Category

Autobiography project

The life course as a process of punctuated equilibrium

By | All posts / Alla poster, Autobiography project, Blog, posts in English | No Comments
My remote FB-friend Mark Hineline came up with an interesting idea the other day. “It occurs to me”, he wrote, “that the self can develop over time in the manner of punk eek – punctuated equilibrium,” and then gave an example from his own life before summing up: “It’s almost as though my 1989 self was a substrate on which that new layer stuck as though epoxied. The point is that these weren’t gradual accretions. They were jumps.”

The theory of punctuated equilibrium was first proposed by Niles Eldredge and Stephen Jay Gould in 1972. Based on their empirical studies of the fossil record, they opposed the mainstream idea of gradual evolution, and suggested instead that once a species appears in the fossil record it will become morphologically stable (stasis). Significant evolutionary change occurs only rarely, but rapidly (punctuations). There have been lots of discussions about the theory (read more here: http://www.scholarpedia.org/article/Punctuated_equilibria) but basically I think it’s sound.

But what about transferring the theory to developmental psychology and life-writing, as a metaphor for the life-course? I do indeed think it catches an important aspect of our lives. A life-course can be described as a mixture of long periods of mental and emotional stasis interrupted by short periods of rapid personal development (punctuations). I guess I could describe my own life in these terms, and I remember how other autobiographers have viewed their own lives in terms of long periods of stagnations and bursts of rapid change, although I have never seen it described in terms of punctuated equilibrium.

The only reason for my mild skepticism is that I’m generally wary of importing metaphors from the natural sciences. This one is particularly problematic, because even though it may be an interesting analogy for those of us who are familiar with evolutionary biology, it may not be equally useful for someone who isn’t.

Nevertheless it made me think. Thanks, Mark, for giving me a creative start of the day.

Originally published on Facebook 26 March 2020, this post generated the following comments:

Read More

Scientific memoirs as stories of personal decline

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

I still remember the day almost two years ago when I read the best scientific autobiography I’ve ever held in my hands. The best description of the life of a scientist, the best insider view of research I’ve ever read.

Of course it’s a story of decline. A story about total personal defeat. I’m glued to the text, I suck in every word. Success stories are so uninteresting. .

This post was published (in Swedish) on Facebook 5 October 2018, where it generated the following comments (in Swedish):

Read More

Episodic memory and narrative reconstruction

By | All posts / Alla poster, Autobiography project, posts in English | No Comments

In the course of this project, I’ve spent evening after evening recollecting memories from my childhood and school years. I have jotted down pages of notes with several hundreds of flashes of recollections of places, objects and atmospheres, and sometimes people and feelings (what I call unit memories) from age 4-5 to age 18.

It strikes me that all these memories are episodic, i.e., they are about singular events and they haven’t at any time come forth in any particular chronological order. In other words, my memory is not organised as a narrative.

I guess I could — later on, in writing — reconstruct all these episodic unit memories in some kind of narrative order. But why should I do so? Reconstructing them narratively would, I think, be to violate my phenomenological experience of my own past. What would I actually gain from turning the actual, apparently unstructured, episodic order into a structured narrative?

Are there any of my knowledgeable philosophical / psychoanalytic / biographical / phenomenological / psychological / literary friends out there who could help me?

An almost idential version was published on Facebook, 9 September 2015 and generated a very large number of very interesting comments: Read More

Att vara en när-/frånvarande far

By | All posts / Alla poster, Autobiography project, Blog, posts in Swedish (på svenska) | No Comments
Det mesta av det vi sparar genom livet betyder ingenting för andra — men kan ibland vara grundläggande för vår egen självförståelse (liksom fotot av förfadern med gitarren spelar en avgörande roll i den fina animerade filmen Coco från 2017).

Det här lilla oskyldiga brevkortet från 1977 eller 1978 påminner mig ständigt om att jag var en alltför frånvarande far till min äldsta dotter. Jag var skild och arbetade i Roskilde, min dotter bodde i Halmstad, och vi sågs bara ca. var tredje weekend och en eller två veckor i sommarferien. Här på fotot är hon ca. 5 år gammal och håller en kakrulle framför sig — troligen är det snart jul (och jag ska inte vara med, för det är en ny ‘far’ någonstans i bakgrunden).

Det gick i och för sig bra i alla fall. Vi förlorade som tur var aldrig kontakten, och nu är hon vuxen och har egna barn (som har en närvarande far). Vi pratas vid på Facetime.

Men det kunde ha gått illa — så nu när har jag en ny kull barn under uppväxt, tittar jag emellanåt på det här lilla kortet som en konstant påminnelse om att barn behöver en närvarande far.

Så banalt — och ändå så lätt att glömma i vardagen när jag försvinner in i texternas värld.

This was posted on Facebook 20  February 2020 (in Swedish) and generated the following 30 comments (in Swedish)

Read More

Visualization of my publication record

By | All posts / Alla poster, Autobiography project, Blog, posts in English | No Comments

Aside from some experiments with a photo memoir, most of my autobiographical work has so far only been about recalling memories, reading documents and writing texts — words, sentences, sections, chapters, a single story. And so it will remain. I’m a text person.

But I’ve also played with visualizations of the life course. A simple chart can sometimes say more than pages of words. Here, for example, is a diagram of my published academic articles, from the very first in 1967, when I was 20 years old, until 2018 (produced with Visual Paradigm (https://www.visual-paradigm.com).

Not many words are needed to show that my productive academic career culminated in my 50s and 60s and then went downhill. (The books show the same tendency – a peak at the age of 50-60 and then downhill).

Obviously, such visualizations do not capture the essential qualities of life — creativity, love, anxiety, you name it — but only captures measurable surface phenomena. However, they can be an quantitative complement to the qualitative rendering of the subjective life story. A kind of ‘digital autobiography’, analogous to ‘digital history’.

I am about to make similar visualizations of my unpublished lectures. Stay tuned.

This post is adapted from a post in Swedish on Facebook 28 January 2020, which didn’t provoked any comments.

Är Houellebecq’s Soumission verkligen satir?

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

För en tid sedan läste jag den engelska översättningen av Michel Houellebecqs Soumission (2015).

Det har tagit mig nästan tre år att ta mig samman till att öppna den. Inte för att jag tycker illa om Houellebecq på något sätt, tvärtemot. Jag har läst stort sett allt av honom, jag tycker han är en lysande författare — åtminstone i översättning, jag läser ogärna franska, det går för långsamt — men jag hade länge motstånd mot att gå igång. Kanske var jag rädd för att bli indragen i en islamofobisk tankevärld, kanske var jag bara rädd för att bli besviken?

Men när jag väl kom igång försvann allt motstånd snabbt och redan efter ett par sidor underkastade jag mig villkorslöst min nutida favoritförfattares prosa, sög med dold skadeglädje till mig hans träffsäkra gliringar mot (den franska) universitetskulturen och identifierade mig helhjärtat med författarjagets dagliga tillvaro med dålig sex, mikrovågsmat, alkohol och mer alkohol, ensamhet och livsleda. I det avseendet är Soumission/Submission en helt typisk nihilistisk och kulturpessimistisk Houellebecq.

Det som gjorde Soumission till en sådan mediesensation när den kom var ju dock inte hans sedvanliga misantropi, utan hans val av politiskt tema — en mikroskildring av hur Frankrike i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet, snabbt förvandlas i en nära framtid där det Muslimska Brödraskapet getts den politiska makten.

Jag ska inte försöka återge alla nyanserna i den diskussion som följde på publiceringen. Det går lätt att finna massor av analyser på nätet. Men det var en ting som slog mig under läsningen, särskilt mot slutet, nämligen att anklagelserna om islamofobi är ohållbara. Tvärtom läser jag Soumission som en lätt kamouflerad bekännelsesskrift av en libertariansk nihilist som längtar efter en samhällig och religiös vision — ett legitimt partriarkat. I min läsning är Houllebecq en Saulus som ännu inte omvänt sig på väg mot Damaskus, utan fortfarande kämpar med sin fariséism.

Det kan man nog, om man så vill, uppfatta som en satir. Men medan Houllebecqs tidigare böcker hade starka satiriska sidor, så märker jag inte av någon satir i Soumission. Jag läser författarjagets muslimska trosbekännelse, hans dragning till patriarkatet, och inte minst hans förväntan om att snart få ta sig en ung hustru som tillgivet vill underkasta sig, helt bokstavligt.

This post was published on Facebook 30 July 2018, where it generated the following comments; see original here:

Read More

En dröm om att ge avkall på sitt barn

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johnna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Vetenskapshistoria som skönlitteratur

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

Jag läste idéhistoria och vetenskapsteori i Umeå 1971-1973 och började fundera över att skriva min avhandling om ekologins historia redan våren 1973, när min äldsta dotter föddes och planerade att flytta från sta’n. Men dröjde länge innan jag började uppfatta mig själv som vetenskapshistoriker. Under flera år var min identitet snarare vetenskapsteoretiker. Det var först omkring 1981 jag började inse att mitt ekologihistoriska forskningsprojekt, som då hade formell status som PhD-avhandling i vetenskapsteori, kunde ses som bidrag till en bredare vetenskapshistorisk tradition. Jag började läsa en del vetenskapshistoriska böcker och skrev sedan i dagboken (12. juli 1981):

“Att läsa vetenskapshistoria är inte intellektuellt krävande, men ger stimulans för intellektet. De vetenskapshistoriska skildringarna är lättlästa, en slags skönlitteratur, som likt politiska biografier stimulerar associationer och tänkande över vetenskapen och rationaliteten, samtidigt som de är spännande som detektivromaner och estetiska som god skönlitteratur.”

