Om lukten av paradis

Hittills har jag begränsat mitt memoarprojekt till de minnen och känslor som väckts till liv av det visuella arkivmaterialet, dvs. foton, gamla brev och dagböcker, artiklar och böcker m.m., som jag skrivit genom årens lopp. Varje fotografi, nästan varje papper i arkivrummet i källaren ger upphov till minnen.

Det är svårare med hörselminnena. Jag har visserligen sparat ett magnetband med mormor och morfars röster på från början av 60-talet, men jag har inte nån gammal Tandberg att spela upp det på (och bandet är säkert avmagnetiserat nu). Jag föreställer mig dock att jag skulle känna igen deras röster om jag hörde dem. Och kan bli litet rädd för vilka minnen och upplevelser de mer än femtio år gamla rösterna vill sätta igång i mig.

Allra mest otillgängliga är de taktila minnena och luktminnena.

Jag har inte sparat några föremål från barndomen och ungdomsåren. Hur kändes det att stryka den gamla nallen på huvudet med fingrarna? Kanske jag skulle börja gråta om jag fick chansen att göra det igen?

BrädorVad så med luktminnet? En enda gång har jag haft ett mycket starkt minne av barndomens dofter. Det var i början av 1980-talet, när jag en dag promenerade på gatan i Köpenhamn och tänkte på ett eller annat (kanske på avhandlingen som aldrig blev färdig eller på mitt trassliga kärleksliv). Som jag gick där blev jag plötsligt transponerad i tid och rum, liksom i en Star Trek-episod. Gatan försvann framför ögonen på mig och i istället gick jag nu på en av de smala grusvägarna på landet där jag tillbringade sommarloven hos mormor och morfar. Den korta vägen från handelsboden i Hästängen, förbi sågen, ner till den gamla ångbåtsbryggan vid Bergshamraviken.

Jag gick där alldeles ensam på grusvägen i sommarvärmen och var glatt och barnsligt obekymrad.

Det hela tog kanske ett par sekunder, sedan var illusionen slut, och jag gick återigen på gatan i Köpenhamn liksom ett ögonblick innan.

Förbryllad stannade jag upp. Och märkte så den goda, trygga doften av nysågat trä. Jag såg mig omkring — och hann precis uppfatta bakändan av en lastbil som körde förbi, fylld med trävaror. Doften av trä hängde fortfarande i luften.

Brädgård

(bild: stabbläggare på Funbo brädgård, Uppland; från Upplands Museum via Flickr)

Det var uppenbart vad det hela handlade om. Området runt omkring Bergshamra Ångsåg AB var ett av min barndoms smultronställen. Här badade jag, här satt jag och metade abborrar på kvällarna, här kunde jag sitta i timvis i solen på dagarna och titta på arbetarna som balanserade på stockarna ute i vattnet, höra de raslande kedjorna från paternosterverket som transporterade stockarna upp till sågbyggnade, det dova ljudet från den stora ramsågen och de mera gälla ljuden från de mindre sågarna som delade upp stockarna i plankor och bräder. Och springa omkring i brädgården när stabbläggarna lade upp de färdigsågade längderna i de höga staplarna. Och framför allt alla dessa dofter – av våta stockar, nysågade brädor, sågspån, brädstaplar.

Grusvägen, bryggan och sågen var min barndoms paradis. Lukten av nysågat trä på gatan i Köpenhamn bröt igenom den dagliga ängslan och oron och återkallade känslan av att vara i paradiset igen.

 

En tidigare version av denna text publicerades på Facebook 27 nov 2016 och gav då upphov till flera kommentarer:

Carsten Sestoft: Smukt eksempel på et proustsk mémoire involontaire.

Thomas Söderqvist: Sammenligningen med Madeleinekagen har ikke helt undgået min opmærksomhed 🙂

Eva Ahlsten: Intressant! Jag var med om något liknande men inte så starkt som du bara för någon vecka sedan. Jag blev plötsligt ledsen då jag kom in i en butik. Undrade varför under någon sekund men insåg att jag kände den kryddoft som jag känt i Aleppos souhker där man kunde köpa ALLT tidigt 2000-tal och som jag förknippade med positiva minnen men också tragik då Aleppo är sönderbombad idag. Minnesbilderna från staden vaknade till liv och när jag kom hem tog jag fram de kort jag tagit där under mina resor till Syrien före krigets dagar och mindes ännu mer. Vad glad jag är för mina bilder.

Signe Hegelund: Smukt ❤ Jeg er ret sensitiv overfor “Duftminder” og elsker at opsøge dem 😉

Thomas Söderqvist: Hvordan gør du det? (Opsøger duftminder)

Signe Hegelund: Jeg har en klar fornemmelse af hvad der KAN sende mig afsted: Tagetes (- mit liv som højskolebarn), Petunia(min farmors byhave), Kaprifolium (Min stedmormors hus i Bohuslæn), klassiske vuluminøse “50er agtige” roser (- min mormors have). De er ret sikre … og så er der alle de spontane dom du nævner. En særlig afart at syrlig, svagt gærende duft sender mig til min oldemors kælder osv.

Thomas Söderqvist: Allesammen planter – wow! Og effekten bliver ikke mindre for at du gør det flere gange? Dvs du kan blive ved med at lugte på en tagetes og den fremkalder hver gang minderne fra højskolen? Den evne har jeg desværre ikke. Ønsker jeg havde den.

Signe Hegelund: Thomas ja! Jeg har det også med lys. Men har lidt sværere ved at beskrive forskellige toner af det… Men jeg kan stå og se et særligt lys og pludselig få minder frem. Og det spændende er at jeg fx. kan få forskellige minder om udsigten fra vores egen lejlighed overfor Christiansborg af et sollys – og til min Farmors i Nordjylland af et andet sollys – men begge dele fra jeg er omkring 5- 8 år (- hvilket jeg ved fordiLjuset över Hästängen vi flyttede fra begge steder da jeg var i den alder).

Thomas Söderqvist: Jeg har også et helt specielt forhold til særligt lys – jeg elsker de myriader af former af særligt lys. Det er selvfølgelig in “the eyes of the beholder” hvad der er særligt for hver og én. Men visse former for lys kan gribe mig som en form for hellighed. Desværre genererer det dog ingen hukommelser. Men jag kan se på gamla fotos og mærke stemningen af specielt lys, ligesom her – udsigten fra verandaen på mormors og morfars sommerhus i Hästängen 50 km nord for Stockholm i begyndelsen af 1960’erne.

Signe Hegelund: Jeg elsker alle nuancerne i det skandinaviske lys ❤

Thomas Söderqvist: Ja, der er jo en lang række skandinaviske kunstnere som excellerer i det – det er måske derfor det kaldes ‘skandinavisk lys’. Jo længere mod nord man kommer ju mere fantastisk er det. Det har med de lange morgner og aftener og de afblegede vegetationsfarver at gøre tror jeg.

Signe Hegelund: Jeg ELSKER Helsinki om sommeren 😉

Böcker som har forändrat mitt liv – Konrad & Szelenyis Die Intelligenz auf dem Weg zur Klassenmacht

Det är bara en handfull böcker som haft ett avgörande inflytande på mitt liv. IMG_1167Det här är en av dem. Den bidrog till att jag kunde lösriva mig från den vulgära marxism som jag hade tillägnat mig under ungdomsåren och hjälpte mig att få en mer nyanserad förståelse av det samtida klassamhället. Jag minns fortfarande, som om det var i går, när jag låg i sängen en tidig junimorgon 1979 och läste Konrad & Szelenyi med hjälp av ett tyskt-svensk lexikon och med koltrasten sjungande i bakgrunden. Fortfarande idag, nästan 40 år senare, tänker jag ibland på intelligentsian på väg till den universella makten när jag hör koltrasten sjunga.

(Ursprungligen publicerad på Facebook, 26 oktober 2015, gav denna post upphov till en del kommentarer, bla.🙂

Lennart Svensson Den var väl din främsta inspiration till vår workshop om intellektuella1984!

Thomas Söderqvist Ja Lennart, det var den! Det gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag sträckläste den på två dagar och en nästan sömnlös natt. Den ligger implicit bakom min bok om ekologins historia, min forskning om informationssamhället, biografin om Jerne, allt det jag senare skrev om biografin som genre, och till och med bakom min syn på vetenskaps(medicin)museet som institution.

Bert Rubaszkin Låter som något man borde läsa. Finns den i översättning?

Lars Jørgensen Bought!

Thomas Söderqvist Den kom på engelska senare samma sommar:http://www.amazon.com/Intelle…/dp/0151778604/ref=sr_1_1…

The Intellectuals on the Road to Class Power (A Helen…
AMAZON.COM

Thomas Söderqvist Bert och Lars, idag tror jag den fungerar bäst som klassikerläsning. Det finns många senare uppdateringar av bokens grundtanke — att den manageriella intelligentsian håller på att etablera sig som global klass — och eftersom den fokuserade på förhållandena i det forna östeuropa kan den kännas lite ålderdomlig nu snart 30 år efter murens fall. Den stora diskussionen om ‘ny klass’-begreppet efter Konrad o Szelenyi, Gouldner m.fl. har handlat om huruvida neoliberalismen innebär en återgång till mer klassisk kapitalism eller om det tvärtom snarare är så att neoliberalismen (och den därnmed associerade NPM och den såkallade konkurrensstaten) är den ‘nya managerklasen’s sätt att förvalta kapitalismen.

Lars Jørgensen Tak for info Thomas, men du gjorde mig altså for nysgerrig wink emoticon Og jeg er ikke mindst interesseret i klassiske statements omkring de intellektuelle og politik.

Thomas Söderqvist Så er det lige noget for dig! Den giver en fin teoretisk baggrund til diskussionen om djøf’erne i dag.

Thomas Söderqvist Generellt har bokens titel på engelska gjort att den missförståtts – den handlar inte om de ‘intellektuella’ (författare, konstnärer, fria forskare m.m.) utan om ‘intelligentsian’ som den formellt högutbildade elit som förvaltar samhället – i Danmark skulle man kalla dem djøf’erne.

Lars Kjølhede Christensen Så forstår jeg det bedre. Jeg føler mig nemlig ikke særlig klassemagtfuld wink emoticon

Thomas Söderqvist Eller för att vidga perspektivet: statsadministrationer, CEO’er, IMF, World Bank – det nätverk av högutbildade (särkilt i ekonomi, statskunskap m.m.) som administrerar och politikutvecklar det globala politiska, militära, ekonomiska, utbildnings-, sjukvårds-, underhållnings- säkerhets- etc. -‘systemet’. Som i stigande utsträckning rekryterar ur sina egna led. Och vars samhälliga position, makt och ‘klassmedvetande’ inte kan förklaras utifrån klassisk marxistisk teori.

Mark Hineline Could you write a synopsis?

Mina (minst) nio akademiska identiteter under 50 års tid

Efter att jag hade postat min essä om intellektell otrohet på Facebook, så frågade Fabian Hasselblad: “Som tämligen oerfaren universitetstudent blir jag lite nyfiken av det här. Kan du ge några övergripande exempel på hur du vandrat mellan forskningsområden och institutioner?

