All Posts By

Thomas Söderqvist

Vetenskapshistoria som skönlitteratur

By | All posts / Alla poster, Blog, Svenska | No Comments

Jag läste idéhistoria och vetenskapsteori i Umeå 1971-1973 och började fundera över att skriva min avhandling om ekologins historia redan våren 1973, när min äldsta dotter föddes och planerade att flytta från sta’n. Men dröjde länge innan jag började uppfatta mig själv som vetenskapshistoriker. Under flera år var min identitet snarare vetenskapsteoretiker. Det var först omkring 1981 jag började inse att mitt ekologihistoriska forskningsprojekt, som då hade formell status som PhD-avhandling i vetenskapsteori, kunde ses som bidrag till en bredare vetenskapshistorisk tradition. Jag började läsa en del vetenskapshistoriska böcker och skrev sedan i dagboken (12. juli 1981):

“Att läsa vetenskapshistoria är inte intellektuellt krävande, men ger stimulans för intellektet. De vetenskapshistoriska skildringarna är lättlästa, en slags skönlitteratur, som likt politiska biografier stimulerar associationer och tänkande över vetenskapen och rationaliteten, samtidigt som de är spännande som detektivromaner och estetiska som god skönlitteratur.”

När jag sedan under de följande åren 1982-1986 började frottera mig med svenska vetenskapshistoriker, bland annat på nordiska konferenser i idé- och vetenskapshistoria, så försummade jag sannolikt inte att dela med mig av min uppfattning. Det bidrog nog till att ge mig ett rykte i dessa kretsar som en smula arrogant.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 10 november 2015 gav detta, här lätt reviderade inlägg, upphov till ett par kommentarer:) Read More

Jag öppnar dörrarna till minnesrummen

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Här är min metod till att öppna dörrarna till minnesrummen:

När jag väl hade insett att mitt minne är episodiskt — och primärt består av bilder av fysiska platser, byggnader och lokaler, befolkade av individer med vaga och uttryckslösa ansikten — så började jag dela upp min minnesvärld i ett antal distinkta rum. Till exempel barndomshemmet på Högbergsgatan i Stockholm, ett studieår vid Zoologiska Institutionen vid Stockholms universitet, de tio åren som lärare på naturvetenskapliga grundutbildningen i Roskilde, åren i radhuset i Galgebakken utanför Köpenhamn, ett år som postdoc i Palo Alto, etc. Sammanlagt urskiljde jag ett knappt hundratal rum, från 1950-talet till idag.

I nästa steg gick jag ännu mer systematiskt till verks. Jag öppnade dörrarna till rummen, ett efter ett, i kronologisk ordning, och lät minnena strömma ut. Det försiggick bäst i mörkret, i sängen på kvällarna. Jag lät mig översköljas av minnesbilder, stort och smått, från det specifika rummet. I några av rummen var minnestrycket så högt att jag måste stänga dörren på glänt för att inte bli överväldigad; jag skulle ju också hinna anteckna, åtminstone ett stickord eller två.

Fysiska platser och lokaler fyllde som sagt mest i minnesströmmen. Men efter hand blev platserna och lokalerna mer och mer befolkade med människor och allt färre saker och ting. Och till sist, när rummet nästan var tomt, och alla de yttre ramarna nerskrivna, så började det komma vaga reminiscenser av mänskliga relationer och känslor: rädsla, pinsamheter och enstaka moment av lycka. Dessa immateriella minnen var mycket svårare att få fatt i än de bastanta fysiska minnena: dessa emotioniella minnen gled lätt bort som rök i blåsten.

Länge låg jag där mörkret, kväll efter kväll och tittade in i tomma lägenheter, biografsalar, arbetsrum och möteslokaler, och såg människorna ur mitt liv. De fick klarare ansikten, de fick både för- och efternamn, och jag började ana känslor av sympati, konflikt, omsorg, motvilja, hat, förälskelse, kärlek och sorg.

Det blev en lång höst och för lite sömn emellanåt.

(Publicerat på Facebook 17 September 2015 gav detta inlägg upphov till flera goda kommentarer:) Read More

Hur en homoerotisk dröm kan bryta en skrivblockering

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Pederastisk scen på attisk vas, ca. 480 f.Kr. München: Staatlich Antikensammlungen.

