För många handlar livet om sport och idrott. Men inte för mig. 

Jag har upptäckt att min biologiska far var elitlöpare. Men honom har jag bara sett en gång i mitt liv. Ingen av de vuxna jag växte upp med (mor, morfar eller mormor) ägnade sig åt någon som helst sport eller idrott. Jag har inga barndomsminnen av egna sportaktiviteter med undantag av en episod under en sommarpensionatsvistelse då min ena sandal flög i vädret tillsammans med bollen under en improviserad knattematch. Såvitt jag minns var det heller ingen i familjen som var sportintresserad; morfar läste utrikesnyheter och dödsannoncer, men aldrig sportsidorna. I dagböckerna nämner han aldrig några sportevenemang; det faktum att Sverige var värd för fotbolls-VM 1958 och vann silver i matchen mot Brasilien förbigick han i de dagliga anteckningarna. Av hans kommentarer till grannens tvättade fotbollströjor till tork drar jag slutsatsen att han såg ner på fotboll. 

Det betyder inte att vi låg på sofflocket därhemma. Vi promenerade mycket. Morfar tog mig emellanåt med på söndagsvandringar och på somrarna på Bergshamra lekte jag utomhus så snart vädret tillät det. Min mor och jag vandrade ofta omkring i skogen och gjorde cykelutflykter längs smala grusvägar. Vi var i ständig rörelse. Motion var en naturlig del av vardagen. Under ett decennium från 14-årsåldern och framåt gick jag mycket i fjällen.

’Gymnastik med lek och idrott’ hette det på skolskemat från första klass och nästan hela vägen upp genom gymnasiet (i fjärde ring blev det döpt om till ’gymnastik’). Under de sex folkskoleåren var jag bland de 20% i klassen med lägsta betyg, ett slätstruket B eller B+, men fick aldrig underkänt. Heller inte på fritiden sysslade jag med någon organiserad sport eller idrott. Men ibland gick jag ner på planen på hörnet av Södermannagatan och Tjärhovsgatan för att spela fotboll eller ishockey med skolkamraterna i halvmörkret. Lagen sammansattes ad hoc efter principen att två av de äldsta och duktigaste valde sina medspelare; jag valdes aldrig bland de första, men heller inte som den siste, vilket kanske gav mig en viss självtillit. Jag har inget minne av att någonsin ha blivit ratad; jag hade visserligen inte något särskilt utvecklat boll- eller pucksinne men jag sprang fort och var bra på att åka skridskor. Jag fick lov att spela back eller center (aldrig forward), men hatade att stå i mål eftersom jag var boll- och puckrädd.

Heller inte ishockey hade någon särskilt plats i de vuxnas medvetenhet, men de var åtminstone så förstående att de köpte skridskor åt mig: först halvrör som skruvades fast under pjäxorna och ramlade av stup i kvarten, och i tioårsåldern ett par helrör som gav en helt annat stabilitet. Efterhand utvecklade jag en viss skicklighet att åka skridskor och gillade känslan att susa fram över isen. I 20-årsåldern åkte jag en gång långfärdsskridskor i Stockholms yttre skärgård; nära iskanten utanför Sandhamn. Det höll på att sluta med en katastrof som fortfarande kan dyka upp i mina mardrömmar, och jag försökte aldrig mer igen. Men förmågan att stå på skridskor satt så gott fast i muskelminnet att jag inte hade några nybörjarproblem med att åka rullskridskor när jag prövade i USA 30 år senare. 

Jag har fler minnen av sport och idrott under de sex åren vid Södra Latinläroverket. Jag tyckte inte direkt illa om gymnastiktimmarna, men längtade heller inte efter dem. Jag hade starka ben och var rätt god till löpning och hopp (60 och 400 meter, längd-, trestegs- och höjdhopp), men hade inte så välutvecklade armmuskler och var därför sämre till kast med boll, kula och spjut. Jag var inte den som hoppade först över plinten, men följde med viss tvekan efter de andra i strömhopp och landade på fötterna varje gång. Jag spelade också handboll när jag var tvungen till det, men var som sagt bollrädd och undvek att stå i mål. Jag tyckte också illa om att klättra på lina i gymnastiken (några kunde klättra helt upp till taket, men inte jag, jag var höjdrädd). Och framför allt ogillade jag den grabbiga stämningen i gymnastiksalen; några av klasskompiserna var handbollsfanatiker och mobbade dem som var ännu klumpigare och sämre än jag. I realskolan lyckades jag få Ba i gymnastik, men i gymnasiet gick det ner till B igen.

Man skulle hålla på ett lag. Avtvingad ett ställningstagande  (“Djurgården eller AIK – men inte Hammarby, väl?”) så svarade jag alltid Malmö FF, vilket snabbt avslutade diskussionen; jag ansågs nog oförbätterlig. Och samma ointresse för vem som vinner har senare följt mig genom hela livet. Jag följer fortfarande inte med i ligor eller turneringar och vet inte vilka lag som vinner SM, EM eller VM eller får guldmedaljer i OS, eller vem som vinner Wimbledon eller US Open (eller vad det nu heter). Jag tycker fortfarande det är helt likgiltigt om det är Djurgården eller Malmö FF som vinner Allsvenskan eller Sverige eller Canada som vinner VM i ishockey, eller om en svensk vinner i golf, tennis, skidskytte, eller whatever. Jag tycker i och för sig det är kul att dribbla en boll några minuter tillsammans med ungarna på skolgården när jag hämtar Jussi, men att se på andra som utövar sport säger mig ingenting och ger ibland negativa vibbar (fotbollsvåld, huliganer, m.m.).

Den enda sport jag fortsatte med några år efter gymnasiet var simning. Det fanns ingen simtradition hemma — jag har aldrig sett mormor eller morfar simma eller bada; däremot har jag ett svagt minne av att jag såg min mor simma — men jag tror de insåg att det var bra att lära sig simma eftersom jag fick gå i simskola på landet och ta Simborgarmärket och andra märken av stigande svårighetsgrad: jag har ett svagt minne av att jag tog järn- och bronsmagistern, men stupade på silvermagistern (pga kraven till dykning). Tyvärr har jag inte sparat några av dessa märken. Under skolterminerna gick jag ofta till Forsgrenska badet om eftermiddagarna, både för att plaska runt i största allmänhet och för att simma och dyka, men bara från bassängkanten eller allra lägsta trampolinen; jag vågade aldrig hoppa från de högre nivåerna, inte ens med fötterna före.

Efter att ha flyttat till Danmark i mitten av 1970-talet höll jag fast i simningen några år. Albertslund var huvudstadsområdets simhallstätaste kommun och i perioder simmade jag en kilometer varje morgon innan jag tog på jobbet, men slutade när jag flyttade in till Köpenhamn 1983. Sedan dess har jag inte sysslat med några sportaktiviteter, bara utövat basal motion. På 2000-talet cyklade jag 15 km om dagen fram och tillbaka till jobbet. Jag prövade fitness ett par gånger, men gillade inte atmosfären och maskinerna. Nu promenerar jag en halvtimme om dagen och brukscyklar. That’s it.

Och jag kan inte minnas att jag någonsin har sett ett sportprogram på TV. Inget VM i fotboll, ingen Tour de France, inga Olympiader.

Så trots att min biologiska far var elitidrottsman har det genetiska arvet inte slagit igenom, inte ens marginellt.