Jag öppnar dörrarna till minnesrummen

Här är min metod till att öppna dörrarna till minnesrummen:

När jag väl hade insett att mitt minne är episodiskt — och primärt består av bilder av fysiska platser, byggnader och lokaler, befolkade av individer med vaga och uttryckslösa ansikten — så började jag dela upp min minnesvärld i ett antal distinkta rum. Till exempel barndomshemmet på Högbergsgatan i Stockholm, ett studieår vid Zoologiska Institutionen vid Stockholms universitet, de tio åren som lärare på naturvetenskapliga grundutbildningen i Roskilde, åren i radhuset i Galgebakken utanför Köpenhamn, ett år som postdoc i Palo Alto, etc. Sammanlagt urskiljde jag ett knappt hundratal rum, från 1950-talet till idag.

I nästa steg gick jag ännu mer systematiskt till verks. Jag öppnade dörrarna till rummen, ett efter ett, i kronologisk ordning, och lät minnena strömma ut. Det försiggick bäst i mörkret, i sängen på kvällarna. Jag lät mig översköljas av minnesbilder, stort och smått, från det specifika rummet. I några av rummen var minnestrycket så högt att jag måste stänga dörren på glänt för att inte bli överväldigad; jag skulle ju också hinna anteckna, åtminstone ett stickord eller två.

Fysiska platser och lokaler fyllde som sagt mest i minnesströmmen. Men efter hand blev platserna och lokalerna mer och mer befolkade med människor och allt färre saker och ting. Och till sist, när rummet nästan var tomt, och alla de yttre ramarna nerskrivna, så började det komma vaga reminiscenser av mänskliga relationer och känslor: rädsla, pinsamheter och enstaka moment av lycka. Dessa immateriella minnen var mycket svårare att få fatt i än de bastanta fysiska minnena: dessa emotioniella minnen gled lätt bort som rök i blåsten.

Länge låg jag där mörkret, kväll efter kväll och tittade in i tomma lägenheter, biografsalar, arbetsrum och möteslokaler, och såg människorna ur mitt liv. De fick klarare ansikten, de fick både för- och efternamn, och jag började ana känslor av sympati, konflikt, omsorg, motvilja, hat, förälskelse, kärlek och sorg.

Det blev en lång höst och för lite sömn emellanåt.

(Publicerat på Facebook 17 September 2015 gav detta inlägg upphov till flera goda kommentarer:)

Christian Abrahamsson: Har du læst Carpelan? ”Det är inte tiden som förändrar oss,/ det är rummet” säger Carpelan i en dikt i 70-talssamlingen I de mörka rummen, i de ljusa. Man bestäms av det man omsluts av och hur man omsluts. En bild av lättnad och befrielse kan också hos Carpelan bli ett hus som kastar av sig tak och väggar eller helt och hållet lösgör sig från fundamentet och svävar bort. Han kan egentligen gå längre än så. Människan är ”själv ett rum, en främmande stad” Hans Urwind ær underbar och påminner mig om den process di beskriver.

Thomas Söderqvist: Fantastiskt, tusen tack! Jag har bara hört om Carpelan, inte läst en rad av honom. Den är härmed beställd.

Christian Bernhard Hagen: Vidunderligt skrevet, Thomas. Dybt berørende.

Thomas Söderqvist: Tack

Carsten Sestoft: Sikke en smuk beskrivelse af processen med genskabelsen af erindringen!

Thomas Söderqvist: Tak, Carsten. Jeg er nødt til at skrive igennem min egen måde at gøre det på inden jeg går i gang med Perec, Nabokov og andre ‘autoriteter’. Kan du undvære W. et par uger endnu? Ellers kan jeg jo bare låne ham på biblioteket?

Carsten Sestoft: Ja, behold blot bogen lidt endnu – jeg tror under alle omstændigheder, at du er på vej et andet sted hen, som virker meget interessant – at mennesker og følelser kan genskabes men først efter et ret bevidst arbejde med at gå ind i erindringens rum.

Jan Garnert: Ja, mycket berörande och tänkvärt. En metod att minnas som troligen är likar lätt att pröva som att bli fast i. Vi befinner oss alltid i en situation och i någonstans, i ett rum eller på en plats. Kanske börjar många memoarer och romaner med självbiografiskt innehåll, lika rumsligt förankrat som i Jan Myrdals klassiska Barndom (1982): ”För femtio år sedan springer jag fram genom våningen i natt och mörker. När jag kommer ut ur korridoren står glasdörrarna vidöppna in mot matsalen. Parkettgolvet är kallt under fotsulorna. Det är nybonat. … Jag är fem år på det sjätte. … Jag tänder inga lampor när jag springer. Jag rör inte vid strömbrytarna och jag ropar inte och jag säger inte någonting ty då kan det vakna runt mig. Jag får inte springa.”

Thomas Söderqvist: Precis: “Vi befinner oss alltid i en situation och i någonstans, i ett rum eller på en plats”. Och tack för citatet från Jan Myrdals Barndom, Jan. Den hade jag helt glömt. (Har för övrigt inte börjat titta på memoir-litteraturen ännu; vill försöka få fatt i min egen väg längs Memory Lane innan jag konsulterar andras metoder.)

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist