Om lukten av paradis

Hittills har jag begränsat mitt memoarprojekt till de minnen och känslor som väckts till liv av det visuella arkivmaterialet, dvs. foton, gamla brev och dagböcker, artiklar och böcker m.m., som jag skrivit genom årens lopp. Varje fotografi, nästan varje papper i arkivrummet i källaren ger upphov till minnen.

BrädorDet är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.

Allra mest otillgängliga är de taktila minnena och luktminnena.

Jag har inte sparat några föremål från barndomen och ungdomsåren. Hur kändes det att stryka den gamla nallen på huvudet med fingrarna? Kanske jag skulle börja gråta om jag fick chansen att göra det igen?

Vad så med luktminnet? En enda gång har jag haft ett mycket starkt minne av barndomens dofter. Det var i början av 1980-talet, när jag en dag promenerade på gatan i Köpenhamn och tänkte på ett eller annat (kanske på avhandlingen som aldrig blev färdig eller på mitt trassliga kärleksliv). Som jag gick där blev jag plötsligt transponerad i tid och rum, liksom i en Star Trek-episod. Gatan försvann framför ögonen på mig och i istället gick jag nu på en av de smala grusvägarna på landet där jag tillbringade sommarloven hos mormor och morfar. Den korta vägen från handelsboden i Hästängen, förbi sågen, ner till den gamla ångbåtsbryggan vid Bergshamraviken.

Jag gick där alldeles ensam på grusvägen i sommarvärmen och var glatt och barnsligt obekymrad.

Det hela tog kanske ett par sekunder, sedan var illusionen slut, och jag gick återigen på gatan i Köpenhamn liksom ett ögonblick innan.

Förbryllad stannade jag upp. Och märkte så den goda, trygga doften av nysågat trä. Jag såg mig omkring — och hann precis uppfatta bakändan av en lastbil som körde förbi, fylld med trävaror. Doften av trä hängde fortfarande i luften.

Brädgård

(bild: stabbläggare på Funbo brädgård, Uppland; från Upplands Museum via Flickr)

Det var uppenbart vad det hela handlade om. Området runt omkring Bergshamra Ångsåg AB var ett av min barndoms smultronställen. Här badade jag, här satt jag och metade abborrar på kvällarna, här kunde jag sitta i timvis i solen på dagarna och titta på arbetarna som balanserade på stockarna ute i vattnet, höra de raslande kedjorna från paternosterverket som transporterade stockarna upp till sågbyggnade, det dova ljudet från den stora ramsågen och de mera gälla ljuden från de mindre sågarna som delade upp stockarna i plankor och bräder. Och springa omkring i brädgården när stabbläggarna lade upp de färdigsågade längderna i de höga staplarna. Och framför allt alla dessa dofter – av våta stockar, nysågade brädor, sågspån, brädstaplar.

Grusvägen, bryggan och sågen var min barndoms paradis. Lukten av nysågat trä på gatan i Köpenhamn bröt igenom den dagliga ängslan och oron och återkallade känslan av att vara i paradiset igen.

 

(En tidigare version av denna text publicerades på Facebook 27 nov 2016 och gav då upphov till flera kommentarer):

Carsten Sestoft: Smukt eksempel på et proustsk mémoire involontaire.

Thomas Söderqvist: Sammenligningen med Madeleinekagen har ikke helt undgået min opmærksomhed 🙂

Eva Ahlsten: Intressant! Jag var med om något liknande men inte så starkt som du bara för någon vecka sedan. Jag blev plötsligt ledsen då jag kom in i en butik. Undrade varför under någon sekund men insåg att jag kände den kryddoft som jag känt i Aleppos souhker där man kunde köpa ALLT tidigt 2000-tal och som jag förknippade med positiva minnen men också tragik då Aleppo är sönderbombad idag. Minnesbilderna från staden vaknade till liv och när jag kom hem tog jag fram de kort jag tagit där under mina resor till Syrien före krigets dagar och mindes ännu mer. Vad glad jag är för mina bilder.

Signe Hegelund: Smukt ❤ Jeg er ret sensitiv overfor “Duftminder” og elsker at opsøge dem ?

Thomas Söderqvist: Hvordan gør du det? (Opsøger duftminder)

Signe Hegelund: Jeg har en klar fornemmelse af hvad der KAN sende mig afsted: Tagetes (- mit liv som højskolebarn), Petunia(min farmors byhave), Kaprifolium (Min stedmormors hus i Bohuslæn), klassiske vuluminøse “50er agtige” roser (- min mormors have). De er ret sikre … og så er der alle de spontane dom du nævner. En særlig afart at syrlig, svagt gærende duft sender mig til min oldemors kælder osv.

Thomas Söderqvist: Allesammen planter – wow! Og effekten bliver ikke mindre for at du gør det flere gange? Dvs du kan blive ved med at lugte på en tagetes og den fremkalder hver gang minderne fra højskolen? Den evne har jeg desværre ikke. Ønsker jeg havde den.

Signe Hegelund: Thomas ja! Jeg har det også med lys. Men har lidt sværere ved at beskrive forskellige toner af det… Men jeg kan stå og se et særligt lys og pludselig få minder frem. Og det spændende er at jeg fx. kan få forskellige minder om udsigten fra vores egen lejlighed overfor Christiansborg af et sollys – og til min Farmors i Nordjylland af et andet sollys – men begge dele fra jeg er omkring 5- 8 år (- hvilket jeg ved fordiLjuset över Hästängen vi flyttede fra begge steder da jeg var i den alder).

Thomas Söderqvist: Jeg har også et helt specielt forhold til særligt lys – jeg elsker de myriader af former af særligt lys. Det er selvfølgelig in “the eyes of the beholder” hvad der er særligt for hver og én. Men visse former for lys kan gribe mig som en form for hellighed. Desværre genererer det dog ingen hukommelser. Men jag kan se på gamla fotos og mærke stemningen af specielt lys, ligesom her – udsigten fra verandaen på mormors og morfars sommerhus i Hästängen 50 km nord for Stockholm i begyndelsen af 1960’erne.

Signe Hegelund: Jeg elsker alle nuancerne i det skandinaviske lys ❤

Thomas Söderqvist: Ja, der er jo en lang række skandinaviske kunstnere som excellerer i det – det er måske derfor det kaldes ‘skandinavisk lys’. Jo længere mod nord man kommer ju mere fantastisk er det. Det har med de lange morgner og aftener og de afblegede vegetationsfarver at gøre tror jeg.

Signe Hegelund: Jeg ELSKER Helsinki om sommeren ?