Det mesta av det vi sparar genom livet betyder ingenting för andra — men kan ibland vara grundläggande för vår egen självförståelse (liksom fotot av förfadern med gitarren spelar en avgörande roll i den fina animerade filmen Coco från 2017).
Det här lilla oskyldiga brevkortet från 1977 eller 1978 påminner mig ständigt om att jag var en alltför frånvarande far till min äldsta dotter. Jag var skild och arbetade i Roskilde, min dotter bodde i Halmstad, och vi sågs bara ca. var tredje weekend och en eller två veckor i sommarferien. Här på fotot är hon ca. 5 år gammal och håller en kakrulle framför sig — troligen är det snart jul (och jag ska inte vara med, för det är en ny ‘far’ någonstans i bakgrunden).
Det gick i och för sig bra i alla fall. Vi förlorade som tur var aldrig kontakten, och nu är hon vuxen och har egna barn (som har en närvarande far). Vi pratas vid på Facetime.
Men det kunde ha gått illa — så nu när har jag en ny kull barn under uppväxt, tittar jag emellanåt på det här lilla kortet som en konstant påminnelse om att barn behöver en närvarande far.
Så banalt — och ändå så lätt att glömma i vardagen när jag försvinner in i texternas värld.
This was posted on Facebook 20 February 2020 (in Swedish) and generated the following 30 comments (in Swedish)
Johan Åkerman: Eftersom man vill ha extra allt av livet så tror jag aldrig att man kommer att känna det som att man har balans, även om man faktiskt har det. Hur ser din dotter tillbaks på detta
Anna Söderqvist: att Thomas bodde i Köpenhamn, och att vi därför träffades sällan, var liksom helt naturligt, så det var i sig inget jag tänkte på. Jag var däremot rejält irriterad på (och ledsen över) att min far aldrig kunde vara helt ledig, utan envisades på att jobba någon av dagarna trots att jag endast var där över helgen (om det verkligen var så, eller om jag minns fel, vet jag inte. Det får Thomas själv svara på, och då får vi hoppas att det dåliga samvetet inte förvränger sanningen ) Jag inbillar mig att min egen aversion mot en yrkeskarriär som tar över allt annat härstammar därifrån; jag har mer än någon annan jag känner varit mån om att balansen aldrig får väga till karriärens förmån – och även lyckats upprätthålla detta. Och då kanske det någonstans var bra att jag fick en tidig aversion mot obalans? Och Thomas har helt rätt; det gick bra ändå, både med mig och vår relation. För trots min irritation (och sorg?) visste jag att när det verkligen gällde, så
Johan Åkerman: Tack för ett så utförligt svar! Dyra goda råd. Våra tvillingar säger redan att de absolut inte ska ha sådana jobb som vi eftersom vi aldrig är lediga. Och ändå tror jag att vi är ganska närvarande. Jag tar det till mig och begrundar.
Thomas Söderqvist: Anna, du har tyvärr helt rätt. Jag satt och skrev på min doktorsavhandling när du var mellan 6 och 13 år gammal, och jag satt emellanåt och arbetade en halv lördag eller söndag när du kom mer till Köpenhamn; det är en förklaring, men ingen som helst ursäkt. Det gnagde redan då på mitt dåliga samvete och det är en av de lärdomar jag har tagit med mig till nästa kull.
Kristina Törnblom: Johan Åkerman. Anna Söderqvist skrev ”när det verkligen gällde så fanns han där”. Som mor till Anna vill jag ha sagt: Jag känner djup tacksamhet mot Thomas Söderqvist, att när han verkligen behövdes så fanns han där. Då fanns han på ett klokt och konstruktivt sätt.
Thomas Söderqvist: Anna: “Min far var urusel på småprat, men fullkomligt fantastisk på samtal om viktiga saker”; Stina: “när han verkligen behövdes så fanns han där. Då fanns han på ett klokt och konstruktivt sätt”. Tack för de orden – det är nog en bra generell karaktäristik av mitt liv, jag tror den nya kullen kan skriva under på det.
Thomas Söderqvist: Nej, Johan, man känner nog aldrig att man har balans. Och jag kan komma i tvivel om jag någonsin haft det, eller om jag ens har det nu. Det är nog det jag försöker uppnå med det här memoarskrivandet – ataraxia, som Epikurus kallade det.
Margareta Grip Holmes: Väldigt söt.
Andreaz Altermann: Att våra döttrar förlåter oss det mesta, är trots allt tröst för tigerhjärtan, då det vi förlorade har vi förlorat, och kanske fanns det få men dock goda saker med detta. Jag kan dock förstå väl att du har en andra familj, – jag saknar den andra familj jag inte kommer att få, som jag hade velat ha för jag missade så mycket av mina smås småbarnstid, eftersom- jag inte räckte till i arbete. Jag tror, – det kommer framstå historiskt intressant hur vi, har haft så stora möjligheter att gestalta våra liv genom val, men så många av oss har misslyckats med att just hålla balansen. Men en av de saker som får oss, – trots att vi inte är några dumbombar egentligen, -att ha så svårt med balansen är att det krävs medvetna val, vars grund, – är den förbannade självkännedomen. Och där, tror jag våra generationer har fått ytterst svåra krav, på vad det är att känna sig själv och därför- själva grunden för besluten är då osäker. Jag misstänker att detta i sin tur, handlar om någon sorts förändring kulturellt ekonomiskt mellan grupp och individ, som vi nog inte förstår ännu, där kulturella och samhälleliga strider rasar, – INOM oss. Eller hur?
Thomas Söderqvist: Ja, Andreaz, som du säger, vi som har haft så stora möjligheter att gestalta våra liv har därmed också konfronteras med balansens problem.
