Category

Blog

Forskarsjälvbiografier som förfallshistorier

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

Jag gör en kort paus från läsningen av den bästa forskarsjälvbiografi jag någonsin har hållit i mina händer. Den bästa skildring av forskarlivet och forskarvärlden inifrån jag någonsin har läst.

Det är naturligtvis en förfallshistoria. En historia om det totala nederlaget. Jag sitter som klistrad till texten, suger in varje ord. Succéhistorier är alldeles ointressanta.

 

This post was published on Facebook 5 October 2018, where it generated the following comments; see original here:

Read More

Är Houellebecq’s Soumission verkligen satir?

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

För en tid sedan läste jag den engelska översättningen av Michel Houellebecqs Soumission (2015).

Det har tagit mig nästan tre år att ta mig samman till att öppna den. Inte för att jag tycker illa om Houellebecq på något sätt, tvärtemot. Jag har läst stort sett allt av honom, jag tycker han är en lysande författare — åtminstone i översättning, jag läser ogärna franska, det går för långsamt — men jag hade länge motstånd mot att gå igång. Kanske var jag rädd för att bli indragen i en islamofobisk tankevärld, kanske var jag bara rädd för att bli besviken?

Men när jag väl kom igång försvann allt motstånd snabbt och redan efter ett par sidor underkastade jag mig villkorslöst min nutida favoritförfattares prosa, sög med dold skadeglädje till mig hans träffsäkra gliringar mot (den franska) universitetskulturen och identifierade mig helhjärtat med författarjagets dagliga tillvaro med dålig sex, mikrovågsmat, alkohol och mer alkohol, ensamhet och livsleda. I det avseendet är Soumission/Submission en helt typisk nihilistisk och kulturpessimistisk Houellebecq.

Det som gjorde Soumission till en sådan mediesensation när den kom var ju dock inte hans sedvanliga misantropi, utan hans val av politiskt tema — en mikroskildring av hur Frankrike i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet, snabbt förvandlas i en nära framtid där det Muslimska Brödraskapet getts den politiska makten.

Jag ska inte försöka återge alla nyanserna i den diskussion som följde på publiceringen. Det går lätt att finna massor av analyser på nätet. Men det var en ting som slog mig under läsningen, särskilt mot slutet, nämligen att anklagelserna om islamofobi är ohållbara. Tvärtom läser jag Soumission som en lätt kamouflerad bekännelsesskrift av en libertariansk nihilist som längtar efter en samhällig och religiös vision — ett legitimt partriarkat. I min läsning är Houllebecq en Saulus som ännu inte omvänt sig på väg mot Damaskus, utan fortfarande kämpar med sin fariséism.

Det kan man nog, om man så vill, uppfatta som en satir. Men medan Houllebecqs tidigare böcker hade starka satiriska sidor, så märker jag inte av någon satir i Soumission. Jag läser författarjagets muslimska trosbekännelse, hans dragning till patriarkatet, och inte minst hans förväntan om att snart få ta sig en ung hustru som tillgivet vill underkasta sig, helt bokstavligt.

This post was published on Facebook 30 July 2018, where it generated the following comments; see original here:

Read More

En dröm om att ge avkall på sitt barn

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

Jag hade en sådan upprivande dröm häromnatten. En av de få drömmar i mitt liv som jag kommer ihåg i minsta detalj, och som jag nu har skrivit ner.

Drömmen börjar med att jag sitter tillsamman med min sambo och barnen och småpratar om atombomben. Vi väntar på den, vi vet att den kommer. Det sitter andra människor i närheten, folk jag inte känner, kanske grannar, kanske vänner.  Vi pratar om hur vi ska skydda oss. Stämningen är lugn, nästan litet uppsluppen.

Plötsligt ser vi ljusskenet, ljusblixten. Jag kastar mig ner på golvet och river min nioåriga dotter Johanna med mig ner på golvet, bakom en betongvägg, alldeles innan tryckvågen slår in över oss. Vi ligger bakom väggen, jag skyddar henne medan allt blir kaos omkring oss. Ljuset av bjälkar, murar, glas som krossas. Allt är kaos och ödeläggelse. Min sambo Anna är borta, min sjuårige son Jussi är borta, grannar och vänner är borta. Bara Johnna och jag är kvar. Konstigt nog är vi inte rädda. Allt är förfärligt, men vi tar det som en del av livet.

På något sätt, lite oklart hur, efter flera timmars eller kanske dagars vandring i ett Blade Runner-liknande ruinlandskap, utan vatten eller mat, lyckas det för mig att få Johanna i säkerhet någonstans. Jag vet inte var, jag har ingen bild av stället, men jag vet att hon är i säkerhet där. Jag säger till henne att jag måste vända tillbaka för att leta efter Jussi, och tar farväl till henne i vetskapen om att jag snart kommer att vända tillbaka. Hon förstår hur viktigt det är för mig att finna honom, är inte ledsen för att jag går.

Jag vandrar och vandrar, letar och letar. Det går flera år av letande. Så en sen eftermiddag, långt borta i ett främmande land, kommer jag fram till en stor fotbollsplan utanför en liten by. Borta vid målet står en gänglig pojke med en boll. Först känner jag inte igen honom, i ena ögonblicket är han långhårig liksom Jussi, i nästa ögonblick är han helt snaggad. Men så snart han får syn på mig, kastar han ifrån sig bollen, ropar ‘pappa, pappa’, springer fram till mig och kastar sig i mina armar. Jag kramar honom länge, tårarna rinner, jag gråter av lycka över att se honom och att han har det bra. Han berättar ivrigt om allt han gör om dagarna i sitt fosterhem. Jag lyssnar och lyssnar och är lycklig och gråter.

Så får jag syn på en man, en slags fotbollstränare, det är nog fosterfadern. Jag säger till honom att Jussi har det bra där han är nu, och att han ska stanna kvar i den lilla byn och växa upp och få ett gott liv där. Och jag gråter och gråter och gråter – och vaknar av att jag gråter. Där ligger Jussi och sover alldeles vid sidan av mig, jag ser ömsint på honom och jag vet att han inte ska till något fosterhem även om atombomben skulle komma.

Ett ögonblick senare somnar jag om och drömmer vidare. Nu har jag plötsligt återvänt till Johanna i den ödelagda men säkra världen där hon har väntat på mig under all den tid jag har varit borta, i trygghet om att jag en gång skulle vända tillbaka. Så är drömmen slut.

Jag var helt uppriven hela förmiddagen. Inte så mycket över det med atombomben och ödeläggelsen. Det var som vilken som helst katastroffilm. Det som väckte sorgen i mig var det ögonblick i drömmen där jag tog beslutet om att det var bäst för Jussi att stanna hos sin fosterfamilj i den lilla byn. Att jag frivilligt gav avkall på honom för hans eget bästa. Att jag inte skulle ta med honom till den ödelagda världen. Och jag fylls återigen av sorg och saknad när jag skriver om den drömsscenen.

Drömmen ger upphov till tankar och funderingar. Tänker på att jag är så lyckligt lottad att det bara är en dröm. Miljoner av människor har upplevt, och upplever fortfarande, att få sina hem och sin tillvaro ödelagda av bomber. De tänker också på att skydda sina barn. De blir separerade från sina barn, de letar efter sina barn, men finner dem kanske aldrig. Miljoner av människor har adopterat bort ett barn för att ge det en bättre tillvaro i ett främmande land. Jag antar att de också gråter när de tänker på det. Men de kan inte vakna upp ur drömmen, den är verklighet.

Vetenskapshistoria som skönlitteratur

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

Jag läste idéhistoria och vetenskapsteori i Umeå 1971-1973 och började fundera över att skriva min avhandling om ekologins historia redan våren 1973, när min äldsta dotter föddes och planerade att flytta från sta’n. Men dröjde länge innan jag började uppfatta mig själv som vetenskapshistoriker. Under flera år var min identitet snarare vetenskapsteoretiker. Det var först omkring 1981 jag började inse att mitt ekologihistoriska forskningsprojekt, som då hade formell status som PhD-avhandling i vetenskapsteori, kunde ses som bidrag till en bredare vetenskapshistorisk tradition. Jag började läsa en del vetenskapshistoriska böcker och skrev sedan i dagboken (12. juli 1981):

“Att läsa vetenskapshistoria är inte intellektuellt krävande, men ger stimulans för intellektet. De vetenskapshistoriska skildringarna är lättlästa, en slags skönlitteratur, som likt politiska biografier stimulerar associationer och tänkande över vetenskapen och rationaliteten, samtidigt som de är spännande som detektivromaner och estetiska som god skönlitteratur.”

När jag sedan under de följande åren 1982-1986 började frottera mig med svenska vetenskapshistoriker, bland annat på nordiska konferenser i idé- och vetenskapshistoria, så försummade jag sannolikt inte att dela med mig av min uppfattning. Det bidrog nog till att ge mig ett rykte i dessa kretsar som en smula arrogant.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 10 november 2015 gav detta, här lätt reviderade inlägg, upphov till ett par kommentarer:) Read More