in Swedish – (for  version, see here); (this page is a stub).

Under skolåren växte jag upp i en kvinnovärld. Mamma och jag bodde hemma hos, eller i närheten av, hennes föräldrar; det var mormor som styrde och ställde i hushållningen, och mamma, morfar och jag var schackbrickor i hennes praktiska och mentala familjespel. Jag hade kvinnliga lärare i skolan t.o.m. 6:e klass, och hade sällan kontakt med vuxna män, varken i skolan eller på fritiden. De manliga lärarna i realskolan och gymnasiet var distanserade och gjorde inget särskilt intryck på mig. Jag hade ingen kontakt med min biologiska far.

Den ende mannen i mitt liv var morfar. Han var “under toffeln”, som mamma sade, men han fyller till gengäld oerhört mycket i mina minnen och livshistoria. Vi tillbringade mycket tid tillsammans, han var snäll, jag såg upp till honom, och jag grät när han dog. (Jag var inte ens med vid min mormors och mors jordfästningar.)

Gustaf Emanuel Söderqvist (1888-1974).

Det finns ett 20-tal foton, det allra första från 1889, de flesta från 1910- till 1950-talen och några få från åren strax före hans död. De flesta är av dålig kvalitet, oskarpa, gryniga, tagna på avstånd, bara ett enda ateljéfoto.

När jag ser dem minns jag morfars kroppshållning (’deportment’) och allmänna fysionomi, men det är svårt att se detaljerna i anletsdragen.

Until the age of 18, my maternal grandfather (‘morfar’) was the one and only male figure in my life. Him aside, I grew up in a womens’ world. My mother and lived with her parents and my grandmother was in charge of the household. I only had superficial contacts with other grown-up men: I had women teachers in school during the first 6 grades, and the few male teachers in high school didn’t make much of an impression upon me. So whatever I learned about how to be a man, a father and a husband, I learned from ‘morfar’.