Andreaz Altermann: Ja, för den som hålls fast, i uttalade eller outtalade i anspråktagande, behöver inte hålla balansen själv! Tack Thomas Söderqvist det är roligt när vi tycks tänka tillsammans, mina tankar känns större och begripligare i närheten av dina.
Inge-Bert Täljedal: Vad är balans?
Thomas Söderqvist: Jag tänker primärt förhållandet mellan å ena sidan professionellt och intellektuellt liv och karriär och å andra sidan privat och emotionellt liv och familj. Med ‘balans’ menar jag att lyckas hålla de två sidorna i gång på ett sätt så att de inte inkräktar på varandra, utan tvärtom understödjer varandra. Men ‘balans’ är kanske inte något bra ord för detta?
Inge-Bert Täljedal: Jodå, det är nog väl så gott som något annat. Min fråga grundar sig i en intuition av osäkerhet över hur man kan definiera tillståndet av balans, dvs. det ideal mot vilket man mäter huruvida balans föreligger. Det föresvävar mig att balans är något slags optimum, så att strävan efter att uppnå balans är ett optimeringsproblem. Det som ska optimeras är doseringen, i ditt fall, av livskomponenterna professionellt liv/karriär respektive emotionellt liv/familj. Med bortseende från att även det professionella livet säkert har sitt emotionella innehåll, kan vi kanske för resonemangets skull säga att problemet går ut på att få den optimala sammansättningen av det två “slagen” av liv. Men vad är kriteriet på att dosen karriär respektive familj är just den optimala? Den här problemformuleringen tycks mig exemplifiera ett av de mest grundläggande existentiella villkoren: man kan inte vara överallt samtidigt, man kan inte göra allting, man kan inte läsa allting, etcetera. Frågan är inte ställd av spetsfundighet utan snarare av en lust att sprida lite tolerans. Du kanske har haft ett optimalt val av verksamheter/levande, givet förutsättningarna.
Thomas Söderqvist: Inge-Bert, det är ju inte ‘raket-vetenskap’ det här och kriterierna för hur blandningsdosen av professionellt vs. privat är knappast objektiva, utan subjektiva och individuella. Jag kommer att tänka på det som sägs bland palliativa kliniker och sjuksköterskor, nämligen att äldre män som haft en strålande yrkeskarriär bakom sig och som på hospits eller den slutgiltiga sjukbädden blir tillfrågade vad de saknar mest i livet, så säger de tydligen mycket ofta: “att jag hade ägnat mer tid åt min familj, barn och barnbarn”. Den subjektiva känslan av balans kan således ibland nog först komma alldeles mot slutet av livet, när det är för sent.
Inge-Bert Täljedal: Thomas Söderqvist: Good point. Emellertid kan man nog också tänka sig att någon på sitt yttersta säger t.ex. att “jag har haft ett fint privatliv, men hur mycket jag än älskat min famllj så kan det inte hjälpas att jag sörjer lite grann över att familjeansvaret tog så mycket tid att jag aldrig fick tillfälle att X:a (välj själv ett argument för variabeln) så som jag önskat.”
Thomas Söderqvist: Inge-Bert: ja, logiskt /teoretiskt sett är det naturligtvis en möjlighet. Men jag undrar om det finns empiriskt belägg för den
Mats Fridlund: När jag återbesökte en gammal flickvän häromsistens så sa hon att hon saknade – men kanske inte ångrade – att inte ha bott utomlands en längre tid beroende på gamla föräldrar och man och barn.
Jørgen Stabenfelt: Kan du nu helt ærligt sige, Thomas, at du har lært af erfaringen og tager dig bedre af dine to mindste? Mon ikke vi alle er ramt af lidt dårlig samvittighed vedr. vore børn?
Thomas Söderqvist: Ja, Jørgen, det synes jeg faktisk jeg kan . Jeg arbejder meget koncentreret i de 6-7 timer de er i skole/fritidshjem/-klub – pigen kommer tit ret tidligt hjem fra skole og drengen henter jeg ved 15:30-tiden.
Thomas Söderqvist: Mats: Jag kunde nog föreställa mig att det är en tendens till skillnad mellan mäns och kvinnors erfarenheter och saknad/ånger i det här avseendet.
Jørgen Stabenfelt: Det regnede jeg osse med, Thomas. I dag kan du bedre planlægge arbejdstid og fri tid.
Thomas Söderqvist: Jørgen: Præcis! Jeg har mere læse-, skrive- og forskningstid idag end jeg har haft siden ungdomsåren!
Ann-Marie Pendrill: En intressant artikel om balansen mellan arbete och liv: https://hbr.org/2020/03/whats-really-holding-women-back (jo, den tar upp även mäns situation)
Johan Åkerman: Igår skrev en forskare såhär: “I just learned that my younger daughter has explained to her teacher & class that I did not get a grant (@ERC_Research ) & that she was so happy because I will have more time for her And you know what? I agree! So let’s celebrate I have not ERC!
Thomas Söderqvist: Anna: ping denna kommentar (ERC grant = anslag från European Research Council; de kräver mkt förberedelse och mindre än 10% av de sökande får anslag). Det här är ett liv som är djupt tillfredsställande för den som är i det, men som kräver minst lika mycket tid som när du var jurist på advokatbyrån i Sth.
Thomas Söderqvist: Johan: du har inget emot att jag klipper-klistrar citatet i en annan post väl? (det är ju anonymt).
Johan Åkerman: Går bra. Det är en manlig forskare utan koppling till mig.
Johan Åkerman: Som du förstår så kommer mina barn aldrig att se mig mer… ERC Advanced Grant… Ärligt talat är det precis tvärtom i Sverige. Nu behöver inte mina barn se mig stressad över forskningsmedel.