När jag sedan under de följande åren 1982-1986 började frottera mig med svenska vetenskapshistoriker, bland annat på nordiska konferenser i idé- och vetenskapshistoria, så försummade jag sannolikt inte att dela med mig av min uppfattning. Det bidrog nog till att ge mig ett rykte i dessa kretsar som en smula arrogant.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 10 november 2015 gav detta, här lätt reviderade inlägg, upphov till ett par kommentarer:) Read More

Jag öppnar dörrarna till minnesrummen

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

Här är min metod till att öppna dörrarna till minnesrummen:

När jag väl hade insett att mitt minne är episodiskt — och primärt består av bilder av fysiska platser, byggnader och lokaler, befolkade av individer med vaga och uttryckslösa ansikten — så började jag dela upp min minnesvärld i ett antal distinkta rum. Till exempel barndomshemmet på Högbergsgatan i Stockholm, ett studieår vid Zoologiska Institutionen vid Stockholms universitet, de tio åren som lärare på naturvetenskapliga grundutbildningen i Roskilde, åren i radhuset i Galgebakken utanför Köpenhamn, ett år som postdoc i Palo Alto, etc. Sammanlagt urskiljde jag ett knappt hundratal rum, från 1950-talet till idag.

I nästa steg gick jag ännu mer systematiskt till verks. Jag öppnade dörrarna till rummen, ett efter ett, i kronologisk ordning, och lät minnena strömma ut. Det försiggick bäst i mörkret, i sängen på kvällarna. Jag lät mig översköljas av minnesbilder, stort och smått, från det specifika rummet. I några av rummen var minnestrycket så högt att jag måste stänga dörren på glänt för att inte bli överväldigad; jag skulle ju också hinna anteckna, åtminstone ett stickord eller två.

Fysiska platser och lokaler fyllde som sagt mest i minnesströmmen. Men efter hand blev platserna och lokalerna mer och mer befolkade med människor och allt färre saker och ting. Och till sist, när rummet nästan var tomt, och alla de yttre ramarna nerskrivna, så började det komma vaga reminiscenser av mänskliga relationer och känslor: rädsla, pinsamheter och enstaka moment av lycka. Dessa immateriella minnen var mycket svårare att få fatt i än de bastanta fysiska minnena: dessa emotioniella minnen gled lätt bort som rök i blåsten.

Länge låg jag där mörkret, kväll efter kväll och tittade in i tomma lägenheter, biografsalar, arbetsrum och möteslokaler, och såg människorna ur mitt liv. De fick klarare ansikten, de fick både för- och efternamn, och jag började ana känslor av sympati, konflikt, omsorg, motvilja, hat, förälskelse, kärlek och sorg.

Det blev en lång höst och för lite sömn emellanåt.

(Publicerat på Facebook 17 September 2015 gav detta inlägg upphov till flera goda kommentarer:) Read More

Hur en homoerotisk dröm kan bryta en skrivblockering

By | Autobiography project, posts in Swedish (på svenska) | No Comments

Pederastisk scen på attisk vas, ca. 480 f.Kr. München: Staatlich Antikensammlungen.

År 1984 skrev jag slutmanuskriptet till min doktorsavhandling om den svenska ekologins historia. Under vintern, våren och sommaren gick det som smort att skriva, men i oktober-november gick jag in i väggen. Dagboken är fylld av känslor av hopplöshet och tvivel. Flera gången övervägde jag tydligen att helt avbryta arbetet.

Men tidigt måndag morgon den 4 december vände det. Enligt dagboken senare samma dag vaknade jag ur en dröm om ett “ömsint homosexuellt förhållande” till Bengt Pettersson, den då nyligen pensionerade professorn i växtekologi vid Umeå Universitet.

Drömmen gjorde ett “stort intryck på mig”, skrev jag, om inte annat därför att jag både tidigare och senare i livet varit renodlat heterosexuell, och sällan eller aldrig drömt homoerotiska drömmar. Jag skrev också att det nog inte var nån tillfällighet att drömmen handlade om just Bengt Pettersson, eftersom han var den förste ekolog jag hade pratat med tio år tidigare när jag gick och valde avhandlingsämne; det var han som hade satt mig på spåret av relevant växtekologisk litteratur, och honom jag hade gjort den längsta intervjun med. Och han hade alltid varit vänlig och tillmötesgående och t.o.m. läst ett kapitel i utkast.

Medan jag tänkte och skrev allt detta i dagboken några timmar senare så försvann min skrivblockering som dimma i soluppgången. Jag bestämde mig i upprymt tillstånd samma dag för att göra avhandlingen färdig: “Han har förlöst mig. Stunden är inne. Jag blir färdig”, skrev jag. Och det blev jag halvannat år senare (The Ecologists, 1986).

När jag läser om den här dagboksanteckningen från december 1984 får begreppet förlösning, mentorskap och akademisk pederasti (παιδεραστία) — om än bara i drömmens form, inte i verkligheten som i den klassiska grekiska kulturen — en helt annan innebörd för mig.

Jag undrar om andra har upplevt något liknande, dvs. att en intensiv erotisk dröm kan lösa upp en (i detta fall närmast depressiv) akademisk skrivblockering?

Denna post bygger på två Facebookinlägg, en på min egen tidslinje den 2 juni 2017 och en på FB-gruppen Högskoleläckan den 25 december 2017. Här är ett urval av kommentarerna till inläggen: Read More