År 1984 skrev jag slutmanuskriptet till min doktorsavhandling om den svenska ekologins historia. Under vintern, våren och sommaren gick det som smort att skriva, men i oktober-november gick jag in i väggen. Dagboken är fylld av känslor av hopplöshet och tvivel. Flera gången övervägde jag tydligen att helt avbryta arbetet.

Men tidigt måndag morgon den 4 december vände det. Enligt dagboken senare samma dag vaknade jag ur en dröm om ett “ömsint homosexuellt förhållande” till Bengt Pettersson, den då nyligen pensionerade professorn i växtekologi vid Umeå Universitet.

Drömmen gjorde ett “stort intryck på mig”, skrev jag, om inte annat därför att jag både tidigare och senare i livet varit renodlat heterosexuell, och sällan eller aldrig drömt homoerotiska drömmar. Jag skrev också att det nog inte var nån tillfällighet att drömmen handlade om just Bengt Pettersson, eftersom han var den förste ekolog jag hade pratat med tio år tidigare när jag gick och valde avhandlingsämne; det var han som hade satt mig på spåret av relevant växtekologisk litteratur, och honom jag hade gjort den längsta intervjun med. Och han hade alltid varit vänlig och tillmötesgående och t.o.m. läst ett kapitel i utkast.

Medan jag tänkte och skrev allt detta i dagboken några timmar senare så försvann min skrivblockering som dimma i soluppgången. Jag bestämde mig i upprymt tillstånd samma dag för att göra avhandlingen färdig: “Han har förlöst mig. Stunden är inne. Jag blir färdig”, skrev jag. Och det blev jag halvannat år senare (The Ecologists, 1986).

När jag läser om den här dagboksanteckningen från december 1984 får begreppet förlösning, mentorskap och akademisk pederasti (παιδεραστία) — om än bara i drömmens form, inte i verkligheten som i den klassiska grekiska kulturen — en helt annan innebörd för mig.

Jag undrar om andra har upplevt något liknande, dvs. att en intensiv erotisk dröm kan lösa upp en (i detta fall närmast depressiv) akademisk skrivblockering?

Denna post bygger på två Facebookinlägg, en på min egen tidslinje den 2 juni 2017 och en på FB-gruppen Högskoleläckan den 25 december 2017. Här är ett urval av kommentarerna till inläggen: Read More

An image that encapsulates my life

By | All posts / Alla poster, English | No Comments

I’m thinking about how I could use a single image to summarise my life.

Think of the cover image of a book, an image that’s intended to symbolise its contents. In a similar way, I’m looking for images that encapsulates the content of my life.

At first I thought that a photograph could perhaps do the job. Innumerable biographies and autobiographies have a photo of the protagonist on the cover for exactly that reason. (My biography of Niels Jerne was no exception). But the problem with photographs, I think, is that they are too contextual: it’s difficult to view them without thinking about when and where and under what circumstances they were shot. By putting a photo of myself on the cover of the autobiography I single out a snapshot of myself at a specific place and moment in time. And that’s not what I’m looking for.

I’m looking for something less contextual, something that catches the timeless ‘essence’ — and I’m deliberately using the metaphysical e-word, sorry about that, all contextualists out there — of me in a single image. Something like what Plutarch called a “slight deed” (πρᾶγμα βραχὺ), for example, a word in passing or a small gesture, which often, he said, reveals more of a person’s character and disposition (ἦθος) than his public appearance or deeds (in Plutarch’s famous opening to his Alexander biography).

I don’t rule out the possibility of actually finding a photograph that reveals my character over time. But so far, I haven’t found one, and therefore I’ve also thought about other kinds of images, like caricatures or allegories.

The problem with caricatures is that they are usually drawn by (street) artists, who don’t know anything about the subject’s personality, but make the drawing from the physiognomy only. And I’m not interested in my physiognomy; I’m interested in an image that reveals my character (my disposition, my habitus), and I don’t know of any caricature artist who knows me well enough to catch this aspects of me.

