De två mest underbara åren i mitt professionella liv – med studier av grekisk grammatik

bokhyllan-med-grekiska-litteraturJag ägnar morgontimmarna åt att dammsuga i bokhyllorna. Det är 18 år sedan jag senast gjorde det. Som emeritus har man mer tid till att hålla dammet borta.

Varje bok blir dammsugen och avtorkad. Men jag försöker undgå att se på böckerna, försöker hålla minnena borta, låta bli att överväldigas av känslor. Det är ju dammsugning jag håller på med, inte memoarer.

De tre hyllmetrarna i den smala hyllsektionen i mitten på fotot innehåller böcker från en av de bästa perioderna i mitt liv: de två åren när jag läste grekiska i slutet av 1990-talet. Från hösten 1997 till försommaren 1999 var jag helt uppslukad av allt grekiskt — först och främst språket, men också antik filosofi, konst och litteratur.

Jag hade varit på Roskilde Universitetscenter i drygt 25 år (och var innerligt trött på det) och hade just blivit färdig med min stora Niels K. Jerne-biografi (och var trött på immunologihistoria också). Och så fick jag, närmast som en skänk från ovan, en 5-årig forskningsrådsprofessur för att studera forskarbiografin som genre.

Fem år kändes som en evighet. Jag tyckte jag hade gott om tid och beslutade mig för att göra det grundligt och gå tillbaka till den biografiska genrens rötter, dvs.till den antika biografin. Och då låg det naturligtvis nära till hands att läsa Plutarchos och de andra pionjärerna i original. För översättningar kan man ju inte lita på, väl?

Jag hade gått reallinjen på gymnasiet, med matte, fysik och biologi, dvs, hade inte läst varken latin eller grekiska, så det var bara att sätta sig på skolbänken igen. Under de två årens tid lärde jag mig språket ca. 15 timmar i veckan, och de övriga 45 timmarna ägnade jag åt den antika biografitraditionen och läste upp litteraturen om den biografiska genren.

Det var två helt underbara år. Lärorikt är ett fattigt ord. Det var en helt ny värld som öppnades för mig. Ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny grammatik, rötterna till Västerlandet. Jag svävade på små moln av studielycka. Lärde mig helt nya dimensioner av vetenskapligt arbete. Man blir en annan (om än inte bättre?) människa av att lusläsa C.B.R Pellings 200 sidor långa filologiska kommentar till Plutarchos 65 sidor korta biografi över Antonius.

Våren 1999, just när jag hade skrivit min avslutande uppsats (om Plutarchos Aristides-biografi), fick jag besked om att jag hade fått professuren i medicinhistoria vid Köpenhamns Universitet. Och så gled jag över till att studera mer nutida biografier och så småningom kom jag in på materiell kultur – men det är en annan historia.

Jag längtar ofta tillbaka till de två åren. Valde jeg fel bana i gymnasiet? Skulle jag ha gått helklassisk gren istället för att kämpa med matematiken och fysiken?

Jag tror inte det. Jag ångrar inte mina tio års naturvetenskapliga skolning under ungdomsåren. Lika litet som jag ångrar de följande 45 åren som vetenskapshistoriker och museiman. Men det ändrar inte på att de två åren med näsan nere i grekiska diateser, aspekter och modalsyntax nog var de lyckligaste i mitt professionella liv.

Och så tillbaka till dammsugaren (ηλεκτρική σκούπα).

(först publicerad som Facebook-poster den 30 november och 1 december 2016)