Skip to main content

Hur en homoerotisk dröm kan bryta en skrivblockering

By Autobiography, in Swedish No Comments

Pederastisk scen på attisk vas, ca. 480 f.Kr. München: Staatlich Antikensammlungen.

År 1984 skrev jag slutmanuskriptet till min doktorsavhandling om den svenska ekologins historia. Under vintern, våren och sommaren gick det som smort att skriva, men i oktober-november gick jag in i väggen. Dagboken är fylld av känslor av hopplöshet och tvivel. Flera gången övervägde jag tydligen att helt avbryta arbetet.

Men tidigt måndag morgon den 4 december vände det. Enligt dagboken senare samma dag vaknade jag ur en dröm om ett “ömsint homosexuellt förhållande” till Bengt Pettersson, den då nyligen pensionerade professorn i växtekologi vid Umeå Universitet.

Drömmen gjorde ett “stort intryck på mig”, skrev jag, om inte annat därför att jag både tidigare och senare i livet varit renodlat heterosexuell, och sällan eller aldrig drömt homoerotiska drömmar. Jag skrev också att det nog inte var nån tillfällighet att drömmen handlade om just Bengt Pettersson, eftersom han var den förste ekolog jag hade pratat med tio år tidigare när jag gick och valde avhandlingsämne; det var han som hade satt mig på spåret av relevant växtekologisk litteratur, och honom jag hade gjort den längsta intervjun med. Och han hade alltid varit vänlig och tillmötesgående och t.o.m. läst ett kapitel i utkast.

Medan jag tänkte och skrev allt detta i dagboken några timmar senare så försvann min skrivblockering som dimma i soluppgången. Jag bestämde mig i upprymt tillstånd samma dag för att göra avhandlingen färdig: “Han har förlöst mig. Stunden är inne. Jag blir färdig”, skrev jag. Och det blev jag halvannat år senare (The Ecologists, 1986).

När jag läser om den här dagboksanteckningen från december 1984 får begreppet förlösning, mentorskap och akademisk pederasti (παιδεραστία) — om än bara i drömmens form, inte i verkligheten som i den klassiska grekiska kulturen — en helt annan innebörd för mig.

Jag undrar om andra har upplevt något liknande, dvs. att en intensiv erotisk dröm kan lösa upp en (i detta fall närmast depressiv) akademisk skrivblockering?

Denna post bygger på två Facebookinlägg, en på min egen tidslinje den 2 juni 2017 och en stort sett identisk text på FB-gruppen Högskoleläckan den 25 december 2017  – här återger jag kommentarerna från bägge inläggen: Read More

Mina (minst) tio akademiska identiteter under 50 års tid

By Autobiography, in Swedish No Comments

Efter att jag hade postat min essä om intellektell otrohet på Facebook, så frågade Fabian Hasselblad: “Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner?

Jag har funderat en del på hans svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack Fabian för den inspirerande frågan).

Identitet #1: zoolog
Efter många år som fältbiolog och gymnasiestuderande och efter en snabb fil.kand.-examen i kemi, zoologi och historisk geologi (och fåfänga drömmar om att bli professionell fågelskådare), blev jag i april 1967 under en knapp timmes gästföreläsning av paleontologen Harry Mutvei (jag minns den som i går) inspirerad till att börja forska. Mutvei pratade entusiastiskt om sina studier av skalstrukturer hos recenta och fossila pärlbåtar — och eftersom min bästa fågelskådarkompis Krister höll på att skriva en taxonomisk avhandling om en liten grupp fossila marina evertebrater (cyclostomata bryozoer) valde jag att ta fatt i problemet rörande mikrouppbyggnaden av skalet hos recenta arter i samma grupp, särskilt frågan om förhållandet mellan kalk och proteinavlagringar. Det formella målet var att skriva en PhD i zoologi.

Identet #2: biokemist
Men redan efter ett års tid insåg jag att jag visste alldeles för litet om proteiners kemi och jag kontaktade därför den ledande proteinkemisten i Stockholm, Birger Blombäck på Karolinska Institutet, för att lära mig mer om hur man analyserar proteiner. Efter ett halvår i biokemisk mästerlära blev jag så inspirerad av hans forskning om blodkoagulationsproteiner att jag beslutade mig för att överföra mina kunskaper om evolutionsteori och använda proteinstrukturdata till en s.k. kladistisk rekonstruktion av däggdjurens fylogeni. Jag lade bryozoernas skalstruktur på hyllan (men fick åtminstone en artikel och en lic.-avhandling ut av dem) och lyckades få ett doktorandstipendium i biokemi på Karolinska Institutet istället.

Det gick bra. Jag gick doktorandkurser i biokemi och immunologi på KI, undervisade blivande läkare i medicinsk kemi och biokemi (låg alltid en lektion före dem), fick producerat bra data och fick snabbt skrivet tre artiklar som försteförfattare tillsammans med Blombäck. Men på labbet har man mycket väntetid och jag gick där och funderade på evolutionsteorins filosofiska grundvalar. Efter ett och ett halvt års tid hade det mognat till att jag ville läsa vetenskapsteori i Umeå för att fördjupa den teoretiska grundvalen för avhandlingen; detta gick Blombäck konstigt nog med på och vintern 1971 började så jag på grundkursen i vetenskapsteori hos Göran Hermerén (och fick samtidigt ett arbetsrum hos den ikonoklastiske evolutionsforskaren Søren Løvtrup mot att jag tog en del av hans undervisning i biokemi och fysiologi). Tanken var att jag skulle vända tillbaka till KI och avsluta det halvfärdiga empiriska arbetet för avhandlingen i biokemi senare.

Identitet #3: idéhistoriker
Men så gick det inte bättre än att jag en dag upptäckte ämnet idéhistoria. En uppenbaring för mig som var politiskt vänsterradikal och som just läst Ronny Ambjörnsson och Aant Elzingas Tradition och Revolution: Huvuddrag i det europeiska tänkandets historia; jag upptäckte att Ronny undervisade i Umeå, bara några hundra meter från mitt arbetsrum! Så jag gick även grundkurserna i idéhistoria, blev helt såld på ämnet, och skrev efter några månader till Blombäck och sade att nu var det slut med att doktorera i biokemi (vilket han blev rätt härsken över). I samma veva upptäckte jag (närmast av en tillfällighet men det är en annan historia) ett väldigt intressant forskningsproblem: vad var den historiska bakgrunden till den aktuella forskningspolitiska modeflugan bland ekologerna, de s.k. ekologiska storprojekten? Så trots att jag ännu inte hade gått upp till (och heller aldrig någonsin tog) sista deltentan på 40p-kursen i idéhistoria, gick den vänlige professor Gunnar Eriksson med på att vara handledare och skaffade mig t.o.m. ett doktorandstipendium! Nu var jag på god väg att skaffa mig en identitet som idéhistoriker!

Identitet #4: dilettant
Men det skulle ta 14 år innan jag blev färdig med avhandlingen. Först blev jag gift och fick barn och vi flyttade till Halmstad, sedan tog ett korttids jobb på Roskilde Universitetscenter och blev snart rekryterad som adjunkt i min gamla specialitet (evolutionsbiologi) Så blev jag skild och återupptog så småningom studierna i vetenskapsteori (men nu i Göteborg). Som adjunkt på RUC använde jag all min forskningstid åt att läsa in mig på sociologi och statskunskap för att förstå hur man skulle analysera ekologisk forskningspolitik, och jag undervisade och handledde i stort allt annat än det ämne som jag blivit anställd i; för det mesta gav jag perspektiverande kurser i vetenskapshistoria, forskning och samhälle och vetenskapsteori på den naturvetenskapliga grundutbildningen. I sju-åtta år handlade det mest om undervisning; allt annat var en stor intellektuell röra: jag hade inget forskningsfokus, skrev inte mycket. Avhandlingsarbetet låg nere i många år. Jag hade ingen riktig disciplinär identitet, kände mig mest som dilettant.

Identitet #5: kunskapssociolog
Omkring 1980 återupptog jag arbetet med avhandlingen. Men inte hundra procent; i långa perioder gjorde jag avbrott från det historiska arkivarbetet för att istället läsa in mig på litteraturen om det s.k. kunskapssamhället (och informationssamhället) som klassamhälle; jag skrev en del om det, redigerade ett par antologier och fick under loppet av 1980-talet en slags identitet som kunskapssamhällesteoretiker och var till och med deltidsanställd vid Linköpings Universitet och vid det privata forskningsinstitutet Rådet för företagslednings- och arbetslivsfrågor i Stockholm under ett par års tid för att utveckla ett stort forskningsprogram tillsammans med Bosse Dahlbom och Svante Beckman om makten i kunskaps- och informationssamhället (som vi naturligtvis inte fick pengar till).

Identitet #6: vetenskapshistoriker
I juni 1986 försvarade jag äntligen doktorsavhandlingen (The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation), formellt i ämnet vetenskapsteori i Göteborg men de facto (insåg jag när recensionerna började komma) i vetenskapshistoria, och under de följande åren började jag mer och mer känna mig som vetenskapshistoriker. Så när jag fick ett treårigt forskningsanslag från HSFR för ett vetenskapshistoriskt projekt (i form av en biografi om en immunolog) droppade jag Linköping, FA-rådet och den kunskapssociologiska maktproblematiken och gick med hull och hår in för vetenskapshistoria istället. Det passade mig perfekt: jag älskade kombinationen av arkivarbete och skrivande, publicerade en hel del, fick en postdoc i vetenskapshistoria på Stanford och kom därigenom snabbt ut på den internationella vetenskapshistoriska arenan och fick min andra akademiska bok utgiven. I ungefär ett decennium hade jag så en identitet som vetenskapshistoriker, gav grundkurser i vetenskapshistoria på universitetet etc. Det var första gången jag fick en klar disciplinär identitet under längre tid – en identitet som dessutom hängde fast länge (jag blev t.ex. invald i styrelsen för den internationella organisationen i mitten av 2000-talet).

Identitet #7: biografiforskare
Eftersom min bok nummer två var en biografi och eftersom jag hade utvecklat en rätt unik approach till forskarbiografin (den s.k. existentiella biografin) blev jag mer och mer intresserad av biografin som genre, dvs. inte bara som en metod för att skriva vetenskapshistoria utan även som en helt självständig genre. Så jag började läsa in litteraturen om den biografiska genren och lyckades få forskningsrådsanslag till ett femårigt projekt om detta (inkl. en doktorand). Det vill säga, jag fick ännu en gång uppleva glädjen av att kasta mig ut i nördigt arkiv- och biblioteksarbete (jag har alltid varit lyckligast när jag haft möjlighet att sitta på bibliotek tio timmar om dagen i flera veckor i rad). Och det resulterade förstås också i ett antal publikationer och antologier och konferenser och nätverkande bland biografiforskare och en identitet som en av dem snarare än vetenskapshistoriker (men dessvärre ingen monografi den här gången) – och ett par hyllmeter litteratur om biografigenren i bokhyllan.

Identitet #8: medicinhistoriker
Mitt i allt detta lyckliga forskande om biografigenren fick jag erbjudandet om professuren i medicinhistoria i Köpenhamn. Som tur var lyckades jag få tjänstledigt under de första tre åren för att någorlunda hinna avsluta mina biografgenrestudier (det var därför jag inte fick monografin utgiven), men sen slog fällan ihop omkring mig. Som den ende danske ämnesföreträdaren förväntades jag vara en samlande figur för ämnet, forska specifikt i medicinhistoria, rekrytera doktorander med mera. Jag arrangerade naturligtvis också plikttroget de konferenser och årsmöten och seminarieserier som skulle till, men innerst inne tyckte jag faktiskt inte att medicinhistoria var särskilt intressant, särskilt inte den socialhistoriska riktning som då helt dominerade ämnet. Fyra av mina fem medicinhistoriska doktorander valde dock rätt så konventionella medicinhistoriska ämnen för sina avhandlingar och därmed var professurens och ämnets identitet räddad, trots min egen halvhjärtade inställning.

Identitet #9: museichef
Min identitet blev också räddad när jag började engagera mig i det medicinhistoriska museet, som följde med som en slags bihang till professuren. De första fem åren såg jag ansvaret för museiverksamheten som ett nödvändigt ont som jag kunde lägga över på mina medarbetare, men i mitten av 2000-talet började jag inse att det där med museer var rätt kul – och att det faktiskt gick att utveckla intressanta forskningsproblemställningar. Jag blev mer och mer intresserad i frågor rörande insamling och bevaring av det nutida biomedicinska kulturarvet och hur museer kunde utställa alla dessa mystiska, abstrakta och anonyma biomedicinska föremål i utställningar som inte bara fångade experternas utan även den breda allmänhetens intressen. Och därmed kom jag in på områden av humaniora som jag aldrig stiftat bekantskap med tidigare: konst, visuell kultur, materiell kultur, arkitektur, estetik m.m. Som vanligt var jag en glad autodidakt, läste in mig på den grundläggande litteraturen på egen hand och vågade mig som vanligt på att publicera forskningsartiklar inom det nya området, utvecklade nya internationella nätverk, fick nya kolleger, och så vidare. Tio år tog det sammanlagt. Jättekul. En identitet jag känner mig rätt stolt över, trots att jag lämnat det och övergått till …

Identitet #10: emeritus
Och nu är jag alltså emeritus. Jag har lämnat alla de tidigare identiteterna bakom mig. Har åter en gång brutit upp från kolleger och nätverk, lagt ett antal artiklar, böcker och konferensartiklar till mitt CV. och sitter nu vid skärmen och blickar tillbaka på de nästan 50 år som gått sedan jag började min forskningskarriär som ung zoolog och som kom att avslutas inom ett helt annat akademiskt område än jag hade kunnat drömma om på 1960-talet. Sitter här och funderar över det där med karriär och livsförlopp och över skillnaden mellan att vara en intellektuell ”räv” (som jag har varit) och att vara en intellektuell ”igelkott” (som de flesta av mina kolleger i de olika nätverken har varit). Och naturligtvis akademiserar jag dessa funderingar, läser in mig på litteraturen, bygger litet försiktigt upp ännu ett kollegialt nätverk, skriver på en artikel, funderar på en bok, och så vidare. Kanske blir det den sista akademiska identiteten för min del?

Denna blogpost är en kraftigt utvidgad version av ett inlägg på Facebook 14 januari 2017 som gav upphov till följande kommentarer: Read More

Om intellektuell otrohet

By Autobiography, in Swedish No Comments

Hoppjerka 2Det är med en viss ångestfylld avundsjuka jag konstaterar att de flesta forskare och akademiska lärare jag känner har sysslat med samma typ av problemställningar, vistats i samma institutionella miljö och haft stort sett samma disciplinära identitet i hela deras yrkesverksamma akademiska liv.

Själv har jag bytt forskningsområde, institutionell förankring och disciplinär identitet åtminstone fyra-fem gånger under mina 45 år i universitetsvärlden.

Varje gång har jag läst in litteraturen och identifierat en intressant typ av problemställningar, skrivit ett antal forskningsartiklar, publicerat ett par antologier, besökt och organiserat konferenser. Skrivit en monografi. Etablerat ett kollegialt nätverk. Fått känning av en disciplinär identitet.

Men efter fem-tio år — när jag blivit varm i kläderna och erkänd inom området och producerat något jag varit tillfredsställd med — har jag börjat intressera mig för något annat. Börjat om från ruta noll igen, med helt nya slags problemställningar, inom ett helt annat forskningsfält eller till och med disciplin. Och med nya kolleger.

Det ligger tydligen djupt i min intellektuella personlighet att vara disciplinärt otrogen. Tanken om att syssla med ungefär detsamma från bacheloruppsatsen till avskedsföreläsningen är mig djupt främmande, nästan ångestskapande. Jag har varit rädd för att fastna.

Och samtidigt gör det mig en smula avundsjuk att notera att så många av mina akademiska kolleger troget har hållit fast vid sina intellektuella och disciplinära identitet i årtionde efter årtionde. De vilar i sin identitet som ‘evolutionsbiolog’, ‘vetenskapsteoretiker’, ‘historiker’, ‘museolog’ etc. Det måste ligga någon form av trygghet i att vara så trogen en disciplin och ett kollegialt nätverk. En trygghet som både skrämmer och lockar mig.

Publicerad på Facebook 12 januari 2017 och i FB-gruppen Högskoleläckan med följande kommentarer: Read More

Studier i grekiska — de två mest underbara åren i mitt liv

By Autobiography, in Swedish No Comments

bokhyllan-med-grekiska-litteraturJag ägnar morgontimmarna åt att dammsuga i bokhyllorna. Det är 18 år sedan jag senast gjorde det. Som emeritus har man mer tid till att hålla dammet borta.

Varje bok blir dammsugen och avtorkad. Men jag försöker undgå att se på böckerna, försöker hålla minnena borta, låta bli att överväldigas av känslor. Det är ju dammsugning jag håller på med, inte memoarer.

De tre hyllmetrarna i den smala hyllsektionen i mitten på fotot innehåller böcker från en av de bästa perioderna i mitt liv: de två åren när jag läste grekiska i slutet av 1990-talet. Från hösten 1997 till försommaren 1999 var jag helt uppslukad av allt grekiskt — först och främst språket, men också antik filosofi, konst och litteratur.

Jag hade varit på Roskilde Universitetscenter i drygt 25 år (och var innerligt trött på det) och hade just blivit färdig med min stora Niels K. Jerne-biografi (och var trött på immunologihistoria också). Och så fick jag, närmast som en skänk från ovan, en 5-årig forskningsrådsprofessur för att studera forskarbiografin som genre.

Fem år kändes som en evighet. Jag tyckte jag hade gott om tid och beslutade mig för att göra det grundligt och gå tillbaka till den biografiska genrens rötter, dvs.till den antika biografin. Och då låg det naturligtvis nära till hands att läsa Plutarchos och de andra pionjärerna i original. För översättningar kan man ju inte lita på, väl?

Jag hade gått reallinjen på gymnasiet, med matte, fysik och biologi, dvs, hade inte läst varken latin eller grekiska, så det var bara att sätta sig på skolbänken igen. Under de två årens tid lärde jag mig språket ca. 15 timmar i veckan, och de övriga 45 timmarna ägnade jag åt den antika biografitraditionen och läste upp litteraturen om den biografiska genren.

Det var två helt underbara år. Lärorikt är ett fattigt ord. Det var en helt ny värld som öppnades för mig. Ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny grammatik, rötterna till Västerlandet. Jag svävade på små moln av studielycka. Lärde mig helt nya dimensioner av vetenskapligt arbete. Man blir en annan (om än inte bättre?) människa av att lusläsa C.B.R Pellings 200 sidor långa filologiska kommentar till Plutarchos 65 sidor korta biografi över Antonius.

Våren 1999, just när jag hade skrivit min avslutande uppsats (om Plutarchos Aristides-biografi), fick jag besked om att jag hade fått professuren i medicinhistoria vid Köpenhamns Universitet. Och så gled jag över till att studera mer nutida biografier och så småningom kom jag in på materiell kultur – men det är en annan historia.

Jag längtar ofta tillbaka till de två åren. Valde jeg fel bana i gymnasiet? Skulle jag ha gått helklassisk gren istället för att kämpa med matematiken och fysiken?

Jag tror inte det. Jag ångrar inte mina tio års naturvetenskapliga skolning under ungdomsåren. Lika litet som jag ångrar de följande 45 åren som vetenskapshistoriker och museiman. Men det ändrar inte på att de två åren med näsan nere i grekiska diateser, aspekter och modalsyntax nog var de lyckligaste i mitt professionella liv.

Och så tillbaka till dammsugaren (ηλεκτρική σκούπα).

Först publicerad som Facebook-poster den 1 december och 30 november 2016, men inte många kommentarer:

Read More

Om lukten av paradis

By Autobiography, in Swedish No Comments

Hittills har jag begränsat mitt memoarprojekt till de minnen och känslor som väckts till liv av det visuella arkivmaterialet, dvs. foton, gamla brev och dagböcker, artiklar och böcker m.m., som jag skrivit genom årens lopp. Varje fotografi, nästan varje papper i arkivrummet i källaren ger upphov till minnen.

BrädorDet är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.

Allra mest otillgängliga är de taktila minnena och luktminnena.

Jag har inte sparat några föremål från barndomen och ungdomsåren. Hur kändes det att stryka den gamla nallen på huvudet med fingrarna? Kanske jag skulle börja gråta om jag fick chansen att göra det igen?

Vad så med luktminnet? En enda gång har jag haft ett mycket starkt minne av barndomens dofter. Det var i början av 1980-talet, när jag en dag promenerade på gatan i Köpenhamn och tänkte på ett eller annat (kanske på avhandlingen som aldrig blev färdig eller på mitt trassliga kärleksliv). Som jag gick där blev jag plötsligt transponerad i tid och rum, liksom i en Star Trek-episod. Gatan försvann framför ögonen på mig och i istället gick jag nu på en av de smala grusvägarna på landet där jag tillbringade sommarloven hos mormor och morfar. Den korta vägen från handelsboden i Hästängen, förbi sågen, ner till den gamla ångbåtsbryggan vid Bergshamraviken.

Jag gick där alldeles ensam på grusvägen i sommarvärmen och var glatt och barnsligt obekymrad.

Det hela tog kanske ett par sekunder, sedan var illusionen slut, och jag gick återigen på gatan i Köpenhamn liksom ett ögonblick innan.

Förbryllad stannade jag upp. Och märkte så den goda, trygga doften av nysågat trä. Jag såg mig omkring — och hann precis uppfatta bakändan av en lastbil som körde förbi, fylld med trävaror. Doften av trä hängde fortfarande i luften.

Brädgård

(bild: stabbläggare på Funbo brädgård, Uppland; från Upplands Museum via Flickr)

Det var uppenbart vad det hela handlade om. Området runt omkring Bergshamra Ångsåg AB var ett av min barndoms smultronställen. Här badade jag, här satt jag och metade abborrar på kvällarna, här kunde jag sitta i timvis i solen på dagarna och titta på arbetarna som balanserade på stockarna ute i vattnet, höra de raslande kedjorna från paternosterverket som transporterade stockarna upp till sågbyggnade, det dova ljudet från den stora ramsågen och de mera gälla ljuden från de mindre sågarna som delade upp stockarna i plankor och bräder. Och springa omkring i brädgården när stabbläggarna lade upp de färdigsågade längderna i de höga staplarna. Och framför allt alla dessa dofter – av våta stockar, nysågade brädor, sågspån, brädstaplar.

Grusvägen, bryggan och sågen var min barndoms paradis. Lukten av nysågat trä på gatan i Köpenhamn bröt igenom den dagliga ängslan och oron och återkallade känslan av att vara i paradiset igen.

En tidigare version av denna text publicerades på Facebook 27 nov 2016 och gav då upphov till flera kommentarer):

Read More

The point of museums is to play with material stuff

By Biomedicine in museums

(Here’s my talk at the night of discussion titled ‘What the hell is the point of museums?’ held at Medical Museion November 3, 2016 – see the program here – text in square brackets were added for this online version)

What (the hell) is the point of museums? I will give my shot by looking backwards on my experiences from being the Director of this place for more than a decade and a half. Not surprisingly, I have asked myself this question many times before: What’s the point of Medical Museion?

When I came here in August 1999 (it feels like yesterday!), when it was Medicinsk-Historisk Museum, I entered a shabby house with only a few public exhibition rooms (for the history of surgery, epidemics, etc.). Less than one percent of the collections were on display; the rest — one of the best collections of medical artefacts in the world —was in repositories that were closed to the public.
what-the-hell

But back then it was a mess (and it has taken us almost 15 years to get order out of chaos, and I think it is pretty much in place now, thanks to Ion Meyer and his crew) and therefore one of the first obvious things to do was to open up this treasure trove to the public. Which we have now done over the last ten years, to a large extent thanks to Bente Vinge Pedersen who has produced the majority of >30 large and small exhibitions, almost all based on the rich collections.

Well, this is of course what every museum must do: Get the collections in order, and make a lot of exhibitions. But there was a special twist to it in our case. Because in the course of this work we began to articulate a critical attitude against some tendencies in the museum world — for example that

  • designers and communication professionals tend to take over from the curators
  • museums are turning more and more digital: install digital devices, interactives and touch screens, etc.
  • museums want to become popular, draw large numbers of visitors and be immediately relevant for society tends whhile at the same time cutting down their basic research on material culture
  • story-telling become more important than factual knowledge

Tendencies that all have the unfortunate consequence that they draw the attention away from the material artefacts.

Our clarion call against these tendencies was simple: ‘Back to the objects!’ It is material culture and things that is the key to the museum experience. Keeping and investigating artefacts is the basic rationale for a museum. And the acquisition of new artefacts is the life-blood of museums.

We began to discuss in these terms around 2006 when Camilla Mordhorst, who had an interest in rarity cabinets; Adam Bencard, who had a philosophical interest in the material body; and myself, who was fascinated by new biomedical technoscientific objects, read and discussed Sepp Gumbrecht’s notions of ‘meaning’ and ‘presence [see The Production of Presence: What Meaning Cannot Convey, 2004] – and translated his ideas into a museum context.

Since then we have continued to debate the consequences of thinking in terms of ‘presence’ over the last ten years, and we have learnt a lot:

  • we learnt that design is good and important — but that it should enhance the attention to the artefacts, not draw attention away from them.
  • we learnt that we need really good texts — but that texts should always be kept to a minimum. Texts shall enhance attention to artefacts, not draw attention away from them.
  • we learnt to appreciate the need of visuals and images — but we’d rather prefer original material objects than pictures.
  • we understood that story-telling can very be good, for example when a guide shows visitors around — but that telling stories is always secondary to the primary interaction with the things. (The objects are not props in a story.)
  • and we came to the conclusion, that we would avoid digital devices, interactives and touch screens as much as possible.
  • and we agreed that online access to digital images of objects is fine — but that we must make sure that the digital museum is not a substitute for the direct sensual interaction with the objects.

Which leads me to the most important experience – that we learnt to approach artefacts with all our senses. We learnt to see them by drawing them [thanks Lucy Lyons]. We learnt how it feels to handle objects without viewing them first, and we developed our tactile skills (is the object heavy, hard or soft?) [thanks Jan-Erik Olsén]. And we experimented with the olfactory sense: What does it smell? [thanks Anette Stenslund].

I think this ‘Back to the presence of objects’–approach has been the major connecting idea behind our exhibitions — and maybe behind the positive reception most of them have had (and by the way, thanks to Bikubenfonden for last year’s exhibition price!).

And thus my first take-home point for the debate this evening, namely that the point of museums is basically to collect, take care of, and investigate material stuff. Period. Everything else is secondary.

Or to put it differently: Museums can be entertaining, they can be learning institutions, they can be hubs for democracy education, and so forth. But if they forget their basic rationale — to be keepers and curators of material culture — they have no reason to exist.

So many other institutions and media are much better when it comes to entertainment, learning and education to democracy. Books, newspapers, magazines, television and radio do it better. Facebook, YouTube and Twitter do it much better. These media are already very good at utilizing visuals online — they tell great narratives — and they can do all we try to do much better than we can. Except investigate material things.

So I think it’s a mistake to duplicate what other institutions are doing much better than museums are. It’s a waste of resources and it’s a waste of our core assets.

My second take-home point has to do with our name, Medical Museion.

The modifier ‘medical’ is quite obvious; this museum has been associated with the University’s medical faculty for more than a century. But the background of the noun ‘Museion’ is more interesting.

My simple idea was that a museum ought to be a temple of the Muses, the old Greek goddesses who inspire poets, historians and philosophers. In Hellenistic times, the Mouseion was a place where you got inspired, inseminated with ideas – in contrast to the Renaissance museum where you collected things. Calling it a Museion therefore was for me a rhetorical means to emphasize that we had to imbue the museum with the attitude of the university. Or at least the ideal university.

Actually, when I came to this institution as a professor in history of medicine in 1999, I had one and only one ambition – to gather a group of PhD-students around a seminar table. The dream came true: I have had the privilege to have altogether ten of them over the years (some of them are here now), and also a handful of postdocs. But after a few years, I realized it would be a shame if they were isolated as a group of Researchers with capital R. They should really be integrated in the daily museum activities. They should collect and try their hands on the artefacts. And vice versa, the technical staff should get acquainted with research problems.

So we expanded the seminar, from being a research seminar only to deal with the whole spectrum of museum issues: Exhibition plans, conservation issues, collection logistics etc. And we invited a steady stream of guests, both academics and curators (and not least art practitioners) to come and share our investigation of things.

And most importantly, these seminars should be free and lively. Argument and interesting ideas was king. Formal position meant nothing.

I like to think about this as a defining characteristic of this house, i.e., that this attitude spread also outside the seminar room, so that the museum as a whole became a continuous, almost daily seminar, with open-ended debates, with a flat structure. And that you were allowed to play and try crazy things.

Thus my second take-home point for the discussion — that every museum should install a culture of curiosity, of investigation and a research mentality. A constant playing around with ideas and things. And that this culture of play [cf. Johan Huizinga, Homo Ludens] should be shared across the whole staff, including conservation staff, collection staff, exhibition curators and researchers.

I think it is a great mistake to have one’s eyes fixed on visitor numbers or relevance or usefulness to society. The key to success is the staff, and the key to the staff is to let the employees play freely as much as possible. If a serious culture of play can be installed, good exhibitions and raising visitor numbers (and perhaps prizes) will follow.

I would also have liked to say something about a third take-home point, namely about the problem that so many museums are fixated on the contemporary political and cultural landscape, that this makes us vulnerable to political interventions and rapidly changing ideological agendas, and that we should therefore instead focus on the long past and the very far future in order to keep our integrity as museums. But this would take another five minutes so I will stop here. (And besides, having two take-home points fits better with my conclusion.)

To conclude I would like to paraphrase the Enlightenment philosopher Immanuel Kant, who once famously said that “thoughts without content are empty, intuitions without concepts are blind.” [Critique of Pure Reason]

Or, in my museological version: Museums that don’t focus on material stuff and material things are empty – and museums that don’t encourage a playful attitude among the staff are blind.

And thus my answer to the question for the debate tonight: The point of museums is to play with material stuff.

Do you throw personal stuff away?

By Autobiography, in English No Comments

Question for my friends – when it comes to personal things, do you keep them for the future or do you throw them away after a while? And do you treat documents, books, images, and material stuff differently?

I am a compulsive saver of documents and photos (and books), but tend to throw material stuff away. I know at least one person who has it exactly the other way around.

What about you? Are you a saver or do you throw away? And what kind of stuff do you keep and what do you discard?

Published on Facebook 26 September 2015, generating the following comments:

Read More

The muse is political — the museum is political

By Biomedicine in museums

In last issue of the journal Isis (vol 107, nr 2, 2016), twelwe scholars discuss different aspects of The History Manifesto from the vantage point of the history of science, technology and medicine.

The History Manifesto is a 125-page call-to-arms by American historians Jo Guldi and David Armitage, published open-access by Cambridge University Press in 2014 (available on-line here), which diagnoses what the authors see as a crisis in the humanities in general (and in history in particular), especially a lack of interest in long-term questions and issues and the tendency among historians to focus in micro-history at the expense of the long-duree. It has generated vigorous discussions among historians internationally.

My contribution to the symposium, titled “The muse(um) is political” (pp. 342-344) is enclosed below (without footnotes). If you want to see the footnotes you can read it as a pdf-file here.

The Muse(um) Is Political

In this brief comment I will restrict myself to a single aspect of The History Manifesto—namely, its failure to mention museums as important venues for historical research and public engagement with history, whether in the longue durée style or in terms of short-term micro-historical episodes. This is an omission that is a trifle ironic in light of the etymology of the word “manifesto” (“public declaration”), since museums are surely among the most important forums for giving substance to the public role of history.

Unfortunately, The History Manifesto’s neglect of museums and material history is further perpetuated in the comments by Karine Chemla and Daniel Kevles. It is especially surprising when Kevles, an accomplished historian of object-rich contemporary science and technology, discusses public engagement. Books, essays, reviews in popular magazines, radio, television, and film each have their place in his survey of popular genres that support engagement with history—but not museums and exhibitions.

In their reply to Jo Guldi and David Armitage, Deborah Cohen and Peter Mandler are among the few in the discussion surrounding the manifesto to mention museums at all, pointing out in passing that “historians in the last forty years have been reaching larger and ever more diverse publics in a wide array of public theaters,” including “the new museums devoted to history, such as the United States Holocaust Memorial Museum and the Lower East Side Tenement Museum in the U.S. and the wave of Heritage Lottery Fund foundations in the UK, and older history museums reinvigorated.” (note 1)

The museums mentioned by Cohen and Mandler engage with social and cultural history, on both national and local levels. However, they could also have added museums of science, technology, and medicine as a significant segment of these new and reinvigorated “public theaters.” Museums like the National Museum of American History (Washington, D.C.), the Deutsches Museum (Munich), the Deutsches Hygiene-Museum (Dresden), the London Science Museum and the Wellcome Collection (London), the Powerhouse Museum (Sydney), the Museum Boerhaave (Leiden), the Canada Science and Technology Museum (Ottawa), and hundreds of other similar institutions around the world are devoted to public engagement with the history of science, technology, and medicine from the early modern period to the present. Many of the outreach activities at these museums are based on historical scholarship in close connection with curatorial work in the collections; and historical and theoretical research also drives new acquisitions. It is also worth noting that these venues boast visitor (read: citizen) numbers that would make publishers of science books jealous: for example, the medium-sized Norwegian Museum of Science and Technology (Oslo) has over 250,000 visitors per year.

This blind spot in the manifesto and among most of its commentators when it comes to museums is particularly problematic, since these are sites that carry unique possibilities for bridging micro-history and the longue durée, connecting short-term episodes with the larger cultural and societal context, and addressing pressing contemporary political issues. On the one hand, individual objects invite the visitor/viewer (and sometimes smeller, listener, and toucher) to ask specific questions about the material, cultural, and social circumstances behind their production and use. Museum researchers, curators, and docents excel in satisfying this curiosity by providing anecdotes and micro-historical details about the material constitution, making, and handling of scientific instruments, apparatuses, tools, and medical devices.

On the other hand, the spatial and architectural features of museums, in combination with innovative arrangements of text, sensory experience, and artifacts, support the visitor in switching, almost simultaneously, between paying attention to the details of material presence and experiencing larger patterns and contexts. A single text in a display case gives episodic context, a group of display cases offers the short-term perspective, while the exhibition or museum as a whole has the capacity to engage visitors in history over the centuries. In chronologically arranged shows, walking through a suite of galleries or looking around a big hall provides an immediate, almost intuitive, grasp of the longue durée, as in the “Making the Modern World” gallery in London’s Science Museum. So whereas individual objects commend themselves to curatorial nitty-gritty and micro-historical narratives, the three-dimensional architectonics of the museum space invite involvement with global dimensions and long stretches of time. Within a single exhibition one can move from the anecdotal features of singular objects to broader cultural and political themes and issues, accompanied by the visualization of digitalized historical data.

Finally, a growing number of museums, including some museums for the history of science, technology, and medicine, have recently begun to reformulate their identity, from being “merely” research institutions, material archives, and exhibition halls to also seeing themselves as public venues for critical discussions about contemporary politics. For example, in addition to whetting the visitors’ appetite for the history of medicine with a consciously aesthetic approach to displaying medical objects, the Wellcome Collection in London invites the audience to take part in events and critical debates about salient societal and political issues in contemporary medicine and health care. Another example that chimes with the manifesto’s idea is the University of Munich Rachel Carson Center for Environment and Society’s 15,000-square-foot “Anthropocene: The Earth in Our Hands” exhibit at the Deutsches Museum, which explores human civilization in the past, present, and future through topics such as evolution, migration, urbanization, and human–machine interaction.

The Latin word “museum” has its origin in the Greek word for a temple for the muses (‘μουσείον’). As Adam J. Sorkin argued in Politics and the Muse (1989), the muse is not just “the handmaiden of beauty, inspirer of art and true knowledge, goddess of song and story, but is political.” (note 2)  In my view, museums make material this combination of qualities. As such, they are central for inspired and critical discussions about the pressing problems of our world today, without the anachronism and discursive abstraction of much political commentary. To paraphrase the concluding paragraph of The History Manifesto: we urgently need the wide-angle, long-range views only historical museums can provide.

What do you call events that signify a specific year on the timeline?

By Autobiography, in English No Comments
This photo is forever associated with the year 1973. It's a signifier for 1973 in my memory.

This photo is forever associated with the year 1973. It’s a signifier for 1973 in my memory.

Not unexpectedly, some events in my life stand out as more important and/or memorable than others, and are therefore worth being placed on my personal timeline.

I’m thinking of events like when I began school, when I was married, when my children were born, when I defended my PhD, when I landed a new job, and so on and so forth. There are maybe a couple of hundred events of that kind altogether.

As Ken Caneva points out, these are examples of typical ‘milestones’. But I’m also thinking about seemingly less important events that are usually not thought of in terms of ‘milestones’, such as my telling Larry Holmes at the HSS meeting in New Orleans in 1994 that I was relieved by the death of Niels Jerne. It took five minurtes, and it’s definitely not a turning point in my life, but it nevertheless forever imprinted in my memory as an event attached to the year of 1994. Or like listening to Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band was a ‘marker’ event of my 1967. These events are signifiers (markers, cues) for a particular year and function as a kind of signposts on the timeline.

So it’s not just ‘milestones’, what’s the best generic term for such events? I have made some searches on the net and in the literature and cannot find a good generic term.

Could one call them ‘signal events’? Or ‘signifying events’? Or ‘autobiographical cues’? Or ‘signposts’? Or perhaps ‘bio-markers’ (although there’s of course a risk of confusion with biomarkers in the biomedical sense)?

Originally published on Facebook on 29 February 2016, this essay gave rise to a large number of very useful comments:

Read More

Objective time in autobiographical writing

By Autobiography, in English No Comments
IMG

4 years old and watching the sun dial at the summer house, 1951.

One interesting aspect of writing autobiography / memoir — one that I haven’t thought much about before — is the difference between objective (measurable) time and subjective (experienced) time.

The archive unfailingly invites me to think in terms of objective time. Almost all my letters and diary entries are dated, and the calendars from the last 45 years give me a detailed chronological framework for the account. So from the point of view of objective measurable time, my life has developed over well-identifiable years, months, weeks, days, and sometimes even hours. All important events can be put on a time graph.

I say time graph, not timeline, because I don’t visualize time linearly. For me, time is ondulating, on all scales. On the largest scale, my life graph moves upwards from 1946, peaking in 2000. On the scale of decades, it peaks in 1950, 1960, 1970 etc. On an annual scale it peaks at New Year’s Eve. And so on and so forth. It’s ondulations all the way down to the microseconds.

Until today, Tuesday 19 February 2016 [shall be: 19 January], I’ve experienced 3605 weekends, and seen night turn into day 25.238 times. In even higher resolution, I have lived some 605.700 hours (36,3 million minutes). That’s more than two billion heart beats.

If I’m lucky I’ll have another 300-400 million heartbeats left to finish this project.

(I’ll get back to subjective time in a later post.)

The calculation of number of weeks, days and seconds (heartbeats) was made by the help of timeanddate.com.

Published on Facebook 19 January 2016, giving rise to two pretty irrelevant comments:

Ken Caneva “Today, Tuesday 19 February 2016”? Huh? Should I suspect precognition at work?

Thomas Söderqvist Oops – you’ve discovered I’m psychic! I’ve changed February to January now. Thanks!