Jag har funderat en del på hans svar. Det ena tog det andra och resultatet fyller flera sidor. Håll till godo (och tack Fabian för den inspirerande frågan):

Identitet #1: zoolog

Efter många år som fältbiolog och gymnasiestuderande och efter en snabb fil.kand.-examen i kemi, zoologi och historisk geologi (och fåfänga drömmar om att bli professionell fågelskådare), blev jag i april 1968 under en knapp timmes gästföreläsning av paleontologen Harry Mutvei (jag minns den som i går) inspirerad till att börja forska. Mutvei pratade entusiastiskt om sina studier av skalstrukturer hos recenta och fossila pärlbåtar — och eftersom min bästa fågelskådarkompis Krister höll på att skriva en taxonomisk avhandling om en liten grupp fossila marina evertebrater (cyclostomata bryozoer) valde jag att ta fatt i problemet rörande mikrouppbyggnaden av skalet hos recenta arter i samma grupp, särskilt frågan om förhållandet mellan kalk och proteinavlagringar. Det formella målet var att skriva en PhD i zoologi.

Identet #2: biokemist

Men redan efter ett års tid insåg jag att jag visste alldeles för litet om proteiners kemi och jag kontaktade därför den ledande proteinkemisten i Stockholm, Birger Blombäck på Karolinska Institutet, för att lära mig mer om hur man analyserar proteiner. Efter ett halvår i biokemisk mästerlära blev jag så inspirerad av hans forskning om blodkoagulationsproteiner att jag beslutade mig för att överföra mina kunskaper om evolutionsteori och använda proteinstrukturdata till en s.k. kladistisk rekonstruktion av däggdjurens fylogeni. Jag lade bryozoernas skalstruktur på hyllan (men fick åtminstone en artikel och en lic.-avhandling ut av dem) och lyckades få ett doktorandstipendium i biokemi på Karolinska Institutet istället.

Det gick bra. Jag gick doktorandkurser i biokemi och immunologi på KI, undervisade blivande läkare i medicinsk kemi och biokemi (låg alltid en lektion före dem), fick producerat bra data och fick snabbt skrivet tre artiklar som försteförfattare tillsammans med Blombäck. Men på labbet har man mycket väntetid och jag gick där och funderade på evolutionsteorins filosofiska grundvalar. Efter ett och ett halvt års tid hade det mognat till att jag ville läsa vetenskapsteori i Umeå för att fördjupa den teoretiska grundvalen för avhandlingen; detta gick Blombäck konstigt nog med på och vintern 1971 började så jag på grundkursen i vetenskapsteori hos Göran Hermerén (och fick samtidigt ett arbetsrum hos den ikonoklastiske evolutionsforskaren Søren Løvtrup mot att jag tog en del av hans undervisning i biokemi och fysiologi). Tanken var att jag skulle vända tillbaka till KI och avsluta det halvfärdiga empiriska arbetet för avhandlingen i biokemi senare.

Identitet #3: idéhistoriker

Men så gick det inte bättre än att jag en dag upptäckte ämnet idéhistoria. En uppenbaring för mig som var politiskt vänsterradikal och som just läst Ronny Ambjörnsson och Aant Elzingas Tradition och Revolution: Huvuddrag i det europeiska tänkandets historia; jag upptäckte att Ronny undervisade i Umeå, bara några hundra meter från mitt arbetsrum! Så jag gick även grundkurserna i idéhistoria, blev helt såld på ämnet, och skrev efter några månader till Blombäck och sade att nu var det slut med att doktorera i biokemi (vilket han blev rätt härsken över). I samma veva upptäckte jag (närmast av en tillfällighet men det är en annan historia) ett väldigt intressant forskningsproblem: vad var den historiska bakgrunden till den aktuella forskningspolitiska modeflugan bland ekologerna, de s.k. ekologiska storprojekten? Så trots att jag ännu inte hade gått upp till (och heller aldrig någonsin tog) sista deltentan på 40p-kursen i idéhistoria, gick den vänlige professor Gunnar Eriksson med på att vara handledare och skaffade mig t.o.m. ett doktorandstipendium! Nu var jag på god väg att skaffa mig en identitet som idéhistoriker!

Identitet #4: dilettant

Men det skulle ta 14 år innan jag blev färdig med avhandlingen. Först blev jag gift och fick barn och vi flyttade till Halmstad, sedan tog ett korttids jobb på Roskilde Universitetscenter och blev snart rekryterad som adjunkt i min gamla specialitet (evolutionsbiologi) Så blev jag skild och återupptog så småningom studierna i vetenskapsteori (men nu i Göteborg). Som adjunkt på RUC använde jag all min forskningstid åt att läsa in mig på sociologi och statskunskap för att förstå hur man skulle analysera ekologisk forskningspolitik, och jag undervisade och handledde i stort allt annat än det ämne som jag blivit anställd i; för det mesta gav jag perspektiverande kurser i vetenskapshistoria, forskning och samhälle och vetenskapsteori på den naturvetenskapliga grundutbildningen. I sju-åtta år handlade det mest om undervisning; allt annat var en stor intellektuell röra: jag hade inget forskningsfokus, skrev inte mycket. Avhandlingsarbetet låg nere i många år. Jag hade ingen riktig disciplinär identitet, kände mig mest som dilettant.

Identitet #4: kunskapssociolog

Omkring 1980 återupptog jag arbetet med avhandlingen. Men inte hundra procent; i långa perioder gjorde jag avbrott från det historiska arkivarbetet för att istället läsa in mig på litteraturen om det s.k. kunskapssamhället (och informationssamhället) som klassamhälle; jag skrev en del om det, redigerade ett par antologier och fick under loppet av 1980-talet en slags identitet som kunskapssamhällesteoretiker och var till och med deltidsanställd vid Linköpings Universitet och vid det privata forskningsinstitutet Rådet för företagslednings- och arbetslivsfrågor i Stockholm under ett par års tid för att utveckla ett stort forskningsprogram tillsammans med Bosse Dahlbom och Svante Beckman om makten i kunskaps- och informationssamhället (som vi naturligtvis inte fick pengar till).

Identitet #5: vetenskapshistoriker

I juni 1986 försvarade jag äntligen doktorsavhandlingen (The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation), formellt i ämnet vetenskapsteori i Göteborg men de facto (insåg jag när recensionerna började komma) i vetenskapshistoria, och under de följande åren började jag mer och mer känna mig som vetenskapshistoriker. Så när jag fick ett treårigt forskningsanslag från HSFR för ett vetenskapshistoriskt projekt (i form av en biografi om en immunolog) droppade jag Linköping, FA-rådet och den kunskapssociologiska maktproblematiken och gick med hull och hår in för vetenskapshistoria istället. Det passade mig perfekt: jag älskade kombinationen av arkivarbete och skrivande, publicerade en hel del, fick en postdoc i vetenskapshistoria på Stanford och kom därigenom snabbt ut på den internationella vetenskapshistoriska arenan och fick min andra akademiska bok utgiven. I ungefär ett decennium hade jag så en identitet som vetenskapshistoriker, gav grundkurser i vetenskapshistoria på universitetet etc. Det var första gången jag fick en klar disciplinär identitet under längre tid – en identitet som dessutom hängde fast länge (jag blev t.ex. invald i styrelsen för den internationella organisationen i mitten av 2000-talet).

Identitet #6: biografiforskare

Eftersom min bok nummer två var en biografi och eftersom jag hade utvecklat en rätt unik approach till forskarbiografin (den s.k. existentiella biografin) blev jag mer och mer intresserad av biografin som genre, dvs. inte bara som en metod för att skriva vetenskapshistoria utan även som en helt självständig genre. Så jag började läsa in litteraturen om den biografiska genren och lyckades få forskningsrådsanslag till ett femårigt projekt om detta (inkl. en doktorand). Det vill säga, jag fick ännu en gång uppleva glädjen av att kasta mig ut i nördigt arkiv- och biblioteksarbete (jag har alltid varit lyckligast när jag haft möjlighet att sitta på bibliotek tio timmar om dagen i flera veckor i rad). Och det resulterade förstås också i ett antal publikationer och antologier och konferenser och nätverkande bland biografiforskare och en identitet som en av dem snarare än vetenskapshistoriker (men dessvärre ingen monografi den här gången) – och ett par hyllmeter litteratur om biografigenren i bokhyllan.

Identitet # 7: medicinhistoriker

Mitt i allt detta lyckliga forskande om biografigenren fick jag erbjudandet om professuren i medicinhistoria i Köpenhamn. Som tur var lyckades jag få tjänstledigt under de första tre åren för att någorlunda hinna avsluta mina biografgenrestudier (det var därför jag inte fick monografin utgiven), men sen slog fällan ihop omkring mig. Som den ende danske ämnesföreträdaren förväntades jag vara en samlande figur för ämnet, forska specifikt i medicinhistoria, rekrytera doktorander med mera. Jag arrangerade naturligtvis också plikttroget de konferenser och årsmöten och seminarieserier som skulle till, men innerst inne tyckte jag faktiskt inte att medicinhistoria var särskilt intressant, särskilt inte den socialhistoriska riktning som då helt dominerade ämnet. Fyra av mina fem medicinhistoriska doktorander valde dock rätt så konventionella medicinhistoriska ämnen för sina avhandlingar och därmed var professurens och ämnets identitet räddad, trots min egen halvhjärtade inställning.

Identitet #8: museichef

Min identitet blev också räddad när jag började engagera mig i det medicinhistoriska museet, som följde med som en slags bihang till professuren. De första fem åren såg jag ansvaret för museiverksamheten som ett nödvändigt ont som jag kunde lägga över på mina medarbetare, men i mitten av 2000-talet började jag inse att det där med museer var rätt kul – och att det faktiskt gick att utveckla intressanta forskningsproblemställningar. Jag blev mer och mer intresserad i frågor rörande insamling och bevaring av det nutida biomedicinska kulturarvet och hur museer kunde utställa alla dessa mystiska, abstrakta och anonyma biomedicinska föremål i utställningar som inte bara fångade experternas utan även den breda allmänhetens intressen. Och därmed kom jag in på områden av humaniora som jag aldrig stiftat bekantskap med tidigare: konst, visuell kultur, materiell kultur, arkitektur, estetik m.m. Som vanligt var jag en glad autodidakt, läste in mig på den grundläggande litteraturen på egen hand och vågade mig som vanligt på att publicera forskningsartiklar inom det nya området, utvecklade nya internationella nätverk, fick nya kolleger, och så vidare. Tio år tog det sammanlagt. Jättekul. En identitet jag känner mig rätt stolt över, trots att jag lämnat det och övergått till …

Identitet #9: emeritus

Och nu är jag alltså emeritus. Jag har lämnat alla de tidigare identiteterna bakom mig. Har åter en gång brutit upp från kolleger och nätverk, lagt ett antal artiklar, böcker och konferensartiklar till mitt CV. och sitter nu vid skärmen och blickar tillbaka på de nästan 50 år som gått sedan jag började min forskningskarriär som ung zoolog och som kom att avslutas inom ett helt annat akademiskt område än jag hade kunnat drömma om på 1960-talet. Sitter här och funderar över det där med karriär och livsförlopp och över skillnaden mellan att vara en intellektuell ”räv” (som jag har varit) och att vara en intellektuell ”igelkott” (som de flesta av mina kolleger i de olika nätverken har varit). Och naturligtvis akademiserar jag dessa funderingar, läser in mig på litteraturen, bygger litet försiktigt upp ännu ett kollegialt nätverk, skriver på en artikel, funderar på en bok, och så vidare. Kanske blir det den sista akademiska identiteten för min del?

Om intellektuell otrohet

Det är med en viss ångestfylld avundsjuka jag konstaterar att de flesta forskare och akademiska lärare jag känner har sysslat med samma typ av problemställningar, vistats i samma institutionella miljö och haft stort sett samma disciplinära identitet i hela deras yrkesverksamma akademiska liv.

Själv har jag bytt forskningsområde, institutionell förankring och disciplinär identitet åtminstone fyra-fem gånger under mina 45 år i universitetsvärlden.

