Skip to main content
Autobiographyin English

An image that encapsulates my life

By January 4, 2018February 2nd, 2021No Comments

I’m thinking about how I could use a single image to summarise my life.

Think of the cover image of a book, an image that’s intended to symbolise its contents. In a similar way, I’m looking for images that encapsulates the content of my life.

At first I thought that a photograph could perhaps do the job. Innumerable biographies and autobiographies have a photo of the protagonist on the cover for exactly that reason. (My biography of Niels Jerne was no exception). But the problem with photographs, I think, is that they are too contextual: it’s difficult to view them without thinking about when and where and under what circumstances they were shot. By putting a photo of myself on the cover of the autobiography I single out a snapshot of myself at a specific place and moment in time. And that’s not what I’m looking for.

I’m looking for something less contextual, something that catches the timeless ‘essence’ — and I’m deliberately using the metaphysical e-word, sorry about that, all contextualists out there — of me in a single image. Something like what Plutarch called a “slight deed” (πρᾶγμα βραχὺ), for example, a word in passing or a small gesture, which often, he said, reveals more of a person’s character and disposition (ἦθος) than his public appearance or deeds (in Plutarch’s famous opening to his Alexander biography).

I don’t rule out the possibility of actually finding a photograph that reveals my character over time. But so far, I haven’t found one, and therefore I’ve also thought about other kinds of images, like caricatures or allegories.

The problem with caricatures is that they are usually drawn by (street) artists, who don’t know anything about the subject’s personality, but make the drawing from the physiognomy only. And I’m not interested in my physiognomy; I’m interested in an image that reveals my character (my disposition, my habitus), and I don’t know of any caricature artist who knows me well enough to catch this aspects of me.

So what about allegory then? I’m not thinking about the autobiography as an allegory (cf. David Herman, “Autobiography, allegory, and the construction of self”, British Journal of Aesthetics, vol. 35 (4) 1995, p.351+), I’m thinking of allegorical images as summaries of lives. For example, in earlier post I’ve characterised myself as a typical intellectual fox, in Isaiah Berlin’s sense. So Archilochus’ proverbial fox might be a good allegorical summary of my life — and a fitting cover for the autobiography.

But there are most probably other, and perhaps better, possibilities. So I’m continuing my search for good allegorical images (as well as habitus-revealing photographs). And those of you, who think you know me well, are very welcome to send me images which you think encapsulate my personality and life.

(image from here)

Adopted from a Facebook post published 4 January, 2018, which gave rise to some comments:
Christian Bernhard Hagen En stor del af dit liv har kredset om den akademiske verden. Find et billede af dig selv med et barn ved hånden.
Thomas Söderqvist Men at jeg står og holder et af mina børn i hånden er jo ikke særligt akademisk?
Christian Bernhard Hagen Nej, men jeg oplever også, at du står et andet sted idag end da du var aldeles opslugt af den verden. Du står her idag og kigger tilbage.
Thomas Söderqvist OK, jeg tror jeg forstår ..
Christian Bernhard Hagen Altså, uddybet: Måske det ikke er en opsummering af “dit liv”, du skal bruge. Det kan sagtens tænkes at jeg skyder helt galt her, jo. Men jeg ville tænke i de baner, hvis jeg (efter mange år) igen skulle lave et bogomslag.
Thomas Söderqvist Ah – du menar at jeg skal finde et billede som symboliserar der hvor jeg står idag?
Christian Bernhard Hagen Noget i den retning. Ikke mindst fordi der, hvor du står idag, jo farver alt du tænker om din fortid. (Og vice versa, i en eller anden “dialektisk” forstand)
Thomas Söderqvist OK, det kan jeg godt se – og det er faktisk også en god idé. Men det forhindrer jo ikke at det også kan være interessant at fundere over om det går at finde billeder der sammenfatter livet og personligheden over tisd.
Eva Ahlsten Jag förstår vad du menar Thomas och tänker direkt på en bild som jag och min författarkollega av boken vi skrev (Alltid till tjänst) utgående från 1920-talsbilder från sjukvården. En bild som vi ej använde men som vi båda blev väldigt förtjusta i var nedanstående. Jag menar inte att du ska använda den men kanske något liknande. Här är det kanske sjuksköterskor som tittar tillbaka på sin tid vid sjukhuset?, beundrar det växande sjukhuset?, tänker på vad de kan uträtta som sjuksköterskor om de är nyutbildade? mm. Kanske har du en bild som du själv tycker om och som säger en del av dig utan att direkt vara allegorisk. Enbart en idé som dök upp…
Thomas Söderqvist Eva: ja, kanske, jag är litet villrådig omkring detta just nu.
Eva Ahlsten Förstår dig!!! Det är ju inget som går att ändra då boken är tryckt. Det bör ju vara en bild som du är nöjd med, inte bara idag utan även framgent. En bild som inte bara säger något om dig och bokens innehåll utan också drar ögonen till sig. En bok man blir intresserad av att läsa och som du är stolt för att visa upp eller ge bort, inte bara på grund av innehållet. Som denna vår bok om sjukvården vid Akademiska sjukhuset på 1920-talet som jag ännu nio år senare är gärna för fram då tillfälle bjuds. Som nu
Thomas Söderqvist Det ÄR en fin bild ( bägge två, men den senaste speciellt). Jag får lust att se på deras ansikten och jag skulle vilka utforska hemligheterna i bilden – tex den underordnade mannen som kryper längst ned tv, och vad som döljer sig i mörkret bakom granen. Och vad är det egentligen för slags flaggor i granen?
Eva Ahlsten Ja, visst är den fin! Jag hittade massor av glasplåtar i en av museets garderober som jag lät inscanna med detta fantastiska resultat. De sitter i en korridor på Akademiska sjukhuset. Kvinnan som står upp närmast granen är sjuksköterska med examen från Uppsala (rosett under hakan). Hon som står bredvid henne är elev från samma skola (saknar rosett och har en minibrosch). Övriga har examina från andra håll och även av andra slag. Pojken som ligger ned är patient (randig kostym). Flaggorna i granen är svenska. Den fotografiska filmens kemiska sammansättning (med bland annat silverhalogenider) ger det tidstypiska resultatet att flaggans gula kors blir mörkare än den djupblå bakgrunden. Vårt öga luras därför att tro att flaggan är vit och blå. Detta var länge ett problem för mig då jag drog fel slutsatser av en annan bild där två män med amputerade ben satt och en likadan flagga fanns. Jag trodde att de var finska soldater som skadats i krig tills dåvarande chefen för Landstingsarkivet i Uppsala som jag berättade det för redogjorde för det fotografiska förhållandet. Jag kollade sedan upp det på wikipedia att det stämde. Förhållandet uppträder just vid kombinationen gul-blå varför den mörkare blå färgen i kombination med vitt fortfarande är mörkare. En sjuksköterskebrosch med blått kors på vit bakgrund har alltså ett mörkare kors än bakgrunden.
Thomas Söderqvist Ah! Intressant! Är det allmännt känt bland fotohistoriker att blå färg blir ljusare än gul på svart-vita plåtar?
Eva Ahlsten Jag vet faktiskt inte. Det som slagit mig efter att jag bytt bana är att man som historiker inte alltid har fackkunskap från det fält man studerar. Det kan finnas orsaker till varför man t ex har vissa rutiner som man måsta ha jobbat praktiskt med för att finna orsak till. Som alltid, beror det säkert på person i det enskilda fallet. En del är mer lyhörda än andra.
Thomas Söderqvist

Author Thomas Söderqvist

More posts by Thomas Söderqvist

Leave a Reply