Upplevelsen av den egna kroppen, både i relation till andra individer och till den fysiska omvärlden, är en viktig del av min habitus/hexis. Många minnen knyter sig till kroppen och min kroppskänsla. Dessa minnen förutsätter att jag har ro omkring mig; jag började försöka minnas när jag låg i soffan efter lunch en dag och läste Nick Crossley, “Habit and Habitus”, Body & Society, 19 (2-3), 136-61 (2013), och dåsade till, och fick några minnesflashar. Har svårt att dra fram dem eftersom de inte är bundna till tid och rum på samma sätt som många av mina visuella minnen:
– min stamning, som satte gränser för hur mycket jag kunde säga. Försök sätta mig in i stamningssituationer. Svårt att säga ord som börjar på ’e’, ’i’ (’k’ och ’t’?). Gjorde omskrivningar
– näse-ticks, högljutt sniffande, ytlig handling, särskilt när jag är stressad och nervös.
– nervositet så länge jag minns, oro.
– rädd för att vara till fester
– ängslan för att lukta illa (fotsvett, armsvett), senare i livet ängslan för dålig andedräkt.
– hade finnar i tonåren (klämde finnar, använde clearasil), men det gick rätt snart över.
– hade länge komplex för att jag var så lång och mager, tunna ben; ville inte gå i simhall.
– fick diagnostiserat kyphoscilios – skev rygg, kutryggig – har gärna en handduk kastat över höger axel för att det inte ska var så tydligt.
– stark könsdrift (onani, många damer, i långa perioder har jag styrts av min könsdrift)
– aldrig haft erektionsproblem, men börjar få det här i 70-årsåldern
– ängslan för sjukdom (infektioner, överdriven smittorädsla), åt mycket C-vitamin under några år på 80-talet.
– ängslan för att se trött ut
– ängslan för att inte få tillräckligt mycket sömn
– ängslan för att stamma
– ängslan för att verka för omogen
– ivrig att bli sedd i församlingar
– tvångspräglat behov för att säga något på möten och konferenser
– ängslan för att bli förbisedd, uppfattad som ointressant.
– jag såg världen genom glasögon från ca 4:e klass till ca. 65 års ålder (aldrig kontaktlinser)
Kropp och sjukdom är ett tema i mitt liv som jag helst alltid undgått att förhålla mig till; paradoxalt för en professor i medicinhistoria, särskilt när så många andra medicinhistoriker och –sociologer runt omkring mig är så fascinerade av kroppen, och paradoxalt när jag varit så intresserad i kroppsterapier – jag måste skriva något om mitt förhållande till kroppen