Varje gång har jag läst in litteraturen och identifierat en intressant typ av problemställningar, skrivit ett antal forskningsartiklar, publicerat ett par antologier, besökt och organiserat konferenser. Skrivit en monografi. Etablerat ett kollegialt nätverk. Fått känning av en disciplinär identitet.

Men efter fem-tio år — när jag blivit varm i kläderna och erkänd inom området och producerat något jag varit tillfredsställd med — har jag börjat intressera mig för något annat. Börjat om från ruta noll igen, med helt nya slags problemställningar, inom ett helt annat forskningsfält eller till och med disciplin. Och med nya kolleger.

Det ligger tydligen djupt i min intellektuella personlighet att vara disciplinärt otrogen. Tanken om att syssla med ungefär detsamma från bacheloruppsatsen till avskedsföreläsningen är mig djupt främmande, nästan ångestskapande. Jag har varit rädd för att fastna.

Och samtidigt gör det mig en smula avundsjuk att notera att så många av mina akademiska kolleger troget har hållit fast vid sina intellektuella och disciplinära identitet i årtionde efter årtionde. De vilar i sin identitet som ‘evolutionsbiolog’, ‘vetenskapsteoretiker’, ‘historiker’, ‘museolog’ etc. Det måste ligga någon form av trygghet i att vara så trogen en disciplin och ett kollegialt nätverk. En trygghet som både skrämmer och lockar mig.

(tidigare publicerad på Facebook 12 januari 2017)

Question for my friends: do you throw personal stuff away?

Questionnaire for my friends – when it comes to personal things, do you keep them for the future or do you throw them away after a while? And do you treat documents, books, images, and material stuff differently?

I am a compulsive saver of documents and photos (and books), but tend to throw material stuff away. I know at least one person who has it exactly the other way around.

What about you? Are you a saver or do you throw away? And what kind of stuff do you keep and what do you discard?

Published as two separate posts on Facebook (25 and 26 September 2015), this image generated the following comments:

Kenneth L. Caneva Jesus, Thomas! Are you sure you want to reveal yourself to the world as such a pack rat? I could have put it less kindly . . .

Thomas Söderqvist I AM a pack rat, Kenneth, and I’m PROUD of it. My grandfather was a pack rat too (I’ve got 11 volumes of his daily diaries in my book shelf.) And don’t forget that we biographers just adore subjects who’ve spent their lives as pack rats. When I die my kids can burn it all, but until then … And besides, this is a historical document, a typical example of what a personal phone directory looked like in the days before digital phone books; the current generation have no idea what such a thing looked like. Maybe I should donate it to the local museum?

Kenneth L. Caneva I was teasing you. I’m something of a saver myself–and have all my old address books (Who WERE some of those people?). I’ve often thought that if it hadn’t been for issues of space–and having moved around–I’d still own everything I ever owned. (Ah, the comic books and baseball cards!) But Jane was a tosser, and she infected me.

Anne Lykke Frederiksen Bendix og Edith øverst med rødt

Thomas Söderqvist Kan du huske den telefontavle, Anne? Jag tror faktisk det er dig, der har skrevet TeLeFoN-TaVLe med store bogstaver i midten smile emoticon De første telefonnumre er fra ca. 1974-75 – de sidste fra 1979-80. Det er fantastisk at have sit sociale liv samlet på et stykke pap i det kompakte format på den måde.

Anne Lykke Frederiksen Den husker jeg
Og også mange af de mennesker “der gemmer sig bag” ved et nummer og ja mindes også – de meget forskellige oplevelser forbundet dermed.
Men husker – nu ikke – at jeg har dekoreret den!

Thomas Söderqvist Det er ikke min måde at skrive bogstaver på, og den er for avancerat for at være Sørens eller Annas – så det må nok næsten være dig der har lavet de smukke bogstaver smile emoticon

Thomas Söderqvist Det strejfede mig, men jeg kan ikke huske at hun tekstede på den kunstfærdige måde – men du kan have ret, for nogle nummer er til folk jeg havde kontakt med udelukkende i 1974-75.

Thomas Söderqvist Kenneth, some of the people I’ve met throughout my life were compulsive savers of documents but threw things away (like Niels Jerne!), others did the other way around.

Tom Fisher …I’m not sure many will admit to being a tosser Thomas Söderqvist. I’m married to a chucker of things who hoards documents and am a hoarder of things, but not documents.

Thomas Söderqvist Got it, Tom, I’ve changed the wording accordingly. -)http://www.urbandictionary.com/define.php?term=A+-+Tosser

Lotte Thrane Altså, kære Thomas – skal du ikke snart have dig et rigtigt arbejde (igen)?

Thomas Söderqvist Ha, ha! Det her *er* mit arbejde. Jag bruger mig selv som studieobjekt for en autoetnografisk undersøgelse der skal give empirisk tyngde till en teoretisk gennemgang af begrebet ‘succesful ageing’. (Som ifølge min opfattelse må indkorporere den klassiske tradition for selvbiografisk kend-dig-selv-litteratur.) Intet mindre! Jeg er ved at lave en hjemmeside, den bliver snart åben for den måbende offentlighed.

Thomas Söderqvist Og kom så igen, Lotte, samler du på breve, regninger, biobiletter, fotos, etc. etc. eller smider du det hele væk efterhånden?

Thony Christie I keep and then when the piles get too big I chuck.

Lotte Thrane Jeg delagtiggør ikke alverden i det. Hm. Endnu.

Kathy Olesko I would keep that one. Memories.

Thomas Söderqvist Memories is the stuff that life is made of.

Nathaniel Comfort I’m more like you–very hard to throw/give away books, except truly awful ones.

Thomas Söderqvist I can’t even throw away the staples of lousy Swedish crime fiction stories I buy and read during our vacation.