So what about allegory then? I’m not thinking about the autobiography as an allegory (cf. David Herman, “Autobiography, allegory, and the construction of self”, British Journal of Aesthetics, vol. 35 (4) 1995, p.351+), I’m thinking of allegorical images as summaries of lives. For example, in earlier post I’ve characterised myself as a typical intellectual fox, in Isaiah Berlin’s sense. So Archilochus’ proverbial fox might be a good allegorical summary of my life — and a fitting cover for the autobiography.

But there are most probably other, and perhaps better, possibilities. So I’m continuing my search for good allegorical images (as well as habitus-revealing photographs). And those of you, who think you know me well, are very welcome to send me images which you think encapsulate my personality and life.

(image from here)

Insikter som varat hela livet

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Pass, giltigt 1966-1971

Emellanåt — och inte sällan på resor — har jag fått insikter om mig själv som varat hela livet.

Som den gången på tåget mellan Paris och Liège — jag satt mittemot en man med ”Albert Engströmsk läkarväska, rött bälte, svagt bågade glasögon och halmgult hår” och tänkte på “den finska flickan” som jag hade mött på “en ölstuga vid Münsterplatz” i Bonn. Och så avslutade jag:

”Den kvällen kände jag min begränsning. För första gången insåg jag att jag måste ha en begränsning. Och den gränsen satte inte min vilja, bara min förmåga.”

Det var våren 1968. Jag skulle besöka två av mina dåvarande vetenskapliga idoler (Marcel Florkin och Charles Grégoire) i Liège. Jag hade flugit till Paris men missat tåget till Liège och vandrat runt i Sorbonne hela dagen — tvättat mig på ett Youth Hostel på Boulevard de St Michel (“tvål fanns inte, lampkupa fanns inte, nyckeln passade inte, toaletten luktade svinpiss – men bidé fanns”) och ätit middag på rue de Thouin — innan jag tog det sena kvällståget.

Hur mannen med läkarväskan och det röda bältet och minnet om den finska flickan på ölstugan hängde samman med den plötsliga insikten om mina begränsningar säger dagboken tyvärr ingenting om. Jag kan bara spekulera.

(Ursprungligen publicerad på Facebook 18 august 2017 – vilket gav upphov till följande kommentarer:) Read More

Den börjar sina med nya fakta från 1950- och 60-talen

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

De senaste två veckorna har jag tittat på källmaterialet från 1950- och 60-talen en gång till. Det är fascinerande hur många intressanta detaljer som undgick min uppmärksamhet vid första genomläsningen.

Det blir dock ingen tredje läsning av källmaterialet. Jag kommer inte längre nu. Har vridit ut allt jag kan ur det skriftliga materialet. Finns inga fler minnen att hämta fram genom att läsa om dokumenten.

Men — det finns fortfarande en stor och bara delvis utnyttjad källa till ytterligare minnen och detaljer från 1950- och 60-talen — nämligen gamla vänner, skol- och arbetskamrater från 1950- och 60-talen. Hittills har jag pratat med ett 30-tal personer, och varje gång har det kommit upp något nytt och intressant. Gamla bekantskaper har återknutits. Glada telefonsamtal. Förvåning. Jättekul.

Det här är en stor källa. Men den är inte outsinlig källa. Så värst många människor umgicks jag ju trots allt inte med på den tiden. Kanske finns det sammanlagt ett hundratal personer som minns mig och vårt umgänge under 1950- och 60-talen.

Men även om de fortfarande lever (och har lust att prata) så är jag inte säker på att jag orkar leta upp och prata med dem allesamman. Jag börjar nämligen bli mätt på information från 1950- och 60-talen.

Det är nog ett tecken på att jag snart börjar bli mogen att lämna forskningsfasen och börja skriva den berättande texten.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 20 augusti 2017)

 

‘Diminishing returns’ i biografiarbetet

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Ett exempel på ‘diminishing returns’ i memoararbetet – som ändå ger livskvalitet:

I maj 1969 bodde jag hos en äldre brittisk kollega under ett par veckors forskningsuppehåll vid Queen’s University i Belfast. Ron, som han hette, var mycket hjälpsam och vi fortsatte att korrespondera ett par år tills han flyttade till en helt annan del av världen och våra vägar gick i helt olika riktningar.

Häromdagen hittade jag honom via LinkedIn, skrev till honom — och fick ett entusiastiskt svar. Han är nu 91 år gammal och vid gott mod.

Han mindes mitt besök i Belfast som om det var som igår. Han hade också ringt upp sin drygt 60-årige son, Owen, som hade sagt att han “remembers you well and that you were a Beatles fan, as he was. He also remembers that you shared a liking for one of their songs, “Get Back.”

Har just slagit upp “Get Back” på Wikipedia; den kom ut på single i april 1969, dvs. en månad innan Belfast-resan, vilket understödjer sonens excellenta minnesbild. Har också lyssnat på “Get Back” på Youtube; minns ingenting.

En liten oväsentlig detalj i pusselspelet. Memoarmässigt ett mycket litet utbyte. Men den förnyade kontakten med Ron efter nästan 50 år gjorde mig ändå glad. Så min livskvalitet tog ett rejält skutt framåt.

 

Om lukten av paradis

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Hittills har jag begränsat mitt memoarprojekt till de minnen och känslor som väckts till liv av det visuella arkivmaterialet, dvs. foton, gamla brev och dagböcker, artiklar och böcker m.m., som jag skrivit genom årens lopp. Varje fotografi, nästan varje papper i arkivrummet i källaren ger upphov till minnen.

BrädorDet är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.

Allra mest otillgängliga är de taktila minnena och luktminnena.

Jag har inte sparat några föremål från barndomen och ungdomsåren. Hur kändes det att stryka den gamla nallen på huvudet med fingrarna? Kanske jag skulle börja gråta om jag fick chansen att göra det igen?

Vad så med luktminnet? En enda gång har jag haft ett mycket starkt minne av barndomens dofter. Det var i början av 1980-talet, när jag en dag promenerade på gatan i Köpenhamn och tänkte på ett eller annat (kanske på avhandlingen som aldrig blev färdig eller på mitt trassliga kärleksliv). Som jag gick där blev jag plötsligt transponerad i tid och rum, liksom i en Star Trek-episod. Gatan försvann framför ögonen på mig och i istället gick jag nu på en av de smala grusvägarna på landet där jag tillbringade sommarloven hos mormor och morfar. Den korta vägen från handelsboden i Hästängen, förbi sågen, ner till den gamla ångbåtsbryggan vid Bergshamraviken.

Jag gick där alldeles ensam på grusvägen i sommarvärmen och var glatt och barnsligt obekymrad.

Det hela tog kanske ett par sekunder, sedan var illusionen slut, och jag gick återigen på gatan i Köpenhamn liksom ett ögonblick innan.

Förbryllad stannade jag upp. Och märkte så den goda, trygga doften av nysågat trä. Jag såg mig omkring — och hann precis uppfatta bakändan av en lastbil som körde förbi, fylld med trävaror. Doften av trä hängde fortfarande i luften.

Brädgård

(bild: stabbläggare på Funbo brädgård, Uppland; från Upplands Museum via Flickr)

Det var uppenbart vad det hela handlade om. Området runt omkring Bergshamra Ångsåg AB var ett av min barndoms smultronställen. Här badade jag, här satt jag och metade abborrar på kvällarna, här kunde jag sitta i timvis i solen på dagarna och titta på arbetarna som balanserade på stockarna ute i vattnet, höra de raslande kedjorna från paternosterverket som transporterade stockarna upp till sågbyggnade, det dova ljudet från den stora ramsågen och de mera gälla ljuden från de mindre sågarna som delade upp stockarna i plankor och bräder. Och springa omkring i brädgården när stabbläggarna lade upp de färdigsågade längderna i de höga staplarna. Och framför allt alla dessa dofter – av våta stockar, nysågade brädor, sågspån, brädstaplar.

Grusvägen, bryggan och sågen var min barndoms paradis. Lukten av nysågat trä på gatan i Köpenhamn bröt igenom den dagliga ängslan och oron och återkallade känslan av att vara i paradiset igen.

(En tidigare version av denna text publicerades på Facebook 27 nov 2016 och gav då upphov till flera kommentarer): Read More

Böcker som har forändrat mitt liv – Konrad & Szelenyis Die Intelligenz auf dem Weg zur Klassenmacht

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Det är bara en handfull böcker som haft ett avgörande inflytande på mitt liv. IMG_1167Det här är en av dem. Den bidrog till att jag kunde lösriva mig från den vulgära marxism som jag hade tillägnat mig under ungdomsåren och hjälpte mig att få en mer nyanserad förståelse av det samtida klassamhället. Jag minns fortfarande, som om det var i går, när jag låg i sängen en tidig junimorgon 1979 och läste Konrad & Szelenyi med hjälp av ett tyskt-svensk lexikon och med koltrasten sjungande i bakgrunden. Fortfarande idag, nästan 40 år senare, tänker jag ibland på intelligentsian på väg till den universella makten när jag hör koltrasten sjunga.

Ursprungligen publicerad på Facebook den 26 oktober 2015 gav denna post upphov till en del kommentarer: Read More

Mina (minst) tio akademiska identiteter under 50 års tid

By | All posts / Alla poster, Svenska | No Comments

Efter att jag hade postat min essä om intellektell otrohet på Facebook, så frågade Fabian Hasselblad: “Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner?

Jag har funderat en del på hans svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack Fabian för den inspirerande frågan).

Identitet #1: zoolog
Efter många år som fältbiolog och gymnasiestuderande och efter en snabb fil.kand.-examen i kemi, zoologi och historisk geologi (och fåfänga drömmar om att bli professionell fågelskådare), blev jag i april 1967 under en knapp timmes gästföreläsning av paleontologen Harry Mutvei (jag minns den som i går) inspirerad till att börja forska. Mutvei pratade entusiastiskt om sina studier av skalstrukturer hos recenta och fossila pärlbåtar — och eftersom min bästa fågelskådarkompis Krister höll på att skriva en taxonomisk avhandling om en liten grupp fossila marina evertebrater (cyclostomata bryozoer) valde jag att ta fatt i problemet rörande mikrouppbyggnaden av skalet hos recenta arter i samma grupp, särskilt frågan om förhållandet mellan kalk och proteinavlagringar. Det formella målet var att skriva en PhD i zoologi.

Identet #2: biokemist
Men redan efter ett års tid insåg jag att jag visste alldeles för litet om proteiners kemi och jag kontaktade därför den ledande proteinkemisten i Stockholm, Birger Blombäck på Karolinska Institutet, för att lära mig mer om hur man analyserar proteiner. Efter ett halvår i biokemisk mästerlära blev jag så inspirerad av hans forskning om blodkoagulationsproteiner att jag beslutade mig för att överföra mina kunskaper om evolutionsteori och använda proteinstrukturdata till en s.k. kladistisk rekonstruktion av däggdjurens fylogeni. Jag lade bryozoernas skalstruktur på hyllan (men fick åtminstone en artikel och en lic.-avhandling ut av dem) och lyckades få ett doktorandstipendium i biokemi på Karolinska Institutet istället.

Det gick bra. Jag gick doktorandkurser i biokemi och immunologi på KI, undervisade blivande läkare i medicinsk kemi och biokemi (låg alltid en lektion före dem), fick producerat bra data och fick snabbt skrivet tre artiklar som försteförfattare tillsammans med Blombäck. Men på labbet har man mycket väntetid och jag gick där och funderade på evolutionsteorins filosofiska grundvalar. Efter ett och ett halvt års tid hade det mognat till att jag ville läsa vetenskapsteori i Umeå för att fördjupa den teoretiska grundvalen för avhandlingen; detta gick Blombäck konstigt nog med på och vintern 1971 började så jag på grundkursen i vetenskapsteori hos Göran Hermerén (och fick samtidigt ett arbetsrum hos den ikonoklastiske evolutionsforskaren Søren Løvtrup mot att jag tog en del av hans undervisning i biokemi och fysiologi). Tanken var att jag skulle vända tillbaka till KI och avsluta det halvfärdiga empiriska arbetet för avhandlingen i biokemi senare.

Identitet #3: idéhistoriker
Men så gick det inte bättre än att jag en dag upptäckte ämnet idéhistoria. En uppenbaring för mig som var politiskt vänsterradikal och som just läst Ronny Ambjörnsson och Aant Elzingas Tradition och Revolution: Huvuddrag i det europeiska tänkandets historia; jag upptäckte att Ronny undervisade i Umeå, bara några hundra meter från mitt arbetsrum! Så jag gick även grundkurserna i idéhistoria, blev helt såld på ämnet, och skrev efter några månader till Blombäck och sade att nu var det slut med att doktorera i biokemi (vilket han blev rätt härsken över). I samma veva upptäckte jag (närmast av en tillfällighet men det är en annan historia) ett väldigt intressant forskningsproblem: vad var den historiska bakgrunden till den aktuella forskningspolitiska modeflugan bland ekologerna, de s.k. ekologiska storprojekten? Så trots att jag ännu inte hade gått upp till (och heller aldrig någonsin tog) sista deltentan på 40p-kursen i idéhistoria, gick den vänlige professor Gunnar Eriksson med på att vara handledare och skaffade mig t.o.m. ett doktorandstipendium! Nu var jag på god väg att skaffa mig en identitet som idéhistoriker!

Identitet #4: dilettant
Men det skulle ta 14 år innan jag blev färdig med avhandlingen. Först blev jag gift och fick barn och vi flyttade till Halmstad, sedan tog ett korttids jobb på Roskilde Universitetscenter och blev snart rekryterad som adjunkt i min gamla specialitet (evolutionsbiologi) Så blev jag skild och återupptog så småningom studierna i vetenskapsteori (men nu i Göteborg). Som adjunkt på RUC använde jag all min forskningstid åt att läsa in mig på sociologi och statskunskap för att förstå hur man skulle analysera ekologisk forskningspolitik, och jag undervisade och handledde i stort allt annat än det ämne som jag blivit anställd i; för det mesta gav jag perspektiverande kurser i vetenskapshistoria, forskning och samhälle och vetenskapsteori på den naturvetenskapliga grundutbildningen. I sju-åtta år handlade det mest om undervisning; allt annat var en stor intellektuell röra: jag hade inget forskningsfokus, skrev inte mycket. Avhandlingsarbetet låg nere i många år. Jag hade ingen riktig disciplinär identitet, kände mig mest som dilettant.

Identitet #5: kunskapssociolog
Omkring 1980 återupptog jag arbetet med avhandlingen. Men inte hundra procent; i långa perioder gjorde jag avbrott från det historiska arkivarbetet för att istället läsa in mig på litteraturen om det s.k. kunskapssamhället (och informationssamhället) som klassamhälle; jag skrev en del om det, redigerade ett par antologier och fick under loppet av 1980-talet en slags identitet som kunskapssamhällesteoretiker och var till och med deltidsanställd vid Linköpings Universitet och vid det privata forskningsinstitutet Rådet för företagslednings- och arbetslivsfrågor i Stockholm under ett par års tid för att utveckla ett stort forskningsprogram tillsammans med Bosse Dahlbom och Svante Beckman om makten i kunskaps- och informationssamhället (som vi naturligtvis inte fick pengar till).

Identitet #6: vetenskapshistoriker
I juni 1986 försvarade jag äntligen doktorsavhandlingen (The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation), formellt i ämnet vetenskapsteori i Göteborg men de facto (insåg jag när recensionerna började komma) i vetenskapshistoria, och under de följande åren började jag mer och mer känna mig som vetenskapshistoriker. Så när jag fick ett treårigt forskningsanslag från HSFR för ett vetenskapshistoriskt projekt (i form av en biografi om en immunolog) droppade jag Linköping, FA-rådet och den kunskapssociologiska maktproblematiken och gick med hull och hår in för vetenskapshistoria istället. Det passade mig perfekt: jag älskade kombinationen av arkivarbete och skrivande, publicerade en hel del, fick en postdoc i vetenskapshistoria på Stanford och kom därigenom snabbt ut på den internationella vetenskapshistoriska arenan och fick min andra akademiska bok utgiven. I ungefär ett decennium hade jag så en identitet som vetenskapshistoriker, gav grundkurser i vetenskapshistoria på universitetet etc. Det var första gången jag fick en klar disciplinär identitet under längre tid – en identitet som dessutom hängde fast länge (jag blev t.ex. invald i styrelsen för den internationella organisationen i mitten av 2000-talet).

