En dröm om att ge avkall på sitt barn

By | Blog | No Comments

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johnna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Vetenskapshistoria som skönlitteratur

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

Jag läste idéhistoria och vetenskapsteori i Umeå 1971-1973 och började fundera över att skriva min avhandling om ekologins historia redan våren 1973, när min äldsta dotter föddes och planerade att flytta från sta’n. Men dröjde länge innan jag började uppfatta mig själv som vetenskapshistoriker. Under flera år var min identitet snarare vetenskapsteoretiker. Det var först omkring 1981 jag började inse att mitt ekologihistoriska forskningsprojekt, som då hade formell status som PhD-avhandling i vetenskapsteori, kunde ses som bidrag till en bredare vetenskapshistorisk tradition. Jag började läsa en del vetenskapshistoriska böcker och skrev sedan i dagboken (12. juli 1981):

“Att läsa vetenskapshistoria är inte intellektuellt krävande, men ger stimulans för intellektet. De vetenskapshistoriska skildringarna är lättlästa, en slags skönlitteratur, som likt politiska biografier stimulerar associationer och tänkande över vetenskapen och rationaliteten, samtidigt som de är spännande som detektivromaner och estetiska som god skönlitteratur.”

När jag sedan under de följande åren 1982-1986 började frottera mig med svenska vetenskapshistoriker, bland annat på nordiska konferenser i idé- och vetenskapshistoria, så försummade jag sannolikt inte att dela med mig av min uppfattning. Det bidrog nog till att ge mig ett rykte i dessa kretsar som en smula arrogant.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 10 november 2015 gav detta, här lätt reviderade inlägg, upphov till ett par kommentarer:) Read More

Jag öppnar dörrarna till minnesrummen

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Här är min metod till att öppna dörrarna till minnesrummen:

När jag väl hade insett att mitt minne är episodiskt — och primärt består av bilder av fysiska platser, byggnader och lokaler, befolkade av individer med vaga och uttryckslösa ansikten — så började jag dela upp min minnesvärld i ett antal distinkta rum. Till exempel barndomshemmet på Högbergsgatan i Stockholm, ett studieår vid Zoologiska Institutionen vid Stockholms universitet, de tio åren som lärare på naturvetenskapliga grundutbildningen i Roskilde, åren i radhuset i Galgebakken utanför Köpenhamn, ett år som postdoc i Palo Alto, etc. Sammanlagt urskiljde jag ett knappt hundratal rum, från 1950-talet till idag.

I nästa steg gick jag ännu mer systematiskt till verks. Jag öppnade dörrarna till rummen, ett efter ett, i kronologisk ordning, och lät minnena strömma ut. Det försiggick bäst i mörkret, i sängen på kvällarna. Jag lät mig översköljas av minnesbilder, stort och smått, från det specifika rummet. I några av rummen var minnestrycket så högt att jag måste stänga dörren på glänt för att inte bli överväldigad; jag skulle ju också hinna anteckna, åtminstone ett stickord eller två.

Fysiska platser och lokaler fyllde som sagt mest i minnesströmmen. Men efter hand blev platserna och lokalerna mer och mer befolkade med människor och allt färre saker och ting. Och till sist, när rummet nästan var tomt, och alla de yttre ramarna nerskrivna, så började det komma vaga reminiscenser av mänskliga relationer och känslor: rädsla, pinsamheter och enstaka moment av lycka. Dessa immateriella minnen var mycket svårare att få fatt i än de bastanta fysiska minnena: dessa emotioniella minnen gled lätt bort som rök i blåsten.

Länge låg jag där mörkret, kväll efter kväll och tittade in i tomma lägenheter, biografsalar, arbetsrum och möteslokaler, och såg människorna ur mitt liv. De fick klarare ansikten, de fick både för- och efternamn, och jag började ana känslor av sympati, konflikt, omsorg, motvilja, hat, förälskelse, kärlek och sorg.

Det blev en lång höst och för lite sömn emellanåt.

(Publicerat på Facebook 17 September 2015 gav detta inlägg upphov till flera goda kommentarer:) Read More

Hur en homoerotisk dröm kan bryta en skrivblockering

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Pederastisk scen på attisk vas, ca. 480 f.Kr. München: Staatlich Antikensammlungen.

År 1984 skrev jag slutmanuskriptet till min doktorsavhandling om den svenska ekologins historia. Under vintern, våren och sommaren gick det som smort att skriva, men i oktober-november gick jag in i väggen. Dagboken är fylld av känslor av hopplöshet och tvivel. Flera gången övervägde jag tydligen att helt avbryta arbetet.

Men tidigt måndag morgon den 4 december vände det. Enligt dagboken senare samma dag vaknade jag ur en dröm om ett “ömsint homosexuellt förhållande” till Bengt Pettersson, den då nyligen pensionerade professorn i växtekologi vid Umeå Universitet.

Drömmen gjorde ett “stort intryck på mig”, skrev jag, om inte annat därför att jag både tidigare och senare i livet varit renodlat heterosexuell, och sällan eller aldrig drömt homoerotiska drömmar. Jag skrev också att det nog inte var nån tillfällighet att drömmen handlade om just Bengt Pettersson, eftersom han var den förste ekolog jag hade pratat med tio år tidigare när jag gick och valde avhandlingsämne; det var han som hade satt mig på spåret av relevant växtekologisk litteratur, och honom jag hade gjort den längsta intervjun med. Och han hade alltid varit vänlig och tillmötesgående och t.o.m. läst ett kapitel i utkast.

Medan jag tänkte och skrev allt detta i dagboken några timmar senare så försvann min skrivblockering som dimma i soluppgången. Jag bestämde mig i upprymt tillstånd samma dag för att göra avhandlingen färdig: “Han har förlöst mig. Stunden är inne. Jag blir färdig”, skrev jag. Och det blev jag halvannat år senare (The Ecologists, 1986).

När jag läser om den här dagboksanteckningen från december 1984 får begreppet förlösning, mentorskap och akademisk pederasti (παιδεραστία) — om än bara i drömmens form, inte i verkligheten som i den klassiska grekiska kulturen — en helt annan innebörd för mig.

Jag undrar om andra har upplevt något liknande, dvs. att en intensiv erotisk dröm kan lösa upp en (i detta fall närmast depressiv) akademisk skrivblockering?

Denna post bygger på två Facebookinlägg, en på min egen tidslinje den 2 juni 2017 och en på FB-gruppen Högskoleläckan den 25 december 2017. Här är ett urval av kommentarerna till inläggen: Read More

An image that encapsulates my life

By | All posts / Alla poster, English | No Comments
I’m thinking about how I could use a single image to summarise my life.

Think of the cover image of a book, an image that’s intended to symbolise its contents. In a similar way, I’m looking for images that encapsulates the content of my life.

At first I thought that a photograph could perhaps do the job. Innumerable biographies and autobiographies have a photo of the protagonist on the cover for exactly that reason. (My biography of Niels Jerne was no exception). But the problem with photographs, I think, is that they are too contextual: it’s difficult to view them without thinking about when and where and under what circumstances they were shot. By putting a photo of myself on the cover of the autobiography I single out a snapshot of myself at a specific place and moment in time. And that’s not what I’m looking for.

I’m looking for something less contextual, something that catches the timeless ‘essence’ — and I’m deliberately using the metaphysical e-word, sorry about that, all contextualists out there — of me in a single image. Something like what Plutarch called a “slight deed” (πρᾶγμα βραχὺ), for example, a word in passing or a small gesture, which often, he said, reveals more of a person’s character and disposition (ἦθος) than his public appearance or deeds (in Plutarch’s famous opening to his Alexander biography).

I don’t rule out the possibility of actually finding a photograph that reveals my character over time. But so far, I haven’t found one, and therefore I’ve also thought about other kinds of images, like caricatures or allegories.

The problem with caricatures is that they are usually drawn by (street) artists, who don’t know anything about the subject’s personality, but make the drawing from the physiognomy only. And I’m not interested in my physiognomy; I’m interested in an image that reveals my character (my disposition, my habitus), and I don’t know of any caricature artist who knows me well enough to catch this aspects of me.

So what about allegory then? I’m not thinking about the autobiography as an allegory (cf. David Herman, “Autobiography, allegory, and the construction of self”, British Journal of Aesthetics, vol. 35 (4) 1995, p.351+), I’m thinking of allegorical images as summaries of lives. For example, in earlier post I’ve characterised myself as a typical intellectual fox, in Isaiah Berlin’s sense. So Archilochus’ proverbial fox might be a good allegorical summary of my life — and a fitting cover for the autobiography.

But there are most probably other, and perhaps better, possibilities. So I’m continuing my search for good allegorical images (as well as habitus-revealing photographs). And those of you, who think you know me well, are very welcome to send me images which you think encapsulate my personality and life.

