Ibland står tiden stilla, fenomenologiskt sett, ibland rusar den iväg.
Jag tycker min barndomsvärld på 1940-/50-talen och världen av idag är sig rätt lika. Det verkar inte ha hänt särskilt mycket under det trekvartssekel som gått sedan jag föddes. Litet datorer och så, men annars är allt sig stort sett likt.
Men när jag ser på den här bilden ur familjealbumet får jag kronologisk svindel.
Mormor och morfar (pilarna) var på turistresa i Tyskland sommaren 1923. Här på sightseeing i en hästdragen vagn. (Man kan inte se på bilden att min mormor är gravid med min mor, som föddes i oktober samma år.)
Det som verkligen ‘freaks me out’ är att fotot är taget endast 23 år innan jag föddes. Kvartsseklet mellan mormor och morfars hästvagnstur och min tidiga barndom känns som ett så oerhört mycket längre kulturellt tidsrum än den tre gånger så långa kalendertid som gått sedan min barndom och idag.
Published on Facebook 8 February 2021, these few lines give rise to many comments:
[En kommentar har efterföljande tagits bort av kommentatorn själv]
Thomas Söderqvist: Precis, det är det som är frågan. Är det jag som inte upplever förändringarna som särskilt omfattande eftersom jag har levt med dem gradvist och har svårt att se kvantitetens övergång till kvalitet — eller är det så att världen på många sätt faktiskt förändrades kvalitativt mycket snabbt mellan för- och efterkrigstid? Jag vet inte — jag har svårt att frigöra mig från min subjektiva syn på tidens gång. Man kan ju fråga sig om de som växte upp omkring 1975 tycker att 1950-talet var exotiskt långt borta, eller om de som växte upp omkring 2000 tycker att 1970-talet är oändligt avlägset.
Anna Bring: Men, en sak undrar jag. Ibland under mitt liv (född 1955) så har jag drabbats av djup melankoli över svunnen tillhörighet. Och då menar jag till ett liv på landsbygden med starka band till årstiders sysslor i form av plöjning, sådd, skörd. Fiske, bär- och svampplockning. Samhörighet med naturens årstidsväxlingar, på ett djupare sätt. Som om erfarenheten sitter i mina gener. Vad säger ni om detta? För jag har ju de facto inte levt ett “lantbrukar/statar-liv”. Jag har bott på landet också, men större delen av mitt liv i storstäder.
Thomas Söderqvist: Det känner jag igen. Jag har starka nostalgiska känslor förbundna med barndomens bär- och svampplockning och årstidsväxlingar — även om det inte försiggick som ett led i ett lantbrukarliv, utan försiggick på morfars lantställe där han bodde efter att han blivit pensionerad från sin statliga tjänst.
Anna Bring: Det är kanske det man benämner att erfarenheter traderas… Att arvet förs vidare genom generationer… Det lever kvar och överförs långt efter att erfarenheterna egentligen blivit “omoderna”. Tack och lov! Allt kommer ju tillbaka. Jag tror att den sortens rötter som jordbrukare, lantbrukare, får till en plätt mark de brukar och lever i och med, är enormt starka. Mycket starkare än vad vår ytliga och vilsekomna “civilisation” någonsin kommer i närheten av, kanske!
Thomas Söderqvist: Mina lantbrukarrötter ligger fyra generationer bakåt i tiden – till Dalsland i mitten av 1800-talet, så jag har ingen nostalgi till bygder. Mina nostalgiska kärnkänslor är bundna till de naturupplevelser jag hade under uppväxtåren, dvs till landskapstyper snarare än en bestämd ort. Och har aldrig haft behov av att finna mina ‘rötter’ bortom födelseåret.
Thomas Söderqvist: Frasen “perception of historical time” ger 115.000 hits på Google, men bara 272 hits på Google Scholar.
Ken Caneva: I’m surprised you think your world hasn’t changed much in seventy years. I was born in 1944, so I essentially grew up during the 1950s. The world kids grow up in today is radically different. I could go on at length; I’ll mention only one difference I’ve noticed. One of our regular activities was playing baseball and (less often) football in people’s yards or vacant lots. (There were no nearby parks.) I live a few blocks from a large park with plenty of space for such activities, a park I pass through many times a week. In the 42 years I’ve lived here I haven’t observed a single instance of kids getting together for a pickup game of anything. The only time anyone plays soccer is when it’s an organized activity. On the other hand, the skateboard park a half-mile away is well used by mostly boys. Need I say we didn’t have skateboards? Let alone video games. Nor was anyone then concerned about childhood obesity. Or drugs. Or sexting.
Thomas Söderqvist: I ‘know’ the world has changed a lot since I was a child; I can list lots of things and activites that didn’t exist when I was a child, and vice versa, things and activities that have gone into oblivion. But this ‘knowledge’ doesn’t change my impression of almost no change between 1950 and 2020. Which means I guess it’s a question subjective time perception rather than objective changes.
Sonia Wallentinus: Men jag tycker det har hänt massor. Idag hade vi kontakt via telefon och messenger där vi var utspridda i Barkarby, Brottby och Skärholmen. Det hade aldrig gått i min barndom. Så jag fascineras ofta över hur lätt det är att hålla kontakten nu. Undrar om man hade hållit mer kontakt med tidigare vänner längre då?
Thomas Söderqvist: Jo, Sonia, jag vet ju med mitt intellekt att det har hänt massor sedan 50-talet, men det känns inte så; inne i mig känns det som om allt i stort sett har varit detsamma sedan 50-talet. 50-talet känns som ‘igår’, 1923 däremot känns som ‘för länge, länge sedan’.
Sonia Wallentinus: Jo så är det ju.
Thomas Söderqvist: Ja, så är det ju. Men så undrar jag varför vi upplever tid på det sättet. Vad är det för jäkla psykologisk mekanism som spelar oss ett spratt?
Sonia Wallentinus: 1920-talet har jag aldrig upplevt så det var uråldrigt redan när jag föddes.
Thomas Söderqvist: Just det – allt som skett 10-20 år innan vi själva föddes är uråldrigt, exotiskt och en smula skrattretande. MEN – tänker kineser, indier och nordamerikanska indianer på samma sätt?
Sonia Wallentinus: Thomas Söderqvist intressant fråga. Självupplevt är nog en viktig aspekt ändå. Men där legender är starkare tradition, uppstår legenden direkt före det som är ens egen medvetna tid?
Thomas Söderqvist: Bra fråga, vet för litet om legender.
Jan Almäng: Fast du tycker väl inte på allvar att det inte har hänt så mycket sedan du föddes? Det är väl snarare så att du på ett relativt enkelt sätt (du var ju med!) kan föreställa dig hur det var att leva på t ex 50-talet. Själv tycker jag nog att skillnaderna mellan 1955 och 1980 (då jag var fyra år) var betydligt mindre än skillnaderna mellan 1980 och 2005. Men 1955 känns mycket mer främmande än 1980 och skillnaden är litet omotiverad om jag skall försöka analysera det hela med historikerns glasögon.
Thomas Söderqvist: Ja, för dig känns 1955 mycket mer främmande än 1980, liksom 1923 känns mycket mer främmande än 1948 för mig. Och visst ‘vet’ jag med historikerns objektiva medvetenhet att det har hänt oerhört mycket mer i det trekvarts århundrade jag har levat än under den kvarta århundrade som gick mellan mina morföräldrars hästskjutstur och min barndom. Men jag tycker fortfarande att det är djupt intressant att vår subjektiva känsla av förändring över tid är så beroende av om vi själva varit med i förloppet eller ej. Det påminner mig om historien om grodan som vänjer sig vid att vattnet gradvist värms upp så att den inte hoppar ut ur grytan innan den kokas ihjäl.
Pieter Kuiper: Man kan fortfarande åka remmalag på Visingsö.
Thomas Söderqvist: Förklara relevansen av detta påstående.
Pieter Kuiper: Att det verkar en turistgrej, också 1923. De åkte säkert inte till Tyskland med häst och vagn då. Inte heller med segelfartyg. Redan då gick de flesta transporter på fossila bränslen.
Thomas Söderqvist: Det här är ju en intressant frågeställning för museumsfolk som ska få de besökande att “känna igen sig” resp. “förundras över det främmande”. Jag känner igen mig i 1950-talet, men andra förundras över över det exotiska 1950-talet. Hur skapar man utställningar som ger några besökande “ja, så var det”-känslor och andra besökande “kors, vad var de märkliga”-känslor? Och hur kan vi främja dialogen mellan det “igenkännliga” resp. “det märkliga”? ping Laura Maria Schütze, ping Lars Kjølhede, ping Jakob Seerup, ping David Holt Olsen, ping Adam Bencard ping Bente Vinge Pedersen, etc.
Jan Almäng: Jag är ingen museiman, men jag tyckte flygvapenmuseum i Linköping hade en fascinerande utställning för några år sedan. Kanske står den fortsatt kvar. Man hade helt enkelt rekonstruerat vardagsrum (och kök?) från varje decennium under kalla kriget. 60-talsversionen vill jag minnas påminde om hur äldre släktingars vardagsrum såg ut ännu på 80-talet.
Bente Vinge Pedersen: Historiebevidsthed interesser mig meget – fornemmelsen af “det er lang tid siden” vs “det var en anden tid”. I udstilling- og formidlingssammenhæng er jeg meget følsom over for at bruge formuleringen “i gamle dage” – i stedet prøver jeg at være præcis med tidsangivelser. Og så er det fascinerende at finde både det fremmede og det velkendte i fortiden – og nutiden for den sags skyld.
Thomas Söderqvist: Det er så svært. Det, der er “stort set ligesom nu” for en besøger er “hold da kæft, hvor var de mærkelige” for en anden.
Christian Bernhard Hagen: Sjovt alligevel. Jeg har et delt syn på lighed/forskel. Menneskene er vel sig selv lig det meste af vejen, men der alligevel sket voldsomme ting ift kønsroller, autoritetsopfattelser osv siden min tidlige barndom i slutningen af 50’erne. Jeg blev på mange måder opdraget radikalt anderledes end mine egne børn er blevet, og jeg kan jo se det også på fotos: omgangen var langt mere formel. Og jeg tror ikke vi hver især er uforandrede. Selv de mest konservative står et andet sted i dag end dengang. Det nåede jeg at opleve hos min egen far, som, da han havde set vores opdragelse af vores børn lidt an, udtalte at han i det lys nok gerne ville have gjort nogle ting anderledes med opdragelsen af os søskende. Og så det: at jeg dårligt i dag kan genkende mig selv som 5-årig.
Thomas Söderqvist: Christian: kan du slet ikke identificere dig selv med den femårige Christian?
Christian Bernhard Hagen: Meget, meget begrænset. Jeg tror, jeg var et meget sært og besværligt barn grundet mine aspergertræk, og der er jo kommet lag på lag af tilfiling og bearbejdning osv ovenpå siden – ad flere omgange.
