Vetenskapshistoria som skönlitteratur

Jag läste idéhistoria och vetenskapsteori i Umeå 1971-1973 och började fundera över att skriva min avhandling om ekologins historia redan våren 1973, när min äldsta dotter föddes och planerade att flytta från sta’n. Men dröjde länge innan jag började uppfatta mig själv som vetenskapshistoriker. Under flera år var min identitet snarare vetenskapsteoretiker. Det var först omkring 1981 jag började inse att mitt ekologihistoriska forskningsprojekt, som då hade formell status som PhD-avhandling i vetenskapsteori, kunde ses som bidrag till en bredare vetenskapshistorisk tradition. Jag började läsa en del vetenskapshistoriska böcker och skrev sedan i dagboken (12. juli 1981):

“Att läsa vetenskapshistoria är inte intellektuellt krävande, men ger stimulans för intellektet. De vetenskapshistoriska skildringarna är lättlästa, en slags skönlitteratur, som likt politiska biografier stimulerar associationer och tänkande över vetenskapen och rationaliteten, samtidigt som de är spännande som detektivromaner och estetiska som god skönlitteratur.”

När jag sedan under de följande åren 1982-1986 började frottera mig med svenska vetenskapshistoriker, bland annat på nordiska konferenser i idé- och vetenskapshistoria, så försummade jag sannolikt inte att dela med mig av min uppfattning. Det bidrog nog till att ge mig ett rykte i dessa kretsar som en smula arrogant.

(Ursprungligen publicerad på Facebook den 10 november 2015 gav detta, här lätt reviderade inlägg, upphov till ett par kommentarer:)

Inge-Bert Täljedal: Arrogant eller ej, det kan jag förstås inte veta, men jag gissar att du tangerar en fråga av vidare betydelse. Jag minns att jag för många år sedan läste en debattartikel i DN eller SvD av Ronny Ambjörnsson och Sverker Sörlin, som pläderade för att en essäistisk framställningsform borde vara på något vis idealbildande för idéhistoriskt (och kanske mer än det) författarskap. Det var länge sedan och jag minns inte så noga utantill, men jag minns tydligt att jag tyckte att de var på helt fel väg. För en tid ingav det mig en ofrånkomlig skepsis till det akademiska ämnet.

Thomas Söderqvist: Svensk idé- och vetenskapshistoria har alltid präglats av ett mer eller mindre eksplicit skönlitterärt ideal, vilket delvis hänger samman med ämnets rötter i litteraturhistorien. Även om det har funnits många möjligheter att avvika från traditionen, så har generationer av svenska idé- och vetenskapshistoriker hållit fast vid detta ideal. Det handlar primärt om att skriva gott. Jag värdesätter detta ideal, men det var inte det som präglade min phd-avhandling om den svenska ekologins historia 1986 (formellt i vetenskapsteori, men med Gunnar Eriksson som en av de två opponenterna). Gunnar förebrådde mig att jag skrev på engelska därför att det inte gav mig möjlighet att visa min stilistiska förmåga. Den (i mina ögon nyskapande) teoretiska angreppsvinkeln var honom rätt likgiltig.

Thomas Söderqvist: Kjell Jonsson, som i egenskap av f.d. red. för Tvärsnitt, f.d. uni.bibliotekarie, f.d. prorektor m.m. m.m. har en mångårig och gedigen erfarenhet av de humanistiska ämnesområdena i Sverige. Kanske även Christer Nordlund, som medlem av den yngre vetenskapsakademin, och därmed också har en stor överblick, kan bidra med synpunkter

Christer Nordlund: Thomas, det är väl inte så konstigt om teoretiker, som strävar efter att reducera komplexitet och nå generella resultat, och historiker, som strävar efter att belysa komplexitet och visa på förändring över tid och rum, använder olika uttryck? Sedan går det förstås att förena de olika stilarna. Aant, som väl var din handledare?, behärskar ju den konsten). Den artikel som Inge-Bert åberopar heter “Finns det en bok därinne?” (DN 2/2 1995) och är en reaktion på en rätt raljant recension av två historiografiska antologier, skriven av Carl Rudbeck (DN 10/1, 1995) som heter “Essäistik eller vetenskap”? och som är ett inslag i den med jämna mellanrum pågående debatten om “humanioras kris”. R förhåller sig egentligen inte till frågan i rubriken utan föreslår dels att idéhistoria inte behövs (fysiker kan skriva fysikhistoria, filosofer filosofihistoria etc) och dels att humaniora i stort inte längre är särskilt relevant. A&S håller naturligtvis inte med och försvarar samtidigt den essäistiska stilen med argumentet att den tilltalar en bred läsekrets, inte bara forskarkollegorna och kritikerkompisarna utan också allmänheten. De talar om medborgerligt och skyldighet att delta i det offentliga samtalat som kritiker och samtidskommentatorer osv. Men det betyder inte att idéhistoriker uteslutande ska skriva så utan A&S uppmanar till att skriva både mer strikta artiklar i internationella tidskrifter, läsbara utredningar åt organisationer och myndigheter och böcker som väcker eftertanke. Idag tycker jag inte att det är så stor skillnad mellan avhandlingar i idéhistoria och i andra (kvalitativt inriktade) historiska ämnen, och en del utåtriktade skribenter finns väl inom de flesta historiska läger. Gemensamt är också att det nu jämfört med 1981 och även 1995 skrivs färre stora böcker som lockar en stor läsekrets och betydligt fler korta artiklar på engelska som riktar sig till specialister. Det senare hänger ihop med humanioras internationalisering men nog också med att många lever med korta anslag som inte medför långsiktiga arbeten och samtidigt kämpar för att få nya anslag, och då ger artiklar mer meritpoäng än böcker.

Thomas Söderqvist: Rudbeck är ju en arrogant djävel, som hävdade nån gång på nåt seminarium nånstans att man var en intellektuell ignorant om man inte hade läst Foucault. Jag frågade då om man också var ignorant om man inte hade läst Platon, Aristoteles, Plutarch, Seneca, Dante, Petrarch, Montaigne, etc. Hobbes, Locke, etc. Kant, Comte, Nietzsche, etc. etc etc.? Allesamman tänkare som, för mig att se, är viktigare än Foucault — och att dessa sammantaget är ett heltidsstudium under flera år. Varför läsa denna senaste franska modefluga när man med minst lika stort, om inte större, utbyte kunde läsa Husserl, Heidegger, Merleau-Ponty, Sartre m.fl.? Som förväntat svarade Rudbeck med nåt mumlande om Foucaults absoluta storhet och övergick sedan att presentera ännu en av sina mondäna favorittänkare.

Thomas Söderqvist: Christer, det du skriver om artiklar och böcker ger jag dig naturligtvis rätt i — men det har ju i och för sig inget direkt att göra med frågan om ‘vetenskaplig’ resp. ‘litterär’ framställning.

Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply