten som innehöll Elias fars anteckningar om alla hushållets medlemmar hade använts som växtpress. Av Elias , naturligtvis. Om honom hade fadern skrivit : vistas alla terminer vid universitetet i Lund . Denne far som inte tillät sonen nisi Latine loqui när de var ute i markerna och studerade skivlingar. Själv bodde jag i 21 år i ett hus som gränsade till Elias Fries park i Lund. Ett stycke ur Fries latinska självbiografi stod i gymnasieläroboken Med lärde män på latin.

Anna Bring: Färgstarkt! Där fick jag att klura på… Känner som om denna mystiska historia kommer att speglas i min drömvärld.

Anne Charlotte Carlslund: Stærk fortælling. Genkender SÅ meget. Jeg gik også imod min egen vejleder, da jeg skrev speciale og var vred, da han ikke godkendte min kritik af hans tænkning ( kritik, som andre professorer fandt flot og gennemarbejdet). Selvstændighed er en styrke, men vreden over ikke at blive forstået som unik er en svaghed. Vi selvstændige kan knække os selv indefra, når vi ikke vil have hjælp. Tak!

Andrew Jamison: Brings back memories, Thomas! We were so much older then. And so stubborn. I miss our heated discussions from the 70s. Keep dreaming, old man.😉

Thomas Söderqvist: Yes, Andy Jamison, I remember you were really angry with me, because you thought I was way too nitty-gritty empirical in my writings about the history of ecology and that I missed a great opportunity to make more bold theoretical assertions in my dissertation; and I remember that I scolded you for painting the historical picture with a way too broad brush. To paraphrase Roy in Blade Runner: We argued about things younger scholars wouldn’t believe. But all those moments will be lost in time, like tears in rain. Soon time to die. — or maybe we should pick the discussion up again? That would be fun, actually, and very relevant, maybe?

Andrew Jamison: Good idea. I was writing about the “hybrid imagination” when I retired, yet another big brush notion. It boils down to “two heads are better than one”. Be fun to try writing something together about environmentalism.

Thomas Söderqvist: I was thinking in much less ambitious terms — I was thinking about bringing up the dilemma between large-scale views and nitty-gritty details in a post here on Facebook.

Thomas Söderqvist: Andy Jamison, my erudite FB-friend Jakob Danneskiold-Samsøe is probably also interested in this — I think he is actually closer to your intellectual style than to mine (see his brilliant regular postings on medieval and early modern history here on Facebook). He’s also “former bartender at Andy’s Bar” 🙂

Andrew Jamison: We are now friends. Let’s see what happens. May I offer a haiku:
What is history
The big things and the little
How to combine them

Thomas Söderqvist: Wonderful — btw, I love you haikus, and the images that accompany them!

Christer Magnusson: Det är nog 70/70

Thomas Söderqvist: Vad är 70/70??

Christer Magnusson: Vi styr över 70% i tillvaron medans dom andra 70 procenten kan vi inte göra någonting åt…☕️

Thomas Söderqvist: Jag tror nog snarare 20/20 när jag tänker efter.

Christer Magnusson: Också en fin variant Thomas. Fotbollsspelaren Bosse Larsson fällde följande kommentar på frågan hur han trodde matchen skulle gå: – Jaaa, de ä nog 70/70

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply