Jag är inte precis någon flärdfull festprisse. Ett av mina älsklingsaversionscitat är från en intervju med den danske kändisen och sångaren Remee:
“Det er essentielt at fejre livet, at danse og synge, være lækker og dresse up og være fabulous og flirte” (Politiken 28 nov 2010).
Jag får gåshud av obehag varje gång jag läser det citatet. Det är den absoluta motpolen till mig själv. Jag känner mig bättre hemmastadd i rollen som Ior i Nalle Puh.
Så har det alltid varit, så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har i och för sig varit vårdad till mitt yttre, någorlunda kortklippt, rentvättad (har alltid varit rädd för att lukta illa), men har alltid gått i samma slags (regelbundet tvättade) kläder år ut och år in. Det har känts främmande och meningslöst att dressa upp sig och se läcker ut. Har aldrig gillat att gå med slips, eller använt smycken eller gjort tatueringar eller haft andra accessoarer, har aldrig använt after shave eller andra artificiella dofter. Jag färgade aldrig håret (jo en gång, och skämdes litet över det). Använde helst litet anonyma, tråkiga glasögonbågar — bortsett från ett par bågar med ‘tigermönster’.
Och jag har aldrig haft någon dragning till fester och parties. När mina skolkamrater lade planer för weekenden så betydde det nog ofta vilka fester de skulle gå till. Men för mig handlade det om vilken uggleskog eller fågelsjö jag och mina fältbiologkompisar skulle ut till.
Den här attityden har jag nog fått från morfar som avskydde att ‘roa sig’ och ogillade att någon gång emellanåt behöva klä upp sig och gå till middag. Han var i och för sig proper, hel och ren, och bar kostym vid släktmiddagar och sammankomsterna i Frimurarorden, men annars var han så långt ifrån flärdfull man kan tänka sig; ute på landet gick han i samma snickarbyxor och skjorta från april till november.