Identitet #7: biografiforskare
Eftersom min bok nummer två var en biografi och eftersom jag hade utvecklat en rätt unik approach till forskarbiografin (den s.k. existentiella biografin) blev jag mer och mer intresserad av biografin som genre, dvs. inte bara som en metod för att skriva vetenskapshistoria utan även som en helt självständig genre. Så jag började läsa in litteraturen om den biografiska genren och lyckades få forskningsrådsanslag till ett femårigt projekt om detta (inkl. en doktorand). Det vill säga, jag fick ännu en gång uppleva glädjen av att kasta mig ut i nördigt arkiv- och biblioteksarbete (jag har alltid varit lyckligast när jag haft möjlighet att sitta på bibliotek tio timmar om dagen i flera veckor i rad). Och det resulterade förstås också i ett antal publikationer och antologier och konferenser och nätverkande bland biografiforskare och en identitet som en av dem snarare än vetenskapshistoriker (men dessvärre ingen monografi den här gången) – och ett par hyllmeter litteratur om biografigenren i bokhyllan.

Identitet #8: medicinhistoriker
Mitt i allt detta lyckliga forskande om biografigenren fick jag erbjudandet om professuren i medicinhistoria i Köpenhamn. Som tur var lyckades jag få tjänstledigt under de första tre åren för att någorlunda hinna avsluta mina biografgenrestudier (det var därför jag inte fick monografin utgiven), men sen slog fällan ihop omkring mig. Som den ende danske ämnesföreträdaren förväntades jag vara en samlande figur för ämnet, forska specifikt i medicinhistoria, rekrytera doktorander med mera. Jag arrangerade naturligtvis också plikttroget de konferenser och årsmöten och seminarieserier som skulle till, men innerst inne tyckte jag faktiskt inte att medicinhistoria var särskilt intressant, särskilt inte den socialhistoriska riktning som då helt dominerade ämnet. Fyra av mina fem medicinhistoriska doktorander valde dock rätt så konventionella medicinhistoriska ämnen för sina avhandlingar och därmed var professurens och ämnets identitet räddad, trots min egen halvhjärtade inställning.

Identitet #9: museichef
Min identitet blev också räddad när jag började engagera mig i det medicinhistoriska museet, som följde med som en slags bihang till professuren. De första fem åren såg jag ansvaret för museiverksamheten som ett nödvändigt ont som jag kunde lägga över på mina medarbetare, men i mitten av 2000-talet började jag inse att det där med museer var rätt kul – och att det faktiskt gick att utveckla intressanta forskningsproblemställningar. Jag blev mer och mer intresserad i frågor rörande insamling och bevaring av det nutida biomedicinska kulturarvet och hur museer kunde utställa alla dessa mystiska, abstrakta och anonyma biomedicinska föremål i utställningar som inte bara fångade experternas utan även den breda allmänhetens intressen. Och därmed kom jag in på områden av humaniora som jag aldrig stiftat bekantskap med tidigare: konst, visuell kultur, materiell kultur, arkitektur, estetik m.m. Som vanligt var jag en glad autodidakt, läste in mig på den grundläggande litteraturen på egen hand och vågade mig som vanligt på att publicera forskningsartiklar inom det nya området, utvecklade nya internationella nätverk, fick nya kolleger, och så vidare. Tio år tog det sammanlagt. Jättekul. En identitet jag känner mig rätt stolt över, trots att jag lämnat det och övergått till …

Identitet #10: emeritus
Och nu är jag alltså emeritus. Jag har lämnat alla de tidigare identiteterna bakom mig. Har åter en gång brutit upp från kolleger och nätverk, lagt ett antal artiklar, böcker och konferensartiklar till mitt CV. och sitter nu vid skärmen och blickar tillbaka på de nästan 50 år som gått sedan jag började min forskningskarriär som ung zoolog och som kom att avslutas inom ett helt annat akademiskt område än jag hade kunnat drömma om på 1960-talet. Sitter här och funderar över det där med karriär och livsförlopp och över skillnaden mellan att vara en intellektuell ”räv” (som jag har varit) och att vara en intellektuell ”igelkott” (som de flesta av mina kolleger i de olika nätverken har varit). Och naturligtvis akademiserar jag dessa funderingar, läser in mig på litteraturen, bygger litet försiktigt upp ännu ett kollegialt nätverk, skriver på en artikel, funderar på en bok, och så vidare. Kanske blir det den sista akademiska identiteten för min del?