Sista lördagen i augusti 1959 höll vi den årliga surströmmingsmiddagen ute på landet, och om måndagen började jag i Södra latte, som vi kallade läroverket i dagligt tal.
Mitt största och bestående intryck av Södra Latin var arkitekturen. Den röda läroverksbyggnaden var mäktig, överväldigande, imposant; fyra våningar hög var den, från de översta våningarna kunde man se ut över Stockholm.
Det var fyra meter till taket i klassrummen, de breda korridorerna och trapporna var klädda i röd ortoceratitkalk, det ekade när vi sprang nerför trapporna och över alltihopa låg en atmosfär av lärdom, med genklanger av disciplin och ordning.
Det gällde att komma i tid till den inledande dagliga dosen av psalmsång och uppbyggliga ord från kristendomsläraren (eller rektorn) i aulan. ”Min väg till skolan brukar ta elva minuter”, skrev jag i en av de första svenskuppsatserna: jag startade fem i åtta “för att kunna hinna till morgonbönen”, sneddade över Katarina kyrkogård och fortsatte längs Högbergsgatan, stannade ett ögonblick utanför Ritio-biografen för att se bilderna på veckans film, mötte allt fler klasskamrater, skyndade över gröna ljuset vid Götgatan och passerade skolporten “just som det ringer första gången”. Dörrarna stängdes obarmhärtigt efter andra ringningen och ordningsmännen antecknade dem som kom för sent.
Efter någon termin gick jag till skolläkaren och sade att jag hade nervös mage och var rädd för att bajsa på mig när jag satt inklämd mellan kamraterna i aulan under de tjugo minutrarna som föreställningen varade. Märkligt nog trodde han på mig; jag blev strax fritagen från morgonbönen och fick så en knapp halvtimmes extra sovmorgon under resten av min läroverkstid.
Bild: Södra Latin 2020 (foto från nätet). Idag står det Högre Allmännt Läroverk högst upp, 1959 stod det Högre Allmänna Läroverket för gossar å Södermalm.
Published on Facebook 11 February 2021. No comments.