De två mest underbara åren i mitt professionella liv – med studier av grekisk grammatik

bokhyllan-med-grekiska-litteraturJag ägnar morgontimmarna åt att dammsuga i bokhyllorna. Det är 18 år sedan jag senast gjorde det. Som emeritus har man mer tid till att hålla dammet borta.

Varje bok blir dammsugen och avtorkad. Men jag försöker undgå att se på böckerna, försöker hålla minnena borta, låta bli att överväldigas av känslor. Det är ju dammsugning jag håller på med, inte memoarer.

De tre hyllmetrarna i den smala hyllsektionen i mitten på fotot innehåller böcker från en av de bästa perioderna i mitt liv: de två åren när jag läste grekiska i slutet av 1990-talet. Från hösten 1997 till försommaren 1999 var jag helt uppslukad av allt grekiskt — först och främst språket, men också antik filosofi, konst och litteratur.

Jag hade varit på Roskilde Universitetscenter i drygt 25 år (och var innerligt trött på det) och hade just blivit färdig med min stora Niels K. Jerne-biografi (och var trött på immunologihistoria också). Och så fick jag, närmast som en skänk från ovan, en 5-årig forskningsrådsprofessur för att studera forskarbiografin som genre.

Fem år kändes som en evighet. Jag tyckte jag hade gott om tid och beslutade mig för att göra det grundligt och gå tillbaka till den biografiska genrens rötter, dvs.till den antika biografin. Och då låg det naturligtvis nära till hands att läsa Plutarchos och de andra pionjärerna i original. För översättningar kan man ju inte lita på, väl?

Jag hade gått reallinjen på gymnasiet, med matte, fysik och biologi, dvs, hade inte läst varken latin eller grekiska, så det var bara att sätta sig på skolbänken igen. Under de två årens tid lärde jag mig språket ca. 15 timmar i veckan, och de övriga 45 timmarna ägnade jag åt den antika biografitraditionen och läste upp litteraturen om den biografiska genren.

Det var två helt underbara år. Lärorikt är ett fattigt ord. Det var en helt ny värld som öppnades för mig. Ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny grammatik, rötterna till Västerlandet. Jag svävade på små moln av studielycka. Lärde mig helt nya dimensioner av vetenskapligt arbete. Man blir en annan (om än inte bättre?) människa av att lusläsa C.B.R Pellings 200 sidor långa filologiska kommentar till Plutarchos 65 sidor korta biografi över Antonius.

Våren 1999, just när jag hade skrivit min avslutande uppsats (om Plutarchos Aristides-biografi), fick jag besked om att jag hade fått professuren i medicinhistoria vid Köpenhamns Universitet. Och så gled jag över till att studera mer nutida biografier och så småningom kom jag in på materiell kultur – men det är en annan historia.

Jag längtar ofta tillbaka till de två åren. Valde jeg fel bana i gymnasiet? Skulle jag ha gått helklassisk gren istället för att kämpa med matematiken och fysiken?

Jag tror inte det. Jag ångrar inte mina tio års naturvetenskapliga skolning under ungdomsåren. Lika litet som jag ångrar de följande 45 åren som vetenskapshistoriker och museiman. Men det ändrar inte på att de två åren med näsan nere i grekiska diateser, aspekter och modalsyntax nog var de lyckligaste i mitt professionella liv.

Och så tillbaka till dammsugaren (ηλεκτρική σκούπα).

(först publicerad som Facebook-poster den 30 november och 1 december 2016)

What do you call events that signify a specific year on the timeline?

This photo is forever associated with the year 1973. It's a signifier for 1973 in my memory.

This photo is forever associated with the year 1973. It’s a signifier for 1973 in my memory.

Not unexpectedly, some events in my life stand out as more important and/or memorable than others, and are therefore worth being placed on my personal timeline.

I’m thinking of events like when I began school, when I was married, when my children were born, when I defended my PhD, when I landed a new job, and so on and so forth. There are maybe a couple of hundred events of that kind altogether.

As Ken Caneva points out, these are examples of typical ‘milestones’. But I’m also thinking about seemingly less important events that are usually not thought of in terms of ‘milestones’, such as my telling Larry Holmes at the HSS meeting in New Orleans in 1994 that I was relieved by the death of Niels Jerne. It took five minurtes, and it’s definitely not a turning point in my life, but it nevertheless forever imprinted in my memory as an event attached to the year of 1994. Or like listening to Sgt Pepper’s Lonely Heart Club Band was a ‘marker’ event of my 1967. These events are signifiers (markers, cues) for a particular year and function as a kind of signposts on the timeline.

So it’s not just ‘milestones’, what’s the best generic term for such events? I have made some searches on the net and in the literature and cannot find a good generic term.

Could one call them ‘signal events’? Or ‘signifying events’? Or ‘autobiographical cues’? Or ‘signposts’? Or perhaps ‘bio-markers’ (although there’s of course a risk of confusion with biomarkers in the biomedical sense)?

Objective time in autobiographical writing

IMG

4 years old and watching the sun dial at the summer house, 1951.

One interesting aspect of writing autobiography / memoir — one that I haven’t thought much about before — is the difference between objective (measurable) time and subjective (experienced) time.

The archive unfailingly invites me to think in terms of objective time. Almost all my letters and diary entries are dated, and the calendars from the last 45 years give me a detailed chronological framework for the account. So from the point of view of objective measurable time, my life has developed over well-identifiable years, months, weeks, days, and sometimes even hours. All important events can be put on a time graph.

I say time graph, not timeline, because I don’t visualize time linearly. For me, time is ondulating, on all scales. On the largest scale, my life graph moves upwards from 1946, peaking in 2000. On the scale of decades, it peaks in 1950, 1960, 1970 etc. On an annual scale it peaks at New Year’s Eve. And so on and so forth. It’s ondulations all the way down to the microseconds.

Until today, Tuesday 19 February 2016, I’ve experienced 3605 weekends, and seen night turn into day 25.238 times. In even higher resolution, I have lived some 605.700 hours (36,3 million minutes). That’s more than two billion heart beats.

If I’m lucky I’ll have another 300-400 million heartbeats left to finish this project.

(I’ll get back to subjective time in a later post.)

The calculation of number of weeks, days and seconds (heartbeats) was made by the help of timeanddate.com.

The memory of atmospheric smell

My PhD student Anette Stenslund has made me aware of atmospheric smell as an important dimension in our relation to the world.

@stenslund (https://twitter.com/stenslund)

In her dissertation, which she defended last week, Anette discusses smell in the hospital in terms of ‘atmosphere’ — i.e. not as a perception of specific olfactory stimuli, but as a phenomenological apprehension of situated smell.

Anette’s work is important for understanding the synaesthetic qualities of museum exhibitions (a topic I will return to later). But the notion of atmospheric smell could also add an interesting dimension to autobiographical studies of the individuals’ memory of the past. Here’s an example from my own life-history.

18 years old (autumn 1965)

When I matriculated at Stockholm University 50 years ago, I chose chemistry as my first subject. The chemistry programme began with a month-long intensive propaedeutic course, where you should learn basic stoichiometry and the whole periodic table by heart. It was a kind of rite of passage that sorted out the less devoted students and gave the rest of us license to enter the holy laboratories — inorganic chemistry and physical chemistry in the autumn, and organic chemistry in the spring.

What I remember best from my year of chemistry studies is the social life and the feeling of being in the lab. We were around 12 students in each lab group, having an intense social life together. We met at 8am for breakfast and gossip in the canteen before the morning lectures began, and then spent 6-8 hours together in the lab, two and two at each bench. We often had dinner together, comparing lab notes, before going home to write the daily lab reports and read the textbooks (and getting 6-7 hours of sleep before the next hard day). It felt more like a voluntary boot camp than a school.

Chemistry taught me that science is about abstract concepts, experiments and precise observations. We spent months learning to weigh substances, calibrate pipettes and calculate errors of measurement. There was also some heavy theory (I remember struggling hard with thermodynamics and quantum chemistry). But what lingers most strongly in my memory is that it was an intensely sensuous study (today, maybe it’s all learnt in front of the computer screen?).

All the senses were involved. I vividly remember the beautiful colours of some of the (mostly organic) stuffs we produced and the click-click-click sounds of the Geiger counter. Almost everything we did involved manipulating something, including instruments, hands-on.

And above it all hovered the smell. I remember it as if all substances we used and produced smelled of something. Ammonia, hydrochloric acid, nitrous gases, bromine, hydrogen sulphide, and a whole array of carboxylic acids, ethers, aldehydes and ketones — a constant bombardement with specific smells, many of them pleasant, and sometimes dangerous, some foul, but nonetheless often harmless, at least in small concentrations.

The lasting impression in my memory of the year 1965-66 is not the specific smells of specific substances, however. What I remember best is the unspecific smell atmosphere of the laboratories — ranging from a vague sense of bakelite and vacuum tubes in the physical chemistry room to the heavily odorous organic chemistry lab, which not even the most efficient fume hoods could remove and which impregnated the lab coats as well.

That experience has followed me throughout life. Whenever I see an image of a organic chemistry lab, I can easily recollect its unspecific odorous atmosphere — which is almost as ‘tangible’ as the visual impression of the room.

220px-PerfumeSuskindWould it be possible to write a smell memoir? Something akin to the fictional scent biography of Jean-Baptiste Grenouille that Patrick Süskind created in Das Parfum, but not fictional and not focused on specific odours: more in the form of an autobiographical report of one’s own life in terms of the different kinds smell atmospheres one has encountered throughout life. Would it be too monotonous? Too emasculated? Too vague and too short? All these probably. But it would nevertheless be an interesting exercise to use that kind of analytic perspective on one’s own life as a complement to other and richer analytic perspectives.

Under all circumstances it would be interesting to develop the notion of the atmospheric qualities of memory further. Any tips about literature or ideas how to proceed?

Note: The smell in the chemistry lab has been discussed by others; for example, David Lowe has written about the smell in contemporary organic chemistry labs, and historical aspects of smell in the chemistry laboratory has been studied by the Uppsala historian of science Anders Lundgren. But to my best knowledge, the notion of atmospheric smell as a dimension of our memory of the past has not been treated (whereas memories of specific smells are of course a commonplace topic, not least due to Marcel Proust’s famous Madeleine cake experience and its impact on subsequent generations of scholars).

The earliest memories — the act is lost in oblivion, but the metaphor remains

One of the earliest memories from my childhood in Stockholm is not about things I did or the outer world I encountered, but about a metaphorical image I associate with my evening prayer — “Gud som haver barnen kär” (God, who holds the children dear):

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar, lyckan får.

(God who holds the children dear,  care for me who is so small. Wherever I go in the world, my happiness lies in the hand of God. Happiness comes, happiness goes, those whom God loves will be happy.)

Every word of this very popular Swedish childrens prayer is forever imprinted in my mind; probably because I seem to have said it every evening, from early childhood up to the age of nine, and maybe even later (“Thomas and I alone at home. He went to bed reasonably early and we read God Who Holds the Children Dear”, wrote my grandfather in his diary in March 1956).

But I don’t have any memories whatsoever of saying the prayer. I don’t remember actually saying the words, or the social situation, or the time and place.

What I do remember, however, when I repeat these words today, is the image that went through my mind 60-65 years ago when I said the prayer.

Not our iron - but it could have been.

Not our iron – but it could have been.

When I say the penultimate line “Lyckan kommer, lyckan går” (Happiness comes, happiness goes) today, I still remember having the inner image of an iron moving forth and back on an ironing board: Iron comes, iron goes.

Ironing

(an anonymous German woman)

I probably didn’t understand what the word ‘lycka’ (happiness) meant. But ‘coming’ and ‘going’ were both familiar words; and ironing was an everyday household chore (for the women in our family) in the early 1950s, and was an easily available and appropriate metaphor for how something could ‘come’ and ‘go’.