(image from here)

Adopted from a Facebook post published 4 January, 2018, which gave rise to some comments, including these (in Danish and Swedish): Read More

Insikter som varat hela livet

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Pass, giltigt 1966-1971

Emellanåt — och inte sällan på resor — har jag fått insikter om mig själv som varat hela livet.

Som den gången på tåget mellan Paris och Liège — jag satt mittemot en man med ”Albert Engströmsk läkarväska, rött bälte, svagt bågade glasögon och halmgult hår” och tänkte på “den finska flickan” som jag hade mött på “en ölstuga vid Münsterplatz” i Bonn. Och så avslutade jag:

”Den kvällen kände jag min begränsning. För första gången insåg jag att jag måste ha en begränsning. Och den gränsen satte inte min vilja, bara min förmåga.”

Det var våren 1968. Jag skulle besöka två av mina dåvarande vetenskapliga idoler (Marcel Florkin och Charles Grégoire) i Liège. Jag hade flugit till Paris men missat tåget till Liège och vandrat runt i Sorbonne hela dagen — tvättat mig på ett Youth Hostel på Boulevard de St Michel (“tvål fanns inte, lampkupa fanns inte, nyckeln passade inte, toaletten luktade svinpiss – men bidé fanns”) och ätit middag på rue de Thouin — innan jag tog det sena kvällståget.

Hur mannen med läkarväskan och det röda bältet och minnet om den finska flickan på ölstugan hängde samman med den plötsliga insikten om mina begränsningar säger dagboken tyvärr ingenting om. Jag kan bara spekulera.

(Ursprungligen publicerad på Facebook 18 august 2017 – vilket gav upphov till följande kommentarer:) Read More

Den börjar sina med nya fakta från 1950- och 60-talen

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

De senaste två veckorna har jag tittat på källmaterialet från 1950- och 60-talen en gång till. Det är fascinerande hur många intressanta detaljer som undgick min uppmärksamhet vid första genomläsningen.

Det blir dock ingen tredje läsning av källmaterialet. Jag kommer inte längre nu. Har vridit ut allt jag kan ur det skriftliga materialet. Finns inga fler minnen att hämta fram genom att läsa om dokumenten.

Men — det finns fortfarande en stor och bara delvis utnyttjad källa till ytterligare minnen och detaljer från 1950- och 60-talen — nämligen gamla vänner, skol- och arbetskamrater från 1950- och 60-talen. Hittills har jag pratat med ett 30-tal personer, och varje gång har det kommit upp något nytt och intressant. Gamla bekantskaper har återknutits. Glada telefonsamtal. Förvåning. Jättekul.

Det här är en stor källa. Men den är inte outsinlig källa. Så värst många människor umgicks jag ju trots allt inte med på den tiden. Kanske finns det sammanlagt ett hundratal personer som minns mig och vårt umgänge under 1950- och 60-talen.

Men även om de fortfarande lever (och har lust att prata) så är jag inte säker på att jag orkar leta upp och prata med dem allesamman. Jag börjar nämligen bli mätt på information från 1950- och 60-talen.

Det är nog ett tecken på att jag snart börjar bli mogen att lämna forskningsfasen och börja skriva den berättande texten.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 20 augusti 2017)

 

‘Diminishing returns’ i biografiarbetet

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Ett exempel på ‘diminishing returns’ i memoararbetet – som ändå ger livskvalitet:

I maj 1969 bodde jag hos en äldre brittisk kollega under ett par veckors forskningsuppehåll vid Queen’s University i Belfast. Ron, som han hette, var mycket hjälpsam och vi fortsatte att korrespondera ett par år tills han flyttade till en helt annan del av världen och våra vägar gick i helt olika riktningar.

Häromdagen hittade jag honom via LinkedIn, skrev till honom — och fick ett entusiastiskt svar. Han är nu 91 år gammal och vid gott mod.

Han mindes mitt besök i Belfast som om det var som igår. Han hade också ringt upp sin drygt 60-årige son, Owen, som hade sagt att han “remembers you well and that you were a Beatles fan, as he was. He also remembers that you shared a liking for one of their songs, “Get Back.”

Har just slagit upp “Get Back” på Wikipedia; den kom ut på single i april 1969, dvs. en månad innan Belfast-resan, vilket understödjer sonens excellenta minnesbild. Har också lyssnat på “Get Back” på Youtube; minns ingenting.

En liten oväsentlig detalj i pusselspelet. Memoarmässigt ett mycket litet utbyte. Men den förnyade kontakten med Ron efter nästan 50 år gjorde mig ändå glad. Så min livskvalitet tog ett rejält skutt framåt.

 

Om lukten av paradis

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Hittills har jag begränsat mitt memoarprojekt till de minnen och känslor som väckts till liv av det visuella arkivmaterialet, dvs. foton, gamla brev och dagböcker, artiklar och böcker m.m., som jag skrivit genom årens lopp. Varje fotografi, nästan varje papper i arkivrummet i källaren ger upphov till minnen.

BrädorDet är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.

Allra mest otillgängliga är de taktila minnena och luktminnena.

Jag har inte sparat några föremål från barndomen och ungdomsåren. Hur kändes det att stryka den gamla nallen på huvudet med fingrarna? Kanske jag skulle börja gråta om jag fick chansen att göra det igen?

Vad så med luktminnet? En enda gång har jag haft ett mycket starkt minne av barndomens dofter. Det var i början av 1980-talet, när jag en dag promenerade på gatan i Köpenhamn och tänkte på ett eller annat (kanske på avhandlingen som aldrig blev färdig eller på mitt trassliga kärleksliv). Som jag gick där blev jag plötsligt transponerad i tid och rum, liksom i en Star Trek-episod. Gatan försvann framför ögonen på mig och i istället gick jag nu på en av de smala grusvägarna på landet där jag tillbringade sommarloven hos mormor och morfar. Den korta vägen från handelsboden i Hästängen, förbi sågen, ner till den gamla ångbåtsbryggan vid Bergshamraviken.

Jag gick där alldeles ensam på grusvägen i sommarvärmen och var glatt och barnsligt obekymrad.

Det hela tog kanske ett par sekunder, sedan var illusionen slut, och jag gick återigen på gatan i Köpenhamn liksom ett ögonblick innan.

Förbryllad stannade jag upp. Och märkte så den goda, trygga doften av nysågat trä. Jag såg mig omkring — och hann precis uppfatta bakändan av en lastbil som körde förbi, fylld med trävaror. Doften av trä hängde fortfarande i luften.

Brädgård

(bild: stabbläggare på Funbo brädgård, Uppland; från Upplands Museum via Flickr)

Det var uppenbart vad det hela handlade om. Området runt omkring Bergshamra Ångsåg AB var ett av min barndoms smultronställen. Här badade jag, här satt jag och metade abborrar på kvällarna, här kunde jag sitta i timvis i solen på dagarna och titta på arbetarna som balanserade på stockarna ute i vattnet, höra de raslande kedjorna från paternosterverket som transporterade stockarna upp till sågbyggnade, det dova ljudet från den stora ramsågen och de mera gälla ljuden från de mindre sågarna som delade upp stockarna i plankor och bräder. Och springa omkring i brädgården när stabbläggarna lade upp de färdigsågade längderna i de höga staplarna. Och framför allt alla dessa dofter – av våta stockar, nysågade brädor, sågspån, brädstaplar.

Grusvägen, bryggan och sågen var min barndoms paradis. Lukten av nysågat trä på gatan i Köpenhamn bröt igenom den dagliga ängslan och oron och återkallade känslan av att vara i paradiset igen.

(En tidigare version av denna text publicerades på Facebook 27 nov 2016 och gav då upphov till flera kommentarer): Read More

Böcker som har forändrat mitt liv – Konrad & Szelenyis Die Intelligenz auf dem Weg zur Klassenmacht

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Det är bara en handfull böcker som haft ett avgörande inflytande på mitt liv. IMG_1167Det här är en av dem. Den bidrog till att jag kunde lösriva mig från den vulgära marxism som jag hade tillägnat mig under ungdomsåren och hjälpte mig att få en mer nyanserad förståelse av det samtida klassamhället. Jag minns fortfarande, som om det var i går, när jag låg i sängen en tidig junimorgon 1979 och läste Konrad & Szelenyi med hjälp av ett tyskt-svensk lexikon och med koltrasten sjungande i bakgrunden. Fortfarande idag, nästan 40 år senare, tänker jag ibland på intelligentsian på väg till den universella makten när jag hör koltrasten sjunga.

Ursprungligen publicerad på Facebook den 26 oktober 2015 gav denna post upphov till en del kommentarer: Read More