I guess children often use physical metaphors when trying to conceptualise abstract concepts, when having books read to them, or hearing songs or prayers. But what interests me in this case is the memory aspects — namely, that it is the metaphorical image evoked by saying the prayer that has remained in my mind until this very day, whereas the memory of the actual, situated everynight act of praying seems to be lost in time.

Originally posted on Facebook (1 November 2015), this post generated comments from Inge-Bert Täljedal, Kenneth Caneva and Signe Hegelund:

Inge-Bert Täljedal: Interesting. The account of your childhood memory with its focus on the verbal and non-verbal symbolic representations of “come” and “go” sounds pretty Freudian to me. Perhaps a good and efficient working with anxiety linked to separation?
Inge-Bert Täljedal: […]By the way, I think your translation of the children’s prayer was a bit in error. Although, admittedly, the Swedish text is ambiguous, it would be blasmephous to insinuate that God does not love all children. So, instead of “those whom God loves” it should probably be “those who love God”… By the way, probably because of this language ambiguity some families used another last line of the prayer: “Gud förbliver Fader vår” (“God remains our Father.) For some reason I guess that your version was popular in so-called “free” or “dissenter” church circles, while the verision mentioned here was more popular in Church of Sweden circles. But I am not sure. At any rate, you must not teach children that some children are not loved.
Thomas Söderqvist: This is a really difficult one, Inge-Bert. I’ve been thinking a lot about this prayer. Shall the phrase “Den Gud älskar lyckan får” be understood as “De barn som älskar Gud blir lyckliga” (kids who love God will be happy) or as “De barn som Gud älskar blir lyckliga” (kids whom God loves will be happy). The second option is terrible: there may be some children that God doesn’t love for one reason or the other; and am I one of those? But the first option is terrible too: you have to *achieve* happiness of God in order to be happy; those of us who cannot pull ourselves together to love God will thus be doomed. What a terrible prayer to indoctrine a 3-4 year old with. No wonder I was thinking of ironing instead. What do my religious friends Lisbet, Jes and Signe say to this dilemma? (And by the way, my anxiety was set in motion before I wrote about the ‘come-go’ motif.)
Inge-Bert Täljedal: Well, I agree that this classic children’s prayer is questionable even from a Christian point of view, because it invites overly neurotic brooding. If, for the sake of argument, one wants to defend it against the accusation of being outright heretic, first of all the second interpretation (whom God loves) must be ruled out as insinuating that God does not love all children. Moreover, the first one should not be interpreted as meaning that loving God is a prerequisite for happiness. Rather it is a pious assertion that those who love God (but not necessarily only they) become happy, which, however, is also a questionable thing to say to a child. I mean, what is “happiness” and what does it, in a child’s vocabulary and fantasy, mean to “love God”? So, on all interpretations this prayer is questionable, but worse on some than on others. Even from a Christian perspective, that is.
Kenneth L. Caneva: Yes, interesting. Whether your explanation is accurate I’m not qualified to say. That you forgot the events themselves is, to me, unfathomable.
Thomas Söderqvist: Well, I don’t think I have actually produced an explanation yet – I’ve only described a phenomenon waiting for its explanation.
Signe Hegelund: Memoria er jo den 4 af de såkaldet ” fem forarbejdningsfaser” eller PARTES i den klassiske retorik. Et af de hjælpemidler der anvendes er netop at forbinde det sproglige med noget visuelt. Hos os er det jo ofte lidt større tekstmængder det drejer sig om – og en noget kortere indøvelsesfase – og derfor har det at anbringe informationerne i en specifik rækkefølge i et kendt “landskab” været hyppigt brugt. I den moderne Sherlock Holmes bruger både Sherlock selv og skurken Magnusson forøvrigt den teknik. Så: du har brugt den metode der tilsyneladende ligger lige for når man skal lære at memorere informationer.
Thomas Söderqvist: Interessant. Bortset fra at jeg som 3-5-årig nok ikke hade brug for at memorere teksten. Bønteksten sad der nok alligevel, på samme måde som mine børn i tidlig alder kunne gengive Halfdan Rasmussens rim ordret uden at forstå særligt meget af indholdet. Så med respekt for at det er interessant i en retorik-sammenhæng, så jeg tror faktisk ikke det var tale om en ubevidst mnemoteknik. Jeg tror snarere det var tale om en tilfældig association mellem “lykken kommer/går” og “strygjernet kommer/går” — det som behøver forklares er hvorfor kun metaforen lever i min hukommelse, og ikke bedesituationen.
Signe Hegelund: Hvorfor det? Hvordan husker børn? Jeg tror ikke at retorikken udvikler mnemoteknikken – jeg tror den imiterer og forfiner en “Naturlig mnemoteknik” – som er den børn også tyr til helt af sig selv. Vi har vel alle brug for at memorere- spørgsmålet er vel HVORDAN vi reelt gør det. Vi gør det også ved hjælp af det sproglige: rim, rytme osv.
Signe Hegelund: Da jeg jo først lærer svensk af min stedmor – som bestemt ikke er kristen – har jeg ikke lært denne bøn som barn. Vi BØR lære vores børn at de ER elskede og at vi som gode protestanter ikke tror på at det er noget man kan gøre sig fortjent til. Gud elsker dig! Og Gud er ikke en købmand som man slår en handel af med… Gud elsker mennesket og Kristus har sonet dine synder – så du har ikke nogen grund til at skjule dig for Gud. Men nu er vi igen i fuld gang med forkyndelse på FB… Og som retoriker må jeg sige: Det egner mediet sig moderat godt til.

(image credits:
http://unclelouiesletters.blogspot.dk/2013_02_01_archive.html and Bundesarchiv, B 145 Bild-F001163-0012 / Unterberg, Rolf / CC-BY-SA